— Jag har sparat till den här renoveringen i ett halvår, valt varje tapetrulle, och ni kommer hit och river ner dem för att färgen tydligen var sorgeaktig?! Ut ur min lägenhet omedelbart, innan jag kastar ner er för trappan! — Kerstins röst sprack i ett öronbedövande, genomträngande skrik som ekade mot de vanställda väggarna i hennes en gång perfekta vardagsrum.
Hon stod i dörröppningen med fingrarna vitnande av spänning runt handtaget på en resväska. Bara några timmar tidigare hade hon och Erik lämnat ett pensionat på landet, i planeringen att tillbringa en lugn söndagskväll i sin fläckfria, nystädade lägenhet som doftade fräschör och dyr inredningsparfym. Kerstin hade gått upp för trappan strax före sin man medan han parkerade bilen på gården, i förväntan att koka kaffe och sjunka ner i den nya soffan. Nu bredde ett verkligt slagfält ut sig framför hennes ögon. De exklusiva italienska tapeterna i djup matt grafit – som hon beställt direkt från fabriken och väntat i hela tre månader på – hängde längs väggarna som trasiga, ynkliga slamsor. På sina ställen hade ytan rivits bort med en sådan frenesi att det grå betongunderlaget blottades, och i den perfekt utjämnade, dyra spackelmassan syntes djupa, fula fåror efter ett metallverktyg.
— Skrik inte på mig, Kerstin. Du är husfru men beter dig som en marknadsgumma, — Karin Svensson var inte det minsta generad. Hon ryckte inte ens till av svärdotterns skrik, utan drog bara föraktfullt ihop läpparna till en tunn, hård linje. — Jag kom in hit och häpnade: hur kunde ni ens bo här? Mörkt överallt, som i en gravkammare. Min son har ett tungt jobb, han ska komma hem och glädja ögonen, inte hamna i depression. Jag tänkte överraska er medan ni var borta. Jag hittade en utmärkt emaljfärg på min balkong, kvalitet som håller i evigheter. Ser du hur genast rymligare det blev? Som om solen hade tittat in i rummet.
Svärmodern stod mitt i rummet, klädd i ett urblekt blommigt förkläde i löjlig vinröd nyans, buret över sin finblus. I höger hand höll hon en gammal målarroller, från vilken en tjock beige sörja i stora droppar långsamt rann ner på den dyra laminatparketten i ljus ek. På väggen bakom henne, rakt över resterna av grafitfiltet, syntes en stor, ojämnt målad fläck. Den billiga, blanka oljefärgen låg i motbjudande klumpar och rann ner i klibbiga ränder över de nya vita golvlisterna. Luften var så mättad av en kvävande, giftig lukt av frätande thinner och gammal oljefärg att Kerstins tinningar omedelbart började värka och en klump av fysisk illamående steg upp i halsen.
— En överraskning? — Kerstin tog ett mekaniskt steg framåt. Undersulorna på hennes sneakers klafsade vidrigt i en pöl av spilld färg. — Ni använde reservnycklarna som vi lämnade hos er enbart för hushållsolyckor, för att bryta er in här och ställa till denna vandalism? Förstår ni att ni har förstört material för flera hundra tusen kronor? Och då utan att räkna in arbetet av kvalificerade hantverkare som vi stått i kö till i ett halvår!
— Flera hundra tusen, är du klok? — svärmodern fnyste föraktfullt och svängde demonstrativt med rollern i luften, vilket skickade en skur av små beige stänk rakt på armstödet till den nya soffan i ljus ekoläder. — För det där svarta pappret? Ni blev bara lurade i affären, de sålde en osåld vara på er. Folk har i århundraden bott i ljusa rum och alla har växt upp normala. Men du har gjort katakomber här. Säg tack för att jag har böjt min onda rygg och rivit ner era dystra tapeter. De satt förresten knappt, rent fuskverk. Jag har slitit här i fyra timmar i mitt anletes svett för att ge er en anständig look.
