Kackerlackor
Kackerlackorna i Majkens huvud dansade en stadig hambo. En sån där livlig, glödande dans som sätter eld i tankarna och värmer själen.
De snurrade runt med sina små ben, snärtade i takt och klappade med känsla, medan musiken i Majkens huvud bara blev högre och högre.
Annars var Majkens kackerlackor för det mesta lugna. Tysta, försynta, nästan stiliga. Om det var något de inte saknade, så var det just den där stamtavlan. Majken hade lagt ner många långa år på att förbättra deras genetik den egna var lite mager från början.
Mormor sa alltid att kackerlackor är något gott. Har man kackerlackor i huvudet, då är man minsann en alldeles särskild person. Med lite extra gnista. Och sådana människor gör tillvaron roligare för både sig själv och andra. Lite lagom mycket jäkelskap, det behöver livet.
Det där med driv var för övrigt inte Majkens påhitt det var mormor som brukade slänga sig med moderna uttryck. Hon var pigg och framåt, trots sina åttio med lite till. Alltid full av energi.
Egentligen var mormor inte alls Majkens mormor, utan gammelmormor. Men vad spelar det för roll, tänkte Majken. Mormor var borta och gammelmormor hade fyllt tomrummet. Så de här “gammel-” blev bara paranteser, överflödiga detaljer.
Majken älskade sin mormor. Hur skulle hon inte kunna? Någon närmare hade hon inte. Mamma räknades inte!
Majkens mamma var Nå, sådana finns egentligen inte! Smart, vacker och rektor på det hela taget! Och inte rektor bara för vilken skola som helst, men inte heller Majkens egen. Det kunde Majken tacka sin mormor för. Hon insisterade på att Majken skulle gå i en annan skola än där hennes mamma var chef.
Varför ska ungen ha dina problem? sa mormor.
Hur menar du?
Där kommer hon vara en vanlig unge. Här skulle hon vara din dotter. Förstöra hennes rykte ska du inte! Det kommer hon behöva. Det är lätt att tappa ett gott namn, men svårt att återfå. Begriper du, Lisen? Du är ju vuxen!
Mormor och mamma snackade alltid klarspråk. Mormor la inget emellan. Hon ansåg att det var rätt att tala rakt. Hur det egentligen var får man fråga Majken, men resultatet såg hon.
Det var mormor som uppfostrat mamma ända sedan hon var fem, när mormors dotter mammas mamma gick bort. Vad som hände berättade de aldrig gärna.
En olycka, lilla Majken. Så oturligt. En istapp… Ingen hade skottat taket, och någon fick betala. Mamma gick bredvid och klarade sig bara för att Manja knuffade undan henne. Annars hade jag varit ensam kvar.
Mormor, kan sånt där hända vem som helst?
Vill du att jag ljuger?
Nej…
Det kan hända alla. Dig, mig, påven i Rom… Men det är ingen orsak att vara rädd.
Varför då?
För att leva! Varje ögonblick, precis som om det vore det sista! Ge världen något unikt eller till och med något helt galet! Så mycket du orkar, Maj! Det finns redan tillräckligt med mörker. Du ska göra världen lite ljusare.
Det låter lättare att säga än att göra, mormor.
Det är bra att du vet det. Då tänker du rätt! Dina kackerlackor är på väg att bli kloka.
Men vad har kackerlackor med det här att göra?!
Majken tyckte inte om insekter fjärilar och bin gick an, de var till och med söta. Men kackerlackor usch!
Åh, mormor! En kackerlacka!
Rör den inte! Den kanske har barn! Mormor klappade till kackerlackan med sin toffel och såg sig omkring med vaksamma ögon. Ser du fler?
Nej, men mormor, du sa ju att det kunde finnas barn!
Ja, och jag undrar var!
Sen blev det storstädning, och Majken förstod att de stackars kackerlackans barn nog inte skulle klara sig heller.
När hon blev äldre förstod Majken att mormor behandlade henne varsamt. Hon visste att Majken kunde väsnas, men att ta itu med saker blev det sällan något av. Medan Majken tvekade, skulle kackerlackans barn redan haft egna barn.
