Maria Lindgren tog av sig förklädet, gick ut i hallen och rättade till frisyren framför spegeln. Femtiofem – det är en respektabel ålder. Men det betyder inte att man kan se ut hur som helst på sin egen födelsedag. Och hon såg absolut inte hur som helst ut. Ja, det fanns en del rynkor i ansiktet och figuren hade förlorat den forna lättheten. Men gnistan i ögonen fanns kvar, hon höll ryggen rak, bar klackar utan problem och midjan syntes fortfarande där den skulle. Och för födelsedagen hade hon tagit på sig en ny klänning, sminkat sig och färgat sitt grånande hår.
Från det stora rummet hördes ljud – sönerna Erik och Jonas ställde i ordning det stora bordet. Det behövdes mycket plats, eftersom både Erik och Anna kommit med respektive och barn. Ja, hon kunde med gott samvete säga att hennes liv hade varit lyckligt. Hon och Per hade levt tillsammans i nästan trettiofem år och även om det alltid fanns moln på himlen, ville hon inte ändra på det. Erik och Anna hade utbildat sig, bildat egna familjer och bodde nu för sig själva. Och snart skulle fem barnbarn stå där och tjatigt fråga om mormors tårta med massor av ljus på! Och yngsta sonen, Jonas, han hade blivit antagen till universitetet och pluggade med bästa betyg.
Jo, hon hade aldrig gjort karriär, men det hade hon inte heller velat. Jobbet på skolan var tufft, men det hade gett henne möjligheten att gå i pension tidigt och umgås med barnbarnen. Pengar hade aldrig varit ett stort problem, Per hade alltid tjänat bra. Snart skulle han komma hem från jobbet, och då kunde de sätta sig till bords. Hon borde kanske be Anna och svärdottern Lisa att börja duka.
Då ringde det på dörren. Svärsonen Johan tittade ut från rummet med två stolar i ena handen, men såg att hon var på väg och drog sig tillbaka. Maria Lindgren vred om låset.
På tröskeln stod en av de där kvinnorna som beskrivs som “vårdade” och “imponerande”. Inte ung, kanske 35-40 år. Ett trendigt plagg som såg ut som en badrock, byxor, stora vita sneakers – som på bilder i damtidningarna. Frisyr… konstfärdig, små guldörhängen i form av någonting likt en Möbiusremsa. Fin hy, skickligt sminkad, lång och ståtlig. Verkligen både imponerande och vårdad.
– Hej, vem söker du? – frågade Maria Lindgren vänligt.
Den oväntade gästen mätte henne med blicken, som om hon planerade att sy en hel garderob åt henne:
– Ni är uppenbarligen Pers fru?
– Ja! Men han är inte hemma. Är det något akut?
– Egentligen ja. Och det berör er också. Jag har kommit hit för att hämta Per. Vi älskar varandra. Jag bor i Malmö och arbetar på en spa-anläggning. Vi träffades när han var där på tjänsteresa för tre månader sedan.
Maria Lindgren kände hur en klump knöt sig i magen. Nu har han ställt till det. Och på självaste födelsedagen!
Hon visste att maken inte var otrogen mot henne på riktigt. Men Per hade alltid haft en förkärlek för att charma kvinnor. Han behövde ständigt bekräfta sitt värde för det täcka könet! Det gick aldrig längre än till antydningar och dubbeltydiga komplimanger, men Maria Lindgren kunde väl föreställa sig att denna modemedvetna dam kunde ha trott på hans kärleksförklaringar.
Det mesta stämde i den oväntade besökarens berättelse. Pers fabrik tillverkade och reparerade medicinsk utrustning, och han reste ofta till spa- och kurorter som behövde deras produkter. Och Malmö hade han besökt för tre månader sedan. Hade han lämnat hennes adress till någon hemortsbegening där?
I alla år hade Maria Lindgren försökt att hantera makens flörtiga drag. Då och då lugnade han sig och betedde sig mer sansat. Men sedan blev allt som vanligt igen. Maken försäkrade att dessa flirtiga utflykter var en ventil för att undvika riktiga sidospår. Leka lite och sedan återvända till sin lagliga maka.
I yngre dagar hade Maria hotat med skilsmässa. Men sedan hade hon accepterat det, särskilt eftersom det aldrig gått längre. Men den här gången hade en sydsvensk skönhet dykt upp vid hennes dörr! Detta gick över gränsen!
Men den trendiga damen förlorade ingen tid:
– Jag förstår att detta är obekvämt för er, men vi kan väl undvika en scen? Ni behöver inte oroa er för boendet, jag har redan ordnat det. Och ni vill väl inte stå i vägen för vår lycka? Det vore helt ologiskt av er!
Maria Lindgren övervägde hastigt att dänga en stekpanna i huvudet på inkräktaren. Men det skulle bara leda till en skandal och blanda in myndigheterna. Barnbarnen skulle bli rädda.
– Jag är verkligen ledsen att Per inte förklarade situationen för er själv. Men ni måste förstå att han har några brister. Men vår kärlek påverkas inte av det!
Från det stora rummet hördes ett vagt ljud – tydligen hade någon av de som tjuvlyssnat fastnat med örat mot dörren. Och plötsligt fick Maria Lindgren en idé!