Kerstin förde sin stirrande blick till hörnet av vardagsrummet. Där stod svarta byggsäckar travade, ur vilka skrynkliga, skoningslöst stympade bitar av hennes dröm stack upp. Bredvid låg en gammal galvaniserad hink med smutsigt såpvatten, i vilken en grå golvtrasa flöt. Där låg också en bred metallspackel med fastklibbade tapetbitar. Förstörelsens omfattning var slående i sin maniska målmedvetenhet. Det var inte ett spontant utbrott av en nyckfull kvinna. Svärmodern hade metodiskt, meter för meter, förstört andras arbete. Hon hade medvetet blött upp väggarna med vatten, skrapat dem ursinnigt med metall, rivit bort ytan för att sedan täcka de uppkomna luckorna med denna motbjudande blanka substans. Varje rörelse med rollern var genomdränkt av aggressiv självhävdelse och öppen förakt för svärdottern.
— Ni rev ner dem med spackeln, — Kerstin sträckte ut handen och pekade på väggen, medan hon kände ett rent, koncentrerat hat koka upp inom sig och bränna bort alla andra känslor. — Ni slog igenom lagret av ytspackel ända ner till betongen. Ni har hällt emaljfärg på det nya dyra golvet som inget lösningsmedel nu kan få bort utan spår. Ni har förstört soffan. Ni skapade inte trivsel. Ni kom hit medvetet för att sabotera, Karin Svensson. Ni har begått ett brott i mitt hem.
— Jag kom hit för att rätta till dina inredningsnycker! — Karin Svensson satte sin lediga hand i sidan och intog en pose av total överlägsenhet, och stirrade fräckt svärdottern rakt i ögonen. — Din smak är ren fulhet. Erik är alldeles för snäll, han vill inte bråka med dig utan står ut med dina stylistfasoner. Men jag är mor, jag har full rätt att skapa ordning i mitt barns liv. Jag målar klart den här väggen idag, och i morgon tar jag nästa. Och du bestämmer inte över mig i min sons lägenhet.
Uttalandet om ”sonens lägenhet” blev tändaren. Kerstin mindes tydligt hur hon hade tagit oändliga extrapass på kliniken, hur de tillsammans sparat hårt på allt, avstått semester och restaurangbesök för att snabbare betala av bolånet för denna tvårummare, registrerad på båda. Hon mindes varje sömnlös natt hon tillbringat med att välja väggarnas textur för att de perfekt skulle absorbera ljuset och framhäva möblernas grafiska form. Och nu stod här en kvinna som inte investerat en enda krona eller ett uns av sitt arbete i detta hem, och med fräck, ogenomtränglig självgodhet hävdade sina rättigheter till annans egendom, viftande med ett smutsigt målarverktyg. Spänningen i luften nådde en sådan nivå att det verkade som om fönsterrutorna när som helst skulle sprängas. Grälet övergick i ett fullskaligt förintelsekrig.
— I er sons lägenhet? — Kerstin sa detta tyst, men med en så iskall ton att temperaturen i det kvava, lösningsmedelsstinkande rummet verkade sjunka flera grader. — Menar ni på allvar att ni har rätt att förstöra min egendom bara för att ni har fött en av ägarna till denna bostad?
Karin Svensson, istället för att hejda sig, doppade med utmanande min rollern i en rostig bleckburk. Den tjocka, gulaktigt beige sörjan, som påminde om sur mjölk, kluckade och sögs upp av den luddiga hylsan. Svärmodern drog kraftfullt med verktyget över kanten på färgtråget och skakade av överflödet direkt på golvet, där en oljig fläck redan bredde ut sig och för alltid åt sig in i strukturen på den dyra laminatparketten.
— Lägg inte av dig här, — kastade hon ur sig utan att vända sig om, och tryckte med ett svep rollern mot väggen och strök över resterna av den ädla grafiten med en fet, glansig rand. — Egendom… Vilket ord du hittade på. Det är inte egendom, det är en nyck. Jag, minsann, tar hand om Eriks psykiska hälsa. Titta vad du har gjort! Svarta väggar, vita lister – det är ju en kista, en riktig kista med musik! Hur ska man bo här? Hur ska man uppfostra barn? Ett barn som växer upp i en sådan miljö blir antingen stammis eller psykopat. Men beige är klassiker, värme, hemtrevnad. Jag ska måla alltihop nu, hänga upp gardiner med volang som jag tagit med från sommarstugan, så blir det som folk. Ljust, festligt.
