Jag tar gärna din flicka i min klass, om det är okej med dig, sa läraren, som råkat höra samtalet mellan min mor, rektorn och en annan lärare.
Den andra läraren, vars klass min mor försökte få mig placerad i, vägrade kategoriskt att ta emot mig.
Hon kommer ju bli en tvåkappvändare hos dig, hon kan inte läsa, kan inte ens sätta ihop bokstäver till stavelser, var hennes argument. Var har man sett en tvåkappvändare i A-klassen?
Hon hade rätt. Jag kunde varken läsa eller skriva, och min mor hade ingen möjlighet att hjälpa mig, eftersom jag vägrade sitta med en bok under sommarmånaderna. Jag ville vara ute, och mor brukade säga: Du springer ju från morgon till kväll. Men jag ville bara utforska varje vrå i vår gård, och sedan inte bara vår egen, utan också klättra i vartenda träd. Med sådana önskemål räckte inte ens dagarna från morgon till kväll.
Men Maj-Britt Larsson måtte ha sett något i mig den dagen. Så hamnade jag i B-klassen. Mitt uppförande var förskräckligt, men jag lärde mig utmärkt. Det var lätt och roligt, och hon förstod att hitta nyckeln till varje barn.
Hur vi älskade henne! I vår klass fanns det inte en enda tvåkappvändare, inte ens en trekkappvändare fram till femte klass bara toppelever. Det gick helt enkelt inte att lära sig på annat sätt hos Maj-Britt.
Maj-Britt var redan pensionär när vår klass gick ut från lågstadiet. Hon hade inga egna barn och var ogift. Hela sitt liv ägnade hon åt att undervisa.
På helgerna samlades vi ofta hos henne, och för oss var det en riktig fest. I hennes hem fanns alltid färska blommor och mängder av godis, trots att det var svårt att få tag på sådant på den tiden.
Ofta träffade vi någon av hennes tidigare elever där, och ibland stannade de kvar och berättade historier från sina skoltider, om klassresor till olika platser. Och vi drömde om att vi också en dag skulle komma tillbaka med godis och berätta för nya barn om hur vi en gång varit likadana.
Maj-Britt bodde ensam i en trevåningslägenhet som hon ärvt från sina föräldrar. Inredningen var enkel men smakfull. Man kunde gå runt och titta på alla småsaker på hyllorna, som elever hade gjort eller gett henne. I ett rum fanns inget annat än bokhyllor ett hav av böcker och bredvid ett mysigt fåtölj.
Där satte hon sig, och vi samlades som kycklingar på den mjuka mattan runt omkring, några låg till och med. Hon tog fram en intressant bok och läste högt för oss, och sedan diskuterade vi livligt om den. Vi pratade också om andra saker hon berättade om konstnärer, poeter och kompositörer, spelade skivor, och vi försvann in i konstens värld.
Varje ny säsong gick vår klass ut med stafflier till parken nära hennes hus, och där, omgivna av naturens tystnad, förde vi över den nya årstiden på papper, var och en på sitt sätt. Endast på vintern målade vi inne hos henne, med utsikt över parken genom fönstret. Och vilka målningar Maj-Britt skapade! Ett sant underverk. Sedan gav hon bort dem till oss. Vi spelade dam och vinnaren fick ett pris.
Efter skoltiden åkte vi ofta och hälsade på Maj-Britt. Efter vår klass tog hon emot ännu en grupp barn, men slutade sedan på skolan. Men inte för att vila nej, hon började undervisa barn hemma hos sig istället.
Maj-Britt gick bort vid åttio års ålder. Hon satt i sin älskade fåtölj, med en bok i handen, slöt ögonen och somnade in. Vid hennes sida satt en av hennes tidigare elever, Karin. Hon var i fyrtioårsåldern och arbetade som läkare. Efter sitt skift brukade hon alltid titta in hos Maj-Britt.
Så många gråtande människor på en begravning hade jag aldrig sett förr, och så många blommor det var, så många vackra ord som sades.
Sådan var Maj-Britt Larsson. Hennes familj bestod inte av några få, utan av dussintals människor som älskade henne. Hon kom ihåg varje elev, hittade rätt ord till alla, och behövde aldrig visa auktoritet det fanns ingen anledning. Allt förstods utan ord, och hennes exempel gav oss alla en riktning redan från tidig ålder.
Som en av hennes elever en gång sa: Maj-Britt var inte bara en lärare, hon var vår första mentor på vägen mot kärlek och längtan efter att utforska världen. Hon visade oss hur vacker, vänlig och underbar den här världen är.
