Ingrid såg honom halv åtta på morgonen. Göran stod vid hissen och höll katten. Han tryckte den mot bröstet med båda händerna. Katten var grå, fläckig på ena sidan och luktade källare så att Ingrid tog ett steg bakåt.
– Herregud, sa hon. – Vad är det där för något?
Göran svarade inte. Han pratade sällan med grannarna. Han tryckte på hissknappen och stirrade på displayen.
– Var har du grävt upp honom? sa hon, inte som en fråga utan som ett konstaterande. – Han är ju helt smutsig. Ska du ta med honom hem?
– Jag har letat efter honom i fem månader.
Hissen öppnades. Göran gick in. Tryckte på fyran.
Ingrid stod kvar i trapphuset och såg dörrarna stängas. Men Görans ansikte var mycket glatt. Han släppte inte katten med blicken och rättade försiktigt till tassarna när djuret rörde sig.
Hon berättade senare för grannen på femte våningen att han såg märklig ut.
Men varför – det fick hon veta senare.
Annonerna kom upp i september. Små, utskrivna på vanligt papper, med ett foto. På bilden var en katt. Grå, randig, med morrhår som var kortare på ena sidan än den andra. Under fotot stod det kort och gott ”Bortsprungen” och ett telefonnummer.
Göran satte upp dem själv. Tidigt på morgonen, innan jobbet, gick han ut med en rulle tejp och en bunt papper. Han gick runt lyktstolpar, anslagstavlor, väggarna vid butiken. Fingrarna frös, tejpen fäste dåligt i kylan, han fick hålla längre än vanligt.
Måns försvann i slutet av augusti. Han kom bara inte hem på kvällen. Köksfönstret stod öppet.
Hemma vid elementet stod en skål. Göran tog inte bort den.
Samtalen kom de första två veckorna.
Folk rapporterade om grå katter. Om randiga katter. Om en röd katt som någon ändå föreslog. Göran åkte på varje samtal. Tittade, skakade på huvudet, tackade. Åkte tillbaka.
Den tredje veckan ringde en kvinna från Byggaregatan och sa att hon sett en liknande katt vid garagen. Göran åkte dit på kvällen, efter jobbet, redan i mörker. Han gick mellan garage med telefonlampan, lyste under dörrar, ropade. Ingen kom ut. Bara en främmande katt, svart, tittade på honom underifrån en port och gick tillbaka in i mörkret.
I oktober skaffade han en anteckningsbok. Skrev upp adresser han åkt till. Namn på personer som ringt. Datum. Ibland korta anteckningar – ”grå men yngre”, ”fel färg”, ”ägarna hittade”. Sidorna blev fler. Göran bläddrade i boken ibland på kvällarna, utan att läsa, bara bläddrade.
En kollega på jobbet, Viktor, frågade en gång vad det var med honom.
– Inget särskilt, sa Göran.
– Just precis, sa Viktor och frågade inte mer.
November var fuktig, det blev mörkt tidigt.
Göran utökade sökområdet. Gick genom gårdar en, två kvarter bort. Gick in i främmande trapphus, tittade på fönsterbrädor, under trappor. Ibland frågade han folk på gården. De flesta skakade på huvudet utan att stanna. En gammal dam vid tredje uppgången sa att hon sett en liknande vid transformatorstationen i september, men mindes inte säkert.
Göran tackade. Gick fram till transformatorstationen. Stod still. Ingen där, såklart.
Ingrid fick tag på honom i trapphuset en gång och sa att det fick vara nog, fem månader hade gått, han borde skaffa en annan. Hon menade inget ont.
– Jag vill inte ha en annan, sa Göran.
– Det var dumt, sa hon.
Han nickade och gick mot trappan. Ingrid såg efter honom och tänkte att människor verkligen kan gå sönder över några katter.
I december nästan upphörde samtalen.