Kerstin såg på detta skådespel med mörknande blick. Hon kände fysiskt hur en tunn tråd av självbehärskning brast inom henne. Det handlade inte ens om pengarna, även om skadan redan nu, enligt de mest försiktiga beräkningarna, översteg en halv miljon kronor. Det handlade om det sadistiska nöje med vilket denna kvinna förstörde deras värld. Kerstin mindes hur hon och Erik diskuterat nyanser, hur de hållit upp färgprover mot möblerna, hur de drömt om kvällar med vin i denna stiliga, dämpade loftatmosfär. Och nu hade denna atmosfär blivit våldtagen av en burk gammal golvfärg som hittats på en soptipp eller i ett garage.
— Förstår ni ens att den här ”emaljen” torkar i tre dygn och stinker så mycket att man inte kan vistas här utan andningsskydd? — Kerstins röst darrade av undertryckt raseri. — Ni har förgiftat luften i lägenheten. Möbler, textilier, kläder i garderoberna – allt kommer att dras med den här lukten. Ni har inte bara förstört väggarna, ni har gjort lägenheten obeboelig!
— Åh, vilken lillprinsessa vi har! — Karin Svensson fnyste föraktfullt och fortsatte att breda ut färgen med slumpmässiga rörelser, lämnande fläckar och feta klumpar. — Vi har målat hela livet och ingen har dött. Öppna ett fönster så vädras det. Dessutom är det lätt att tvätta. En trasa över, så rent. Men dina papperstapeter är bara dammfångare. Rör du dem, så blir det fläckar. Jag petade med nageln, de var lösa som toalettpapper. Usch, äckligt! Och ni betalade pengar för det? Du blev lurad, vännen, och du svalde det med hull och hår.
Kerstin gick närmare väggen och försökte undvika färgpölarna. Då såg hon vad tapetslamsorna tidigare hade dolt. Spacklet var inte bara avrivet – det var rispat med något vasst, som av djurklovar. Svärmodern hade inte försökt ta ner ytan försiktigt. Hon hade rivit den med hull och hår, och lämnat djupa fåror i den perfekt utjämnade ytan. Det var inget försök till renovering. Det var en avrättning. Avrättning av svärdotterns hatade smak, avrättning av hennes val, avrättning av hennes närvaro i sonens liv.
— Det är italienskt textiltapet, — sa Kerstin långsamt och betonade varje ord. — En rulle kostar tjugotvå tusen kronor. Det fanns tolv rullar här. Plus förberedelse av väggarna för målning, som ni förstörde med er spackel. Plus arbetet av hantverkarna. Plus den nya laminatparketten som ni hällde olja på. Ni står mitt i en skada som motsvarar värdet av er sommarstuga, Karin Svensson. Och ni ska betala för det. Jag vet inte hur, men ni ska betala varje öre tillbaka.
Svärmodern stannade tvärt. Rollern stannade på väggen. Hon vände sig långsamt om och i hennes ansikte, täckt av små svettdroppar och färgstänk, syntes en blandning av genuin förvåning och ilska.
— Är du galen? — väste hon med hopknipna ögon. — Kräva pengar av modern? För att jag ställde ordning? Du borde buga dig för mig! Jag skonade inte mina händer, förstörde manikyren för att hjälpa er. Och du slänger räkningar i ansiktet på mig? Din materialistiska varelse. Jag har alltid vetat att du bara var ute efter Eriks pengar. Nu ser vi din sanna natur. För några trasor på väggen är du beredd att köra din egen mor i skuld.
— Ni är inte min mor, — skar Kerstin av. — Ni är en vandal som brutit sig in i ett annans hem. Ni har förstört arbetet av dussintals människor. Ni har förstört det som ni inte hade något med att göra. Titta på soffan! Titta på den!