– Gratulerar, ni har bra smak. Per är fortfarande en stilig karl. Jag ser mig nog tvungen att ge honom till er. Men på ett villkor: med hemgift!
På den trendiga damens panna framträdde tydligt ett slags mentalt kalkylprogram, och där började olika världens valutor att snurra. Maria Lindgren öppnade dörren och steg in i det stora rummet.
Hon möttes av blommiga blickar.
– Mamma, vad händer därute? – viskade Erik konspiratoriskt.
– Vänta och se, – viskade Maria tillbaka.
– Följ mig!
Och de tågade ut i hallen: Erik med Lisa, Anna med Johan, Jonas, samt barnen Elsa, Hugo, Albin, Signe och Adrian. Och allas ögon riktades mot besökaren. Och hennes på dem.
– Här har ni Pers hemgift! Enligt den här damen från Malmö ska de bli grindvakter. Kärlek, minsann! – meddelade Maria Lindgren.
I hallen utspelade sig en nästan perfekt scen ur “Revizorn”. Maria började oroa sig för att hennes plan skulle misslyckas. Men då reagerade Lisa, en beslutsam och snabb kvinna. Ett varmt leende spred sig över hennes runda ansikte, och hon utbrast:
– Åh wow, Malmö! Erik, äntligen kan vi ta barnen till havet! Jag har nästan tjatat hål i huvudet på dig om detta! Per har verkligen ordnat det bra!
Jonas, som hade ett komplett utmärkt betyg, hängde på:
– Spot on, Lisa! Jag tänker betygen smakar bättre med en bil efter examen! Och kanske en bil för surfarens framgång också!
– Och med det ska du ta oss till söderns sol! – uppmuntrade Anna storebrodern. Jonas nickade ivrigt:
– Självklart, Anna! Jag menar, vi får väl plats i två bilar? Visst, Erik?
Erik blinkade fortfarande, men fick en knuff av Lisa och vaknade:
– Ja, i två bilar går det nog… Och om vi inte behöver betala för boendet, varför inte?
– Tänk, jag är trettio men har aldrig varit vid havet! Äntligen får vi chansen! – bidrog Johan.
Pers kärlekssökande dam såg vilt mellan den blev växande diskussionen. “Hemgåvan” diskuterade sin förväntade resa söderut, såväl som bil för Jonas, kurbehandling för Johans faster, frukt åt svaga Signe och Eriks skidfärdigheter. Besökaren möttes med varma leenden, men ingen tänkte fråga vad hon tyckte om planerna.
Till sist rörde sig barnen, nu vakna ur sin chock. Femårige Adrian gick fram och granskade den främmande tanten noga:
– Är du vår nya mormor, då?
Den främmande tanten ryggade tillbaka, men pojken verkade inte förvänta sig något svar:
– Bara du inte gör gröt åt mig – jag gillar inte det alls. Och Tom får inte äta tomater. Har du en dator? Och tecknade filmer om riddare?
Det var sista strået – som den kavallerier som förr eller senare dyker upp i rätta tid. Malmö-damen vände snabbrund och skyndade bort – det hördes bara ljudet av fötter i trappan. Glömde till och med hissen.
I hallen upprepades scenen från “Revizorn”. Och åter bröts den av Lisa:
– Fienden är slagen och flyr. Förföljelse är meningslös. Höj era glas, pojkar! Erik, ge ett gott exempel!
Alla vaknade till liv. Maria Lindgren drog ett djupt andetag och insåg att hon nog höll andan i nästan två minuter. Hon kunde ju nästan delta i en fridykningsmästerskap.
Erik fipplade med en korkskruv; Johan dök upp med en balanserad skönhet av glas i händerna. Jonas skrattade och klappade sin svägerska på ryggen:
– Lilla Lisa, du borde bli spion eller president med din klipskhet! Jag stod och smälte som en isbit när jag såg denna flöjtissör! Om det inte vore för dig hade jag aldrig kunnat lista ut vad jag skulle göra!
Lisa satte stolt armarna i sidan.
– Vi alla smälte där står, – medgav Erik medan han delade ut glas och försiktigt knuffade barnen mot Johan, som hällde saft från en treliters glasburk.
– Mamma, du är ett geni! Jag skålar för ditt och din aldrig sinande påhittighet! Men vi behöver nog faktiskt tala lite allvar med pappa, Jonas. Jag kan förstå mycket, men det här är lite väl mycket!
– Du har rätt där, brorsan. Pappa har hopplöst nosat sig fram till smygbruden! Det är vår skyldighet som hans söner att kasta ut den där andra kvinnan! – höll Jonas med.
Maria Lindgren smakade på sin dryck och insåg att hon kunde andas normalt. Och hon mådde faktiskt ganska bra. Läkarna säger ju att stress ibland kan vara till godo – ruskar om kroppen och håller den igång.
Hon tänkte på att den modemedvetna damen från Malmö förmodligen ringde Per just nu. Hon föreställde sig deras konversation och Pers uttryck. Maria skrattade skadeglatt.
– Kanske ni har rätt, pojkar, en exorcism-sittning vore väl på sin plats. Men vi skjuter på det? Jag har ju födelsedag idag! Barnen kan knappt vänta på att hjälpa mig blåsa ut ljusen på tårtan. Har ni ställt i ordning sofforna? Anna, Lisa, vi borde börja duka!
