Det var en av de där mötena som man minns länge efteråt och undrar om det verkligen hänt eller om det bara var en dröm. Besöket från min mans kollega och hans familj blev ett sådant ögonblick, något jag fortfarande tänker tillbaka på med en kylig känsla mellan skulderbladen och en fast övertygelse om att ALDRIG mer bjuda ”någorlunda bekanta trevliga människor” hem till oss.
Vi bodde då i Göteborg, i en liten men mysig lägenhet där allt kändes som hemma. Jag var hemmafru, och vi hade en dotter, Elsa, som fyllde vardagen med liv och glädje. Min man, Erik, var social av sig och arbetade i ett projektteam. Han berättade ofta historier från jobbet – skämt, byten av arbetspass, små konflikter och hjälpsamma kollegor. En av dem som dök upp ofta i hans berättelser var Anders, en gladlynt och pålitlig kille som alltid ställde upp när det behövdes. Så när Erik en dag nämnde att Anders och hans familj ville hälsa på, protesterade jag inte. Fast jag blev förvånad – vi hade aldrig umgåtts privat förut.
En kväll stod de plötsligt i vår dörr – Anders, hans fru Malin, och deras yngsta dotter, som var ungefär i samma ålder som vår Elsa. Jag blev glad, för nu kunde flickorna leka tillsammans. I början verkade allt lugnt. Malin verkade snäll och väluppfostrad… tills hon började prata. Och det enda hon pratade om var barn. De hade tre stycken, och enligt henne var samhället skyldigt dem allt: staten borde betala mer, arbetsgivare borde ge föräldraledigt på begäran, och mor- och farföräldrar borde ställa upp dygnet runt.
Jag lyssnade och nickade, men inuti kokade jag. Jag ville fråga rakt ut: ”Tänkte ni ens på allt det här innan ni skaffade tre barn?” Vi hade bara ett barn och visste precis vad det innebar – pengar, tid, energi. Vi hade valt att vänta med fler, just av den anledningen. Men Malin och Anders hade tre, och enligt henne var det allas fel utom deras.
Jag höll tyst. Jag gillar inte att bråka i mitt eget hem. Dessutom lekte flickorna så fint, och Erik verkade glad över sitt arrangemang. Som en god värdinna hade jag lagat mat i förväg – kyckling i ugn, några sallader, en varmrätt och till och med en hembakad tårta. Jag dukade bordet, log och ställde fram allt. Själv åt jag knappt, för jag var upptagen med att lyssna. Gästerna åt heller inte mycket, och jag tänkte att de kanske var blyga.
Vilket misstag.
När middagen närmade sig slutet och jag redan tänkte på hur skönt det var att det fanns mat kvar till morgondagen, tog Malin en klunk av sin saft och sa, helt utan omsvep:
”Tänker du packa ihop resterna åt oss? Kycklingen och salladerna… Vi åt inte så mycket just för att vi ville ta med lite hem. Man orkar inte laga mat på helgen.”
Det blev tyst i rummet. Jag var alldeles paff. Det kunde inte vara sant. Hade hon verkligen sagt det där, rakt upp och ner, utan att skämta eller skämmas? De hade verkligen tänkt gå härifrån med matlådor fulla av vår middag!
Jag hade aldrig någonsin packat ihop mat åt gäster – sådant brukade vi inte ha. Man bjöd på det som fanns, och det var allt. Men att en gäst skulle be om att få ta med sig mat hem? Och dessutom se ut som om det var det mest naturliga i världen?
Jag sneglade på Erik. Han tittade ner i bordet. Han förstod hur pinsamt det var. Jag pressade fram ett leende och sa:
”Packa ihop? Ja… jag har inga matlådor, bara plastpåsar…”
Malin nickade glatt. Anders satt tyst. Jag hällde resterna i två påsar och räckte över dem. Hela tiden ekade en enda tanke i mitt huvud: aldrig mer…
När de äntligen gått sa Erik:
”Ja, hon är väl van vid det… Tre barn, lite tid…”
Jag skakade bara på huvudet och sa torrt:
”Det spelar ingen roll vad man är van vid. Såna gäster tänker jag aldrig vänja mig vid.”
Sedan den kvällen är dörren till mitt hem stängd för dem som kommer med tomma händer men stora förväntningar. Och framför allt – för dem som tror att mitt kök är en gratis restaurang.