Kerstin pekade på den dyra hörnsoffan. På den ljusa klädseln, som de varit så rädda om, syntes nu en skur av små gula stänk. Svärmodern hade viftat med rollern så aktivt att hon stänkt ner allt inom en radie av två meter.
— Sy en kudde och täck över, — viftade Karin Svensson bort det och återgick till sitt arbete. — Ingen stor förlust. Men väggarna är nu mänskliga. Innan kom man in och ville bara yla. Jag tittar nu och funderar: kanske ska vi måla om köket med? Där är det också något grått elände, som i en operationssal. Jag har en halv burk grön färg kvar, glad grön, gräsgrön.
Kerstin tappade andan. Hon föreställde sig sitt kök – matta fronter, stenskiva, inbyggda vitvaror – och denna kvinna med en burk giftgrön färg. Det var bortom gott och ont. Det liknade barbarernas invasion av Rom. Svärmodern förstod inte bara vad hon gjorde, hon njöt av sin ostraffbarhet och gömde sig bakom den heliga statusen som ”mor” och ”hjälpare”.
— Om ni inte genast lägger ner rollern, så kommer jag att… — Kerstin flämtade av maktlöshet och fann inga ord. Hon insåg att hon fysiskt inte skulle kunna knuffa ut denna tunga, starka kvinna som gått upp i förstörelseras.
— Vad då? — Karin Svensson vände sig mot henne med hela kroppen, händerna i sidorna, och rollern svajade hotfullt i handen. — Ska du slå mig? Kom an. Slå en gammal kvinna. När Erik kommer, visar jag honom blåmärkena. Vi får se vem han väljer: en hysterisk fru som attackerar folk för tapeters skull, eller en mor som ville skapa trivsel. Du, Kerstin, är ond. Tom inuti, som dina grå väggar. Varken värme eller respekt i dig. Jag målar och känner hur ondskan försvinner från hörnen. Det är din svarta aura jag målar över.
Kerstin såg på detta triumferande ansikte, förvrängt av en grimas av självgod vrede, och förstod: dialog var omöjlig. Framför henne stod en person som levde i sin egen förvrängda verklighet, där beige oljefärg över designertapeter är en välsignelse och förstörelse av annans egendom en moderlig kärlekshandling. I den verkligheten var Kerstin fienden, inkräktaren som måste rökas ut, utrotas, målas över med billig emalj.
Plötsligt slog ytterdörren igen. Ljudet var tungt, självsäkert. Kerstin ryckte till.
— Erik? — ropade hon utan att släppa svärmodern med blicken, som vid ljudet av den öppnande dörren omedelbart ändrade ansiktsuttryck.
Karin Svensson sjönk genast ihop och låtsades vara oerhört trött. Hon förde teatraliskt handen till svanken och i hennes ansikte syntes istället för aggression ett martyrskap.
— Åh, min son kom… — kved hon, avsiktligt högt för att höras i hallen. — Jag här, Erik lilla, förbereder en överraskning åt er, sliter, skonar inte min kraft… Och Kerstin skriker, grälar, nästan slog mig…
Kerstin stod stilla. Hon förstod vad som skulle hända. Svärmodern skulle börja sin föreställning, spela på medlidande, framställa sig som offer. Och Erik, som alltid försökt släta ut konflikter, skulle hamna i centrum av detta vansinne. Men den här gången tänkte Kerstin inte tiga. Den här gången fanns inga kompromisser. Hon såg på de vanställda väggarna där den beige färgen långsamt rann ner och bildade fula ränder som liknade variga sår, och hon förstod: det här är slutet. Antingen kastar han ut henne härifrån, eller så tar deras äktenskap slut här och nu, bland lukten av thinner och ruinerna av deras ouppfyllda dröm.
— Vad i helvete pågår här och var kommer den outhärdliga stanken i hela trappuppgången ifrån? — Eriks röst avbröt kvinnornas hårda konfrontation. Han steg in i vardagsrummet med utomhusskorna på, höll på att dra av sig den lätta jackan, men stannade med den i händerna, stel som en pinne inför den totala förstörelse som uppenbarade sig.