Alla visste om Majkens säregna drag: från mormor till Majkens gymnastiktränare.
Flickan borde syssla med något annat. Hon är vig, har talang, men tänker långsamt och det kan vara farligt när det gäller att fatta snabba beslut. Fundera på det.
Jag ska fundera, sa mormor och satte Majken i schackklubb.
Där fick Majken tänka hur länge hon ville och blev till och med berömd för det. Det passade henne perfekt. Inte konstigt att hon blev kvar länge.
Mormor var mycket stolt när Majken vann pokal efter pokal. Hon bar hem dem själv, så att grannarna skulle se.
Du är min stjärna, Majken!
Mormor, du skrämmer mig!
Varför det?
Jag minns hur du sa till mamma att “stjärnor blir aldrig lyckliga”. Jag vill inte vara någon stjärna! Nej, nej, nej!
Du har missförstått allt!
Förklara då! Jag är bara ett barn!
Mormor förklarade alltid. På varje fråga svarade hon med värme, eftertanke och tålamod. Fast inte alltid precis som Majkens mamma ville.
Men mormor! Vad har du berättat nu? I dag frågade Majken vad gå med barnet under förklädet betyder! Hon är tretton, mormor!
Varför inte? Dagens barn är tidiga. Du borde fråga Majken vad som försiggår i hennes klass. Det är kärlekshistorier och intriger så att man själv känner sig som en oskyldig pensionär, trots att jag varit gift tre gånger! Det är faktiskt jag som lär mig nytt varje dag!
Majken har aldrig berättat något sånt…
Men du har heller aldrig frågat! Vi är alla såna här, Lisen Stilla som lamm utåt, men i huvudet dansar kackerlackorna cancan! Prata med barnet, och oroa dig inte. Jag har inte sagt något upprörande alls bara råkat nämna ett uttryck, och hon minns. Hon är klok och har gott minne.
Vad gör jag med hennes konstiga frågor då? Hur ska jag prata med henne?
Som jag pratade med dig. Kommer du ihåg?
Du dolde aldrig något för mig. Varför då?
För livet slår hårdare när man inte är förberedd. Jag berättar hellre allt för Majken nu än att hon ska svimma av chock sen. Du var väl förberedd ändå fick du Majken när du var nitton, ensam och utan man. Det är inget vidare, Lisen.
Mormor!
Oroa dig inte! Jag förstår kärlek och att du inget visste om Majkens fars familj. Går inte att göra om, men tur vi fick Majken! Det tråkiga är att du är ensam, Lisen. Ung, vacker, smart men ingen egen familj. Det oroar mig.
Börja inte igen, mormor…
Jag låter bli! Bara du slutar undvika livet. Ett misstag är ingen anledning att ge upp.
Så gick åren. Mamma, Lisen, hittade så småningom ändå sin lycka. Majken var knappt sexton när Lisen hade träffat någon på allvar men vågade inte berätta det för släkten. Det var Majken som av en slump upptäckte dem på ett kafé. När hon såg mamman le mot en man, med en ungdomlig lyster Majken aldrig någonsin sett på henne, började något ändras. Mot hemvägen slog det Majken mamma är ju fortfarande ung och behövande!
Visste du, mormor?
Att din mor träffat någon? Jag misstänkte det.
Jag vill inte lägga mig i…
Gör då inte det. Inga problem.
Men tänk om han sårar henne?
Mormor drog Majken till sig med mjöliga händer (hon stod mitt i att baka kanelbullar) och sa:
Våra egna överger vi inte. Ingen får skada Lisen aldrig så länge vi finns.
Majken sa inte emot. Hon visste att mormor, som nu pysslade med bullar, förr varit kriminalkommissarie och renhårig med sitt. Två seriemördare hade hon tagit fast. Så både kackerlackor och kontakter hade hon kvar, och säkert visste hon redan allt om mammas utvalde.
Till slut blev Lisen och hennes Andreas ett par. Majken fick ge sitt tysta samtycke när det kom till frieri. Det var svårt för någonstans inom sig ville hon inte dela sin mamma, sin trygghet, med någon.