Annonerna blev blöta, gula och lossnade på sina ställen. Göran satte upp nya. Skrev ut nya, gick ut på morgnarna med tejprullen. Han lärde sig att hålla rullen under armen och dra av tejpen med ena handen medan den andra tryckte fast papperet.
Den tredje januari hörde han ett ljud.
Svagt. Knappt hörbart. Någonstans bakom källardörren, den under första uppgången. Göran stannade. Lyssnade. Ljudet upprepades inte.
Han stod kvar en minut. Gick sedan för att hämta nyckeln hos fastighetsskötaren.
Fastighetsskötaren, Bengt, letade länge efter nyckeln, hittade fel, sedan rätt. Frågade vad Göran hade förlorat i källaren. Göran berättade. Bengt såg på honom som man ser på någon man inte bör bråka med, och gav honom nyckeln.
Dörren öppnades med möda, det doftade av fuktig betong, gammalt trä och något mer. Göran tände ficklampan och klev in.
Källaren var lång och låg.
Göran gick långsamt, lyste under rör, bakom gamla lådor, längs väggen. Ljuset fångade en rostig cykel utan hjul, en stapel brädor, någons övergivna fältbädd med insjunkna sidor. Det luktade fukt och kalk. Någonstans droppade det, sällan och jämnt, som en klocka.
– Måns, sa Göran. Tyst. Inte som ett rop, snarare som ett sätt att testa mörkret innan man går in i det.
Ingen svarade.
Han gick vidare, förbi en elcentral med sladdar, förbi gamla element staplade längs väggen. Ficklampans ljus rörde sig långsamt. Göran stressade inte. Under fem månader hade han lärt sig att inte stressa där det inte lönade sig.
– Måns.
Återigen tystnad. Bara droppande någonstans. Bara brummande rör ovanför, varma, dammiga.
Han nådde bortre väggen och stannade. Lyste i ett hörn. Där stod lådor, tre eller fyra staplade på varandra, och mellan dem och väggen fanns ett mörkt utrymme, smalt som en springa. Göran satte sig på huk. Lyste dit.
Två ögon reflekterade ljuset.
Han rörde sig inte. Bara tittade. Hjärtat gjorde något konstigt, inte högt, men kännbart, som om det missat ett slag och sedan hann ikapp.
– Måns, sa han. Helt tyst.
Ögonen försvann inte. Men katten kom inte heller fram. Han satt i springan mellan lådorna och väggen och tittade på ficklampsljuset. Göran sänkte ljusstrålen något för att inte blända. Sedan satte han sig på golvet. Rakt på betongen, utan att tänka på kläderna, utan att tänka på något.
Bara satte sig. Och började vänta.
Han visste inte hur lång tid som gick.
Det var kallt. Betongen sög värmen genom jackan snabbt och jämnt. Göran rörde sig inte. Han höll ficklampan åt sidan så att det i springan varken blev helt mörkt eller lyste i ögonen. Ibland sa han något tyst. Kallade inte, övertalade inte. Bara pratade, som man gör när man vill att rösten ska finnas där.
– Det är kallt här hos dig, sa han. – Fem månader. Jag trodde inte att du var här.
Inget ljud från springan.
– Jag har varit överallt. Åkte till Byggaregatan på natten. Där är garage, du vet inte. Skrivit upp hela anteckningsboken.
Det droppade någonstans i mörkret. Rören brummade.
– Hemma står skålen. Jag har inte tagit bort den.
Han hörde ett prassel innan han såg rörelsen. Katten kom långsamt ut ur springan. Inte direkt mot Göran, först åt sidan, längs lådorna, sniffade i luften, stannade. Göran rörde sig inte. Tittade. Katten var mager. Sidan var kal, pälsen hade inte vuxit tillbaka på vissa ställen. På ena sidan av nosen var morrhåren kortare. Den vänstra.
Det var han.