Luften i rummet var så genomsyrad av giftiga ångor från billig thinner och gammal oljeemalj att ögonen omedelbart sved. Erik förde den chockade blicken från hustrun, som stod i en pose av absolut, oböjlig raseri, till modern, klädd i ett löjligt rött förkläde över sin finblus. I handen höll Karin Svensson hårt i en målarroller, från vilken den tjocka gulaktigt beige sörjan fortsatte att droppa ner på den dyra laminatparketten. Sedan flyttades hans blick till väggen. Den vägg som han och Kerstin omsorgsfullt förberett, riktat av och tapetserat med italienskt tapet i djup grafit. Nu liknade den en flådd kropp. Tapeterna hängde i trasiga slamsor och blottade spacklet, rivet av metallverktyg, och den grå betongen. Ovanpå detta barbariska mästerverk var krokiga, feta ränder av glansig färg smetade.
— Men vi förbättrar renoveringen här! — Karin Svensson bytte omedelbart ton från aggressiv till smörig och välvillig, och höll fram det smutsiga verktyget som en ärofull segerpokal. — Jag tänkte göra ett ljust vardagsrum åt er. Annars bor du i den där svarta hålan, ser inte solen. Kommer hem trött efter skift, och här är svarta väggar som trycker från alla håll. Hittade en utmärkt färg på balkongen, nu rullar jag den jämnt, så blir det friskt och glatt. Men Kerstin grälar, skriker på mig. Tänka sig, kastade sig över en gammal människa för lite papper på väggarna! Jag sliter för er, böjer ryggen, och hon jagar bort mig.
Erik tog ett långsamt steg framåt. Under sulan på hans sko klafsade en pöl av spilld emalj. Han gick närmare väggen, utan att bry sig om att han fördärvade skorna. Förde handen över den avrivna ytan. Under fingrarna smulades det sönderslagna spacklet och bitar föll ner på golvet och blandade sig med smutsigt vatten och färg. Han mindes hur han och Kerstin på kvällarna efter jobbet själva grundade den här väggen, hur de glädje sig åt varje jämn centimeter. Och nu hade allt det arbetet förvandlats till en vidrig, smutsig parodi på renovering. Han såg på sopsäckarna i hörnet, ur vilka skrynkliga bitar av deras exklusiva tapet stack upp, och sedan över på den nya soffan i ljus ekoläder, vars rygg var rikligt beströdd med små gula stänk.
— Hon ljuger, Erik, — sa Kerstin med en jämn, metallisk röst, utan att släppa svärmodern med den hårda blicken. — Tapeterna satt som berget. Hon blötte medvetet upp dem med vatten från hinken och rev ner dem ursinnigt med en bred metallspackel, och slog igenom lagret av ytspackel ända till grunden. Titta på de här djupa fåror. Hon hällde aggressiv oljeemalj på vårt nya golv, som redan ätit sig in i laminatets fogar. Titta på den förstörda soffan. Hon låste upp lägenheten med dina reservnycklar medan vi var ute på landet, och ställde till med en fullskalig pogrom. Skadan är enorm. Hon har medvetet och metodiskt förstört allt som vi lagt pengar på de senaste sex månaderna.
— Vilka pengar, Erik?! — tjöt Karin Svensson, som kände att sonen inte var snabb med att glädjas åt hennes överraskning, och övergick omedelbart till aggressiv attack. — Den där flickan har lindat dig runt fingret, tvingat dig köpa denna dystra fasa för hutlösa summor! Ni blev lurade i affären! De satt löst, rent skräp. Jag gör er en tjänst, städar bort den här smutsen. Beige är alltid modernt, det lugnar nerverna. Jag har slitit här i fyra timmar utan vila, rivit ner denna mardröm, andats damm, för att du ska kunna koppla av bekvämt i din egen lägenhet! Och hon framställer mig som tjuv! Jag har full rätt att komma till min egen son. Du är skriven här, det är din bostadsrätt! Jag låter henne inte bestämma vad jag ska göra i ditt hem!