Det blev ändå tvunget. Och när lillebror Viktor föddes, blommade Lisen ännu mer och Majken vädrade sina åsikter för mormor.
Vad dåligt vi uppfostrat dig, barn! Lite mer ris hade du behövt! sa mormor bistert.
Men mormor vad menar du?!
Jag trodde du var vuxen när du inte ville flytta till mor och styvfar. Men så fel jag hade! Nu sitter du där och är svartsjuk!
Jag är ju inte emot dem Jag tycker bara
Du är ledsen att du måste dela hennes uppmärksamhet. Men Maj, kom ihåg att nu är du inte ensam längre! Så är det i livet. Ingen av oss är evig. Nu behöver vi aldrig oroa oss för dig.
Majken förstod att hon var avundsjuk, men förändringarna kom långsamt. Många av hennes tankevurpor, hennes karakteristiska kackerlackor, blev bara fler. Nu fick hon jobba ordentligt med sig själv.
Med lillebror gick det ändå snabbt att bli van. Hur skulle man kunna motstå någon som dyrkar en så?
Det gjorde att Majken började ifrågasätta sitt yrkesval.
Mormor, om jag inte älskar barn då borde jag inte jobba med dem, eller hur?
Varför tror du att du inte gillar dem?
Vet inte
Nu grubblar du, Majken. Det är faktiskt ett bra tecken. Sura läkare behöver vi inte. Men du måste undersöka varför.
Mormor hade en lösning hon skickade Majken till en bekant storfamilj för praktik.
Kan du ta hand om deras barn, så vet du vad du vill.
Det visade sig vara rätt väg. Hos Vera, mammas gamla skolkamrat (och för övrigt mormors klient i ett rättsfall för mååånga år sen), fann Majken en lätthet i att hjälpa barnen. Där, med stoj och stim och leenden, växte hennes självförtroende och hon visste att läkaryrket var något för henne.
Universitetet gick hon in på med nöd och näppe, men inte utan att stöta på Dennis den där tyste killen från gymnasiet, han som irriterade henne något oerhört när hon stukade foten inför första skoldagen.
Sen dess hade han blivit kvar i periferin: tyst, lite nördig, men ihärdig. År efter år sprang de på varandra, ofta på samma kaféer och i samma korridorer. Först när de båda engagerade sig i ett volontärprojekt på barnsjukhuset såg de varandra på allvar. Dennis, med sin humor och sitt mjuka hjärta, visade sig vara någon med precis likadana kackerlackor.
Efter sista clownföreställningen på barnsjukhuset, när barnen jublade efter deras upptåg, räckte Dennis henne en ballongblomma och bjöd på café latte. Där började något nytt.
Dennis försörjde sin ensamstående mamma genom att extraknäcka som privatlärare. Och de upptäckte snart att de delade syn på världen och samma sorters sprattlande tankar. Mormor blev förtjust.
Håll hårt i dem du delar kackerlackor med, sa hon. Såna är sällsynta.
Majken frågade en gång:
Har du träffat någon med samma sort?
Jadå, alla mina tre makar var såna. Och vi gick ändå skilda vägar, men alltid i vänskap!
Någon gång ska du få veta mer, sa mormor. Men först ska dina egna få pröva sig.
Åren gick och till slut blev det förlovning. Dennis friade med ring, blommor det fulla programmet. Mamma grät av lycka, mormor klappade händerna så hennes gamla artros nästan gav upp, och Vera och hela hennes stora släkt kom med presenter.
Vilken kille du hittat, Majken! sa Vera i hemlighet. Håll hårt i honom.
Det måste jag. Vi har ju samma sort kackerlackor, sa Majken. Såna hittar man bara en gång.
Alla skrattade och mormor tände sina imaginära lyktor i luften, så som bara vi i familjen brukade.
Sådan var det ändå i Majken Svanströms unga år, eller rättare sagt: i de där lite snurriga, lyckliga, minnesfyllda åren då våra egna inre varelser dansar ett evigt svenskt folkdanssteg, och livet ler, mot oss och med oss, i takt med att våra kackerlackor trampar hambo inombords.
