Kristina blev ensam innan hon ens fyllde trettio. Hennes man, Paul, lämnade plötsligt familjen för en ung sjuksköterska vid namn Natalia. Flickan hade kommit till deras by efter att ha avslutat sin sjuksköterskeutbildning. Paul var en lång, stilig man som arbetade som veterinär på den lokala gården, vilket snabbt fångade Natalias uppmärksamhet.
När Paul berättade för Kristina att han skulle lämna henne, kände hon hur marken rämnade under hennes fötter. Hon bad honom att inte lämna henne och deras två små barn – femårige Alexander och treåriga Teresa. Men Paul var orubblig: “Jag älskar Natalia. Jag kommer inte överge barnen, jag kommer att hjälpa dem.” Och han gick, lämnande sin fru i tårar.
Kristina hade svårt att komma över det, men till slut samlade hon sig. Hon bestämde sig för att hennes barn inte fick se hennes svaghet. Paul flyttade snart till ett annat län och kom aldrig tillbaka. Han skickade bara en liten underhållsavgift, knappt tillräcklig för att leva på. Till en början saknade barnen sin far, men med tiden vande de sig vid livet utan honom.
Kristina arbetade outtröttligt – på sommaren i kooperativets matsal och på vintern på gården. Hon ägnade sig helt åt sina barn och var rädd för att lita på någon annan igen. Livet gick vidare tills hon en dag fick det fruktansvärda beskedet – Paul och Natalia hade omkommit i en bilolycka. Kristina grät med sina barn. Trots all smärta han orsakat henne, sörjde hon honom uppriktigt.
Efter en tid fick Kristina veta att Paul hade lämnat en nioårig dotter, Paulina, från sitt andra äktenskap. Flickans morföräldrar var för gamla för att ta hand om henne, och Paulina riskerade att hamna på barnhem. Kristina tvekade länge men beslutade till slut att ta henne in i sitt hem. Hon blev som en andra mamma för henne, men Alexander och Teresa mötte henne med fientlighet. De kunde inte förlåta henne för att hennes mamma hade förstört deras familj. De ignorerade henne och drev ibland med henne.
Trots allt gav Kristina inte upp. Hon försökte lära sina barn vänlighet och medkänsla. Med tiden började de gamla såren att läka. Alexander flyttade till Stockholm och Teresa blev läkare. Paulina hittade sin plats i modevärlden och flyttade till Göteborg, men hon glömde aldrig sin adoptivmor.
Kristina blev ensam kvar i den lilla byn, och med åren blev det allt svårare att sköta hushållet. En dag besökte Alexander henne med nyheter: hans son hade gift sig och deras lägenhet var för liten. Han föreslog att hon skulle sälja huset för att hjälpa sitt barnbarn att köpa ett eget hem. Kristina tvekade, men av kärlek till sin son gick hon med på det.
Huset såldes snabbt och Kristina flyttade till staden. Till en början verkade allt bra, men snart började hennes svärdotter antyda att den gamla kvinnan tog upp för mycket plats. När Teresa fick veta om flytten, varnade hon sin mor:
— Om din svärdotter kastar ut dig, tänk inte ens på att komma till mig. Jag skickar dig direkt till ett äldreboende.
Kristina kunde inte tro att hennes egna barn kunde vara så grymma. Snart föreslog Alexander direkt att hon skulle flytta till ett ålderdomshem. Den gamla kvinnan hade inget annat val.
På flyttdagen satt hon i bilen och hoppades fortfarande att hennes barn skulle ändra sig. Men när bilen stannade, såg Kristina med fasa att de hade kommit till en kyrkogård.
— Min son, Teresa, varför är vi här? — frågade hon hoppfullt.
Teresa svarade kallt:
— Mamma, oroa dig inte. Här bor kyrkogårdens vaktmästare, och han har gått med på att ta hand om dig. Villkoren är som på landet – vedspis, vatten… Du vänjer dig.
Barnens ord slog henne som en blixt. Hon stod stilla, oförmögen att tro att de behandlade henne på detta sätt.
Plötsligt hörde hon en bekant röst bakom sig:
— Mamma Kristina, är det du?
Kristina vände sig om och såg Paulina. Kvinnan var chockad över vad hon hörde och sa utan att tveka:
— Kom med mig, mamma Kristina. Från och med nu ska du bo hos mig.
— Men, min kära, varför skulle du göra detta för mig? — viskade den gamla kvinnan.
— Du gav mig din kärlek när jag var ensam och övergiven. Nu är det min tur.
Paulina omfamnade henne och hjälpte henne in i bilen. När de lämnade kyrkogården tog Kristina en sista blick på sina barn. De försökte inte ens stoppa henne.
I sitt nya hem fann Kristina den värme och omsorg hon alltid hade drömt om. Trots att hennes egna barn hade svikit henne, insåg hon att en riktig familj inte alltid är den man är född in i – utan den som bygger på kärlek och vänlighet.