Erik stod tyst och smälte det han hört. Han såg på moderns ansikte, rött av ansträngning och ilska, och för första gången i sitt liv såg han henne fullständigt klart, utan den vanliga slöjan av sonlig tillgivenhet. Illusionerna rämnade med ett öronbedövande brak. Han såg inte en omtänksam kvinna som ville sitt barn väl. Framför honom stod en aggressiv, grym människa som begått en vandalismhandling av ren, oförfalskad avundsjuka och en önskan att bevisa sin oinskränkta makt. Den beige färgen var inte ett försök att skapa trivsel. Det var ett vapen, valt specifikt för att förödmjuka Kerstin maximalt, trampa på hennes smak, förstöra hennes arbete och hävda sina territoriella anspråk på deras gemensamma utrymme. Karin Svensson hade lagt timmar av tungt fysiskt arbete, inte för att hjälpa, utan för att förstöra.
— Nycklarna gav jag, — sa Erik, betonade varje ord. Hans röst lät dov, men med en sådan isande fasthet att svärmodern ofrivilligt tog ett steg tillbaka, nästan snubblade över hinken med smutsigt vatten. — Jag gav dem enbart för oförutsedda händelser. Vid en vattenläcka eller brand. Jag gav dig inte tillåtelse att komma hit med en hink, spackel och stinkande färg för att riva sönder vårt hem.
— Riva sönder?! — Karin Svensson slog upprört ut med sin lediga hand och stänkte färg från rollern åt alla håll. — Jag skapar ordning här! Din fru har gjort lägenheten till en dyster grotta! Du har blivit blind under hennes inflytande och slutat tänka! Jag räddar dig från detta mörker! Den svarta färgen trycker på psyket, gör folk sjuka! Beige färg…
— Tyst, — avbröt Erik henne tvärt. Inget skrik, inga extra känslor – bara en hård, kompromisslös order som fick Karin Svensson att omedelbart tystna och stänga munnen. — Bara håll käft och se dig omkring. Titta vad du har gjort med vårt vardagsrum. Kerstin och jag valde de här tapeterna tillsammans. Jag gillar färgen. Jag gillar designen. Vi har lagt våra egna intjänade pengar och vår tid på det. Men du släpade hit en burk med den billigaste, giftigaste färgen och hällde ut den över våra ansträngningar. Av ren illvilja. Av en tvångsmässig önskan att bevisa att du bestämmer här och kan förstöra annans egendom ostraffat.
— Jaså! Jag gör allt av illvilja! — svärmoderns ansikte fula röda fläckar, hon greppade rollerns skaft med båda händerna som för att förbereda en fysisk attack mot den förstörda väggen. — Jag släpade den här färgen över hela stan i bussen för att hjälpa er, och ni förolämpar mig! Ni är bara otacksamma egoister! Ingen respekt för äldre! Jag målar ändå klart alltihop, jag lämnar inte väggen i detta skick! Ni kommer att tacka mig sedan när ni inser hur ljust och rymligt det har blivit! Jag avslutar den här väggen nu, och ingen stoppar mig!
Hon gjorde ett hastigt, aggressivt utfall mot den förstörda ytan i avsikt att med ett svep dra rollern över resterna av grafitfiltet, men Erik var snabbare. Han steg emellan, helt utan att bry sig om den klafsande färgen under utomhusskorna, och grep hårt om hennes handled. Hans fingrar slöts kring moderns arm med en obeveklig kraft, så att hon gav till ett kort skrik av ovana och fysisk smärta. Rollern gled ur hennes försvagade fingrar och föll med en dov, klafsande duns mot det förstörda laminatgolvet, stänkandes resterna av beige emalj omkring sig. Skandalens temperatur nådde sin absoluta kulmen och övergick i ett öppet, oåterkalleligt sammanbrott. Luften i det av lösningsmedel förgiftade rummet blev så tät och tung att den gick att skära med kniv. Någon väg tillbaka fanns inte längre.
