Katten, som nästan hade förlikat sig med tanken att han skulle dö ensam frysa ihjäl, lida en tyst svältdöd, övergiven och förtvivlad kände plötsligt något litet och varmt nära sig
Han blev utkastad. Ja, riktigt bokstavligen. Efter tio år hos samma familj.
Anledningen? En läkare hade sagt att bebisen kanske skulle utveckla allergi mot kattpäls. Just det där vagt hotande “kan hända” slog sista spiken i kattens öde.
Ingen ville förstås ta hand om en vuxen, värdig tiårig katt. Mannen i huset tvekade inte mycket ingen ångest där inte utan bar helt sonika ut honom till bakgården. Det var tjock snö och svensk februarifrost, så pass kallt att till och med isbjörnarna kvider på teve. Han visste ju att katten inte skulle hitta tillbaka, om han ens överlevde till nästa dag. SMHI hade ju utlovat svinkyla.
Kall logik, lika svensk som knäckebröd.
Och hade inte ödet haft andra planer, hade nog sagan slutat där. Men något annat hände faktiskt. Katten, som redan börjat packa ihop för sista vilan, kände plötsligt något litet och levande trycka sig mot honom. Varmt.
Med en ansträngning vände han på huvudet och blev först lite matt.
Där låg två små tussar och kippade med ögonen som om de såg Nobelprisutdelningen för första gången. De stirrade på honom fulla av tillit och, möjligen, svensk socialrealism.
Men snälla nån muttrade han inom sig. Inte får man dö i fred heller! Vad har jag gjort för att förtjäna det här?
Kattungar. Någon hade dumpat dem med. Två små töser i samma kyla, samma ack så svenska hopplöshet. Varför? Vem vet. Faktum kvarstod: gav han, en fullvuxen katt, upp nu ja, då fryser de ihjäl bredvid honom. Som ett sorgligt luciatåg.
Han började försiktigt trampa liv i sina frusna ben. Han gömde kattungarna under magen, slickade dem och försökte efter bästa förmåga vara en värmande värmemacka. De borrade in nosarna i honom och såg ut som om han var självaste Astrid Lindgren fast i kattvariant.
Japp, jag har då trillat ned i klistret suckade han.
Magen knorrade högt. Vilket borde betyda att ungarna var halvdöda av hunger. Han stapplade över till soptunnorna där det fortfarande doftade anständigt med mat.
Med stor möda sniffade han upp ett halvt fryst fiskpinne, lite köttbulle och en mosig bit ostkanter. Han släpade allt till kattungarna, lät dem äta och tog resterna själv. Med magarna fulla snusade ungarna in sig i hans päls, spann trött och somnade med tassarna i kors.
Sömnen kom över honom snabbt.
Han rycktes till av en röst:
Mamma! Pappa! Kom hit, titta! En katt med sina ungar!
Han övervägde att fnysa. Jaha, kattmamman minsann
Men flickan var inte av den sort som bara går förbi.
Tio minuter senare var hon tillbaka. I ena handen en lagom stor påse med doftande falukorv och våtfoder, i andra en gammal, men hyfsat varm filt. Plötsligt låg hela gänget mjukt inbäddade på tejpad trasmatta.
En timme till och flickan dök upp igen, denna gång med sin pappa. Han släpade med sig en snickrad kattkoja byggd av spillvirke och gammalt IKEA. På framsidan: en handskriven lapp i rött: RÖR EJ! VI Matar dem! Lägenhet 22.
Hela kvällen fick de presenter burkar med kattmat, överblivna köttbullar, förpackningar av barnmat från någon granne med frys. Vår svenska omtänksamhet började sprida sig genom trappuppgången.
Nästa dag kom pappa och flickan förbi igen och kollade att kattmamman hade allt hon behövde. Kattungarna, sprängmätta, kröp knappt två tasslängder innan de slocknade halvvägs till honom.
På kvällen sprätte ungarna upp när familjen kom och gnällde glatt efter flickan.
Katten som vid det här laget fått namnet Broder Tuck höll sig i kojan, gäspade stort. Han tänkte minsann inte komma ut. Han hade varit med om svek tidigare. Han hade ingen lust att bli besviken igen.
Mamma, ropade flickan. Du har inte matat kattmamman! Hon måste också få mat
Hon är ju vuxen, hon klarar sig! svarade mamman.
Vilken mamma? undrade pappan. Det där är ju en katthane, ingen kattdam.
Vad menar du? sa mamman, skeptisk. Han tar ju hand om ungarna? Slickar och håller på
Titta lite närmare, log pappan. Han har då varken utseendet eller attributen för kattmamma.
Kvinnan hukade sig, synade Broder Tuck, drog sedan nervöst handen över buken. Katten fnös tyst och stirrade surt.
Herregud viskade hon. Det är ju verkligen en han
“Jamen ser man på,” tänkte Broder Tuck torrt.
Så du har hela det här isiga eländet ensam tagit hand om dem? Värmt dem? Letat mat?
Han låg blickstilla. Vad brydde han sig om ord? Det enda av vikt var de där små under magen. Så fort de var trygga, tänkte han göra en svensk sorti utan tårar, utan drama.
Men ödet la sig i igen.
Kvinnan blev kvar. Gråten rann.
Mamma, viskade flickan, kramandes ungarna. Se på honom. Han är ju tam. Någon har slängt ut honom nyligen
Pappan nickade. Någon tyckte väl han var överflödig. Men han dog inte, han blev en sorts mamma. Satte sitt eget liv på paus för de små.
Du vill bara se mig gråta! snörvlade mamman.
Det är bara ett faktum, sa pappan med sedvanlig saklighet.
Kvinnan lyfte Broder Tuck och höll honom försiktigt nära sig.
Han spände sig, beredd att fly. Men började jamande spinna innan han hann hejda sig själv.
Han misstänkte: De matar oss, fixar till oss sedan kanske det bär ut igen. Men
Han hamnade i badrummet. Det blev katt-schampo direkt. Han skrek, men flickan och hennes mamma pratade vänligt och torkade med varm handduk sen. Därefter mjuk soffa, doftande laxbit, värme. Kattungarna doppade sig i pälsen, snusade och däckade igen.
En riktig hjälte, mumlade mamman ömt och smekte hans rygg. Inte ens alla människor klarar sånt här
“Smörigt värre,” tänkte Broder Tuck och gäspade. “Kanske river jag nån imorgon.”
Men istället för rivsår, spann han vidare. Flickan skrattade.
“Okej då,” funderade han, “kanske låter jag bli. Verkar ju trevliga ändå.”
Han samlade kattungarna till sig och började tvätta dem. Kvinnan snörvlade igen.
“Ja dessa kvinnor” suckade Broder Tuck. “Först badar de en, sen gråter de. Säkert dåligt samvete.”
Till slut somnade han djupt med småttingarna trygga under sig. Han visste inte att det faktiskt var mamman som hade förbjudit att ta in en “gatukattfamilj”. Så därför byggde pappa och flickan kojan.
Nu sov alla tre Broder Tuck och kattungarna hoprullade i en fluffig hög.
Familjen stod bredvid och tittade tyst på den gamle katten som visade sig vara bättre än många människor.
Men vi gick väl ändå inte bara förbi? viskade flickan.
Och pappa och mamma bara nickade tyst.
Kanske var det deras bästa beslut på länge.