Katten tog ett steg till. Sedan ett till. Sedan gick han fram till Görans ben och tryckte huvudet mot knäet. En gång. Som för att testa. Och stannade kvar bredvid.
Göran lyfte inte handen direkt. Först satt han bara still. Sedan försiktigt, långsamt, lade han handen på kattens huvud. Måns flyttade sig inte. Bara kisade, och det var något så enkelt i det att det stockade sig i Görans hals.
Han grät inte. Bara satt på den kalla betongen i källaren i sitt eget hus och höll handen på huvudet av katten han letat efter i fem månader. Och katten stod bredvid och teg. Han hade alltid varit fåordig.
Det var svårare att resa sig än att sätta sig.
Benen hade domnat och Göran reste sig långsamt, stödjande sig mot lådorna. Måns tog ett steg tillbaka, iakttog. Göran rätade på sig och stod still. Han hade läst att katter kunde bli vilda och vant sig av med människor på bara två veckor. Och här – fem månader. Sedan satte han sig på huk igen och tog upp katten.
Måns gjorde inte motstånd. Han var lätt, mycket lättare än förr. Göran tryckte honom mot bröstet och kände det lilla snabba hjärtat slå under handflatan.
De gick mot utgången samma väg. Förbi fältbädden, förbi den rostiga cykeln, förbi elcentralen. Göran höll ficklampan i ena handen, med den andra tryckte han katten mot sig. Måns rörde sig inte. Bara flyttade tassarna en gång för att göra sig bekväm, och blev stilla igen.
Vid dörren stannade Göran. Sedan tryckte han upp dörren och gick ut.
Det var morgon på gården. Grå, januarimorgon utan sol. Snön låg gammal och packad, med svarta spår längs gången. Göran kisade mot ljuset.
Han stod vid dörren och höll Måns.
Det var då Ingrid såg dem.
Hemma var det varmt.
Göran tog av sig skorna i hallen utan att släppa katten. Sedan satte han ändå ner honom på golvet, försiktigt, som om det vore ömtåligt. Katten sänkte genast näsan mot golvet och gick längs väggen. Långsamt, med uppehåll. Han nosade på golvlisten, hörnet, bordsbenet. Kontrollerade.
Göran stod och tittade.
Måns kom till köket. Stannade vid tröskeln, vickade på örat. Sedan gick han in. Göran följde efter.
Skålen stod vid elementet, där den alltid stått. Tom, ren, lite dammig i kanten. Katten gick fram till den, nosade. Stod över den en sekund. Sedan gick han därifrån och satte sig bredvid elementet, lutande sidan mot det varma järnet.
Göran öppnade kylskåpet. Inuti fanns lite kokt kyckling. Han bröt loss en bit och lade i skålen. Händerna lydde inte direkt, fingrarna hade inte tinat upp från kylan.
Måns åt långsamt. Inte glupskt som hungriga äter, utan försiktigt. Göran satt bredvid på golvet, ryggen mot väggen. Tittade.
Måns gick sedan igenom hela lägenheten. Kollade varje hörn, varje rum, varje fönsterbräda. Sedan gick han tillbaka till vardagsrummet, hoppade upp i soffan och rullade ihop sig där han alltid sovit förr. Till vänster om kudden, vid armstödet.
Göran släppte honom inte med blicken.
I fem månader hade han letat, frusit vid stolpar, åkt på andras samtal, gått med ficklampa mellan garage. Och Måns hade suttit i källaren under första uppgången. Tjugo meter från dörren. Vad hade han ätit där? Förmodligen möss. Hur länge skulle han ha klarat sig om inte Göran av en lycklig slump hade hört hans svaga ”mjau”.
Göran kunde ha tänkt på det länge. Men det gjorde han inte.
Han släckte ljuset i hallen, gick in i vardagsrummet och satte sig i soffan bredvid katten. Måns öppnade ett öga, tittade och stängde det igen. Utanför fönstret mörknade det.
Alla var hemma.