— Släpp min hand, Erik, du gör mig illa! Har du blivit galen på grund av din ragata? — Karin Svensson försökte slita sig loss, men sonens fingrar höll hennes handled i ett dödsgrepp som inte tillät henne att röra den förstörda väggen igen. — Lyfter du handen mot din mor? För vad? För det där svarta klottret som jag ville ta bort? Du kommer att tacka mig när du vaknar upp i ett normalt, ljust rum!
Erik öppnade långsamt fingrarna, och moderns arm hängde maktlöst ner. Han såg på henne som om han såg en fullständigt främmande, farlig person. I hans blick fanns inte ett spår av medlidande, bara en kall, kristalliserad insikt om vad som hade hänt. På golvet, alldeles vid hans fötter, bredde en fet pöl av beige färg ut sig, i vilken rollern hade fallit. Den sakta sögs in i laminatets fogar och förvanskade oåterkalleligt det dyra trädet.
— Du lämnar inte detta ställe, mamma, förrän du har gett mig nycklarna. Nu genast. Ta upp dem ur väskan och lägg dem på den förstörda fönsterbrädan, — Eriks röst var skrämmande lugn. Ingen darrning, inga tvivel. Det var rösten av en man som just skurit bort en bit av sitt liv som blivit kallbrand.
— Vilka nycklar? Tänker du köra bort din egen mor? — Karin Svensson försökte låta upprörd, men under sonens iskalla blick började hennes självförtroende spricka. Hon rättade till det färgstänkta förklädet och tog ett steg bakåt, bort från Erik och närmare utgången. — Jag är lika mycket värd här som din… Jag uppfostrade dig, jag har rätt att komma och ställa ordning om du inte klarar det själv! Titta på henne, står där, tiger, gläds åt att vi bråkar! Det är hon som har vänt dig mot mig, hon har stoppat i dig att denna grav är vacker!
— Du har förstört resultatet av ett halvårs arbete. Du gick in i vår lägenhet utan inbjudan och ställde till med en pogrom, — Erik tog ett steg mot henne och tvingade henne att backa ut i hallen. — Du har förstört material, möbler, golv. Du har förgiftat luften med denna kemikalie. Och du vågar fortfarande tala om någon rätt? Din enda rätt nu är att gå ut och aldrig mer sätta foten över den här tröskeln. Nycklarna. På bordet. Nu.
Karin Svensson stack handen i förklädesfickan och slängde med kraft nyckelknippan på hallbyrån. Nycklarna slog med en klang i ytan och lämnade en djup repa. Hennes ansikte förvreds av maktlös ilska; masken av ”omtänksam mor” hade slutligen fallit och blottat den sanna naturen – maktfullkomlig, självisk och fullständigt hänsynslös mot andras känslor.
— Håll dina nycklar! — spottade hon fram, tog av det smutsiga förklädet och slängde det rakt på golvet i högen av byggavfall. — Bo i er grav, om ni gillar det! Kvävs i ert mörker, ni kommer att sakna mor sedan, men för sent. Inte en uns tacksamhet för allt jag har gjort för er. Kom hit, slet, bar den bästa färgen… Må ni gå under med er renovering!
Kerstin hade hela tiden stått vid fönstret med armarna i kors. Hon hade inte yttrat ett ord sedan Eriks ankomst. Hon behövde inte säga något – mannens handlingar talade för sig själva. Hon såg hur han metodiskt pressade ut modern ur deras utrymme, hur han fysiskt skyddade det förstörda rummet.
— Det är inte slut, — Erik spärrade vägen för modern när hon redan sträckte sig efter dörrhandtaget. — Du går nu, men i morgon skickar jag en kostnadsberäkning. Varje förstörd tapetremsa, varje centimeter förstört spackel, laminatet som måste bytas i hela vardagsrummet, kemtvätt av soffan och sanering. Du betalar varenda krona tillbaka. Jag bryr mig inte om var du får pengarna – från bankboken eller om du säljer din sommarstuga. Men du betalar för denna ”överraskning” i sin helhet.
