Kontoret var fyllt med vanliga samtal. In kom chefen med en kvinna som såg ganska oansenlig ut.
— Lär känna varandra tjejer, det här är Maja, hon kommer att jobba med er istället för Kalle. Han har blivit befordrad. Jag tror att ni kommer att komma bra överens, — sa Margareta Andersson och lämnade rummet.
Maja satte sig vid det skrivbord som tillhört Kalle. Hon tog fram en vacker kopp och ett litet porträtt av en man. Hon satte snabbt igång med arbetet, som om hon hade varit där i flera år.
Det ringde till lunch och alla reste sig och gick för att äta. Förutom Malin, som blev kvar av nyfikenhet över det porträtt som den nya kollegan hade ställt på bordet. Från ramen tittade en stilig man med en charmig leende och perfekta tänder.
— Vem kan det vara? — undrade Malin, — en skådespelare, en sångare? Hon tog en snabb bild med sin mobil innan hon gick till lunch. Tjejerna satt vid samma bord och lyssnade på den nya berättelsen.
— Vi träffades för tre år sedan under så märkliga omständigheter; ni skulle inte tro att sådant händer.
— Berätta, berätta, bad tjejerna.
Minnet tog henne tillbaka tre år, när hon arbetade på ett stort företag. Antingen logistiken var förvirrad eller så var hon, men de hade skickat fel varor till hennes framtida makes företag. Hon blev skickad för att reda ut det.
Maja var smart och skicklig på förhandlingar. Hennes blyga utseende, utan smink, lurade många. Hon var som en “grå mus”. Men när förhandlingarna började blev hon som en orm. Mjuk och smidig, insvepte hon sina motparter och nådde sina mål.
Chefen, som kände till hennes metoder, skickade henne dit. Receptionisten informerade:
— Rum 312, Erik Johansson.
Hon gick in utan att knacka, presenterade sig.
— Maria, vi har skickat varor fel, logistiken har fått det om bakfoten.
Därefter följde förklaringar. Erik tittade på henne och kunde knappt tro sina ögon.
— Det är ju hon, han hade sett henne i en dröm för länge sedan.
Hennes röda hår svajade lätt, och hennes gröna ögon såg rakt på honom utan att blinka. Hon talade lugnt och stadigt.
Maja förberedde sig på, som hon brukade, en konfrontation, men plötsligt sa Erik:
— Maria, vi kommer inte att göra några anspråk, hoppas det inte händer igen.
Hon reste sig och sa adjö. Två dagar senare väntade han på henne vid kontorets utgång. Maja var den sista att lämna.
— Majan, — ropade han, vinkade med handen, — vi pratade för två dagar sedan.
— God kväll Erik, jag minns, — svarade hon lugnt utan att flirta.
— Jag har två biljetter till teatern, vill du hänga med? Min mamma har blivit sjuk, — Erik ljög.
— Jag kan följa med, när går pjäsen Erik?
— Om två timmar idag, du har gott om tid, om du vill byta om kan jag köra dig.
— Smart drag, — tänkte Maja och gick med på det.
Han väntade vid hennes entré. När hon kom ut såg han en helt annan Maja i en svart klänning som satt perfekt på hennes figur, med medelhöga klackar.
Han kände knappt igen henne, så fascinerad blev han av förvandlingen. Sminkningen var kvällsbetonad men diskret. Under föreställningen satt han bredvid henne och sneglade då och då. Det syntes att hon var en teaterkännare och troligen hade läst pjäsen.
Efter föreställningen föreslog han middag på restaurang. Maja tackade vänligt nej och sa att hon hade svåra förhandlingar nästa dag. Erik körde henne hem och åkte sedan iväg. I slutet av veckan var han där, och de gick på en promenad.
Två månader senare, som alltid, väntade han efter jobbet.
— Mamma vill gärna träffa dig, har du något emot det?
— Jag har också längtat efter att träffa henne.
Mamman välkomnade dem varmt, de drack te med sylt av paradisträdets äpplen, aprikospaj och andra godsaker. Samtalet flöt ledigt och Maja berättade för Vera Johansson (Eriks mamma) om mormors recept, hur de gjorde sylt av paradisträdets äpplen, om sin pappa som dog under en testning, och om sin mamma som var historielärare på en skola.
Erik körde Maja hem.
— Mamma tycker mycket om dig, jag är glad.
Så började de träffas nästan varje dag. Ett år senare gifte de sig.
Hon tystnade. Tjejerna lyssnade på henne och avundades henne hemligt. Bara Malin funderade:
— Vad såg han i den där “grå musen”? Inget speciellt utseende. Varför har sådana tur? Och hon som är snygg, långa ben, alltid är det bara nån som dyker upp, eller tar de bara i säng, eller så visar det sig att de redan är gifta efter en vecka.
Det ringde och alla tjejer reste sig som på kommando och gick tillbaka till kontoret. Malin gick fram till Sara.
— Se, det där är hennes man! Tror du på det, inte jag. Hon hittar på. Kan en sådan falla för henne?
På kvällen, efter jobbet, gick alla ut när Maja kom ut, och en bil signalerade. En man steg ut.
— Majan, jag är här, — han vinkade till henne.
Det var samma man som på fotot.
— Är det verkligen hennes man? — undrade Malin, varför inte jag? Jag är ju bättre.
Tjejerna stod och såg dem gå iväg, var och en med sina egna tankar.
Ofta när man ser ett sådant par frågar man sig: — Vad såg han i henne? Troligen fann han det han letade efter. Skönhet tilltalar inte alltid män. Ja, de flörtar med dem eller annat, men de gifter sig med andra. Varför det? Det borde man kanske fråga dem om.
