**Köbildning**
Bilarna stod helt stilla i tätt packade rader. Ingen rörelse åt något håll de senaste halvtimmen. Alla fönster var stängda eftersom luftkonditioneringen var på. Ute var det outhärdligt hett, över trettio grader enligt väderprognosen på radion.
Luften dallrade över det solhettade asfalten, vibrerande av värmen. I “Volvon” var det svalt, men att sitta still och stirra på den orörliga köbildningen började bli outhärdligt.
Nova skruvade av locket på plastflaskan och tog några klunkar. Hampus märkte att det var mindre än en tredjedel kvar. Nova drack hela tiden utan att erbjuda honom. Visst, han skulle ha tackat nej, den sista slätten skulle han ge till henne. Men hon drack ensam, som om han inte ens fanns i bilen.
“Hur länge ska det här fortsätta?” frågade Nova irriterat.
Det var de första orden hon sagt sedan de lämnade stugan. Hennes tystnad var värre än skrik. Hellre att hon hade skrikit. De bråkade inte direkt, men när något var fel, blev hon tyst i timmar, ibland dagar, och visade på alla sätt att Hampus var den skyldige. Han brukade erkänna sitt fel, be om ursäkt, lyssna på hennes monotona utskällning, och så slog de sig ner igen.
“Varför sitter du bara där? Gör något,” fräste Nova igen, som om det var hans fel att det var kö på E4:an.
Den här gången var det han som teg. Han visste inte vad han skulle säga eller göra.
“Och varför åkte vi ens till den där dumma stugan? Du kanske, men jag? För att sitta på andra sidan staketet medan du kelar med din dotter? Jag kunde ha gått på shopping eller suttit på café med Mimmi och ätit glass.” Nova snyftade lätt.
“Nu är nästan täppt. Precis vad som fattas, att bli sjuk av den här luftkonditioneringen,” klagade hon igen.
Hampus stängde av luftkonditioneringen.
“Skämtar du? Bilen blir ju en ugn på en minut i det här solskenet. Vill du att vi ska steka eller kvävas?” fräste Nova.
Hampus mindes inte att hon någonsin pratat så mycket. Det förvånade och oroade honom. Men han sa inget och satte på luftkonditioneringen igen. Framför dem gick en man mellan bilraderna, men innan han kom fram till Hampus Volvo, hoppade han in i en bil i nästa rad.
“Såg du? Han kom från framför. Kanske vet han varför det är kö?” föreslog Nova.
“Kanske,” instämde Hampus.
“Så varför sitter du bara där? Gå och fråga,” sa Nova utan att titta på honom.
“Vad ska jag fråga? Köbildningen kan sträcka sig över flera kilometer. Tror du han hann gå hela vägen fram och tillbaka på en halvtimme? Knappast.” Hampus såg på Nova och kände sig skyldig igen.
“Alltså, vi kan ju inte stå här för evigt. Från eller sen kommer vi igång. Alla andra sitter lugnt och väntar. Det här är E4:an, inte någon liten landsväg. Halva Stockholm står still här.” Hampus tystnade. Nova tittade bara rakt fram och sa inget.
“Okej då.” Hampus klev ur bilen.
Han såg bakåt, rader av bilar, precis som framåt. Mannen hade väl satt sig i en röd bil. Hampus knackade på sidorutan, och den rullades ner halvvägs.
“Ursäkta, var det ni som gick framåt? Vet ni varför det är kö?” frågade han mannen bakom ratMannen skakade trött på huvudet och sa: “Ingen aning, det står väl still ända fram till Uppsala, men det värsta är att höra barnen tjura på baksätet, vet du, ibland önskar man att man bara kunde gå ut och försvinna.”