— Är du galen? — Karin Svensson flämtade av fräckheten. — Kräva pengar av sin mor? Jag stämmer dig! Jag berättar för alla vilken son jag har uppfostrat! Du får inte en krona av mig! För hjälp ska man betala?
— Du hjälpte inte. Du begick en vandalismhandling, — Erik öppnade ytterdörren och pekade mot trappavsatsen. — Om pengarna inte kommer inom en månad, hittar jag ett sätt att ta dem. Och våga inte ringa mig. Kom inte hit. För oss existerar du inte längre förrän hela skadan är ersatt. Och nu – försvinn.
Svärmodern försökte skrika något mer, hennes röst hördes redan från trapphuset, blandat med tunga steg. Hon ropade förbannelser och hotade med himmelska straff, men Erik bara slog igen dörren och skar av detta hatflöde. I lägenheten rådde en tung, klibbig atmosfär, genomsyrad av lukten av billig emalj.
Erik återvände till vardagsrummet och stannade mitt bland ruinerna. Han såg på Kerstin, som fortfarande stod vid fönstret. Hans axlar sjönk, och i ansiktet syntes en oändlig trötthet hos en människa som just genomgått en svår kirurgisk operation utan narkos. Han lät blicken glida över väggarna: grafitfärgade tapeter som hängde i trasor och denna motbjudande beige kladd, som nu såg ut som ett skamfläck på deras hem.
— Jag ringer en firma i morgon, — sa han tyst, utan att se på hustrun. — Vi river allt ner till betongen. Vi får ut den här lukten, slänger laminatet. Vi gör om allt, Kerstin. Ännu bättre än förut.
Kerstin gick fram till honom och lade handen på hans axel. Hennes fingrar kände hur spänd han var, som en sträng. Hon såg på väggen där deras ursprungliga plan fortfarande skymtade under lagret av ful färg. Det var inte bara ett rum. Det var deras första riktiga gemensamma projekt, deras tillflyktsort som hade vanhelgats på det grövsta och mest cyniska sättet.
— Hon kommer inte att betala tillbaka, Erik, — sa Kerstin och såg på färgfläckarna på golvet. — Du känner henne. Hon skulle hellre strypa sig än erkänna sig skyldig.
— Hon betalar, — Erik lyfte på huvudet, och i hans ögon glimmade åter den kalla eld som hade tystat hans mor. — Hon har en sommarstugetomt som hon älskar. Hon får sälja den om det behövs. Jag skojade inte. Jag låter henne inte ostraffat storma in i vårt liv och förstöra det vi har byggt. Det var sista gången hon satte sin fot i det här huset. Inga fler reservnycklar och inga fler kompromisser.
Han gick fram till väggen och slet med kraft ner en bit tapet som mirakulöst överlevt Karin Svenssons angrepp. Under den syntes en grå, kall spackelyta. Erik kramade ihop papperet i näven och kastade det i byggsäcken.
— Hon kommer aldrig mer in här, — upprepade han, och det lät som en slutgiltig dom. — Även om hon står på knä utanför dörren.
Kerstin nickade. Hon visste att denna skandal för alltid hade förändrat deras familj. Mellan dem och Karin Svensson låg nu inte bara en avgrund – där brann ett svedjeland, översköljt av giftig beige färg. Och inga ursäkter, inga framtida försök att laga relationen skulle kunna dölja de djupa fåror som svärmodern lämnat, inte bara på väggarna med sin spackel, utan också i deras själar.
De stod mitt i det sönderslagna vardagsrummet, omgivna av lukten av thinner och trasorna av sin dröm. Framför dem låg veckor av renovering, enorma utgifter och tunga samtal, men i en sak var de säkra: detta hem tillhörde nu bara dem. Och ingen, inte ens den mest ”omtänksamma” mor, skulle mer våga diktera för dem vilken färg deras liv skulle ha. Skandalen slutade med en fullständig, ovillkorlig seger för sunt förnuft över tyranniet av blodsband, men priset för segern var skrivet med beige emalj på de grafitfärgade väggarna i deras minne.
