Jag söker en kvinna vid namn Annsofie.
Genom en låg stenbåge trädde han in på innergården, där snön låg i smältande sjok och byggde vattenpölar kring foten. Det var den fjärde gården han prövade. En lekplats, slitna gungor, några pojkar som spelade landhockey i det fuktiga, skvimpande slasket. Men pojkar brydde sig inte om blöta fötter.
Han stod kvar under valvet, såg sig omkring. Tänk om minnet ville gripa tag i någonting, dra upp något från djupet, någon detalj från förr. Men här fanns inte mycket kvar inte så som det en gång var. Så klart, det hade hunnit gå så många år. Då fanns här bara tvättlinor, uthus utmed väggarna, floxbuskar och några bänkar.
Nu…
Allt hade förändrats, eller var det snarare omöjligt att det skulle förbli detsamma efter så lång tid?
Ingen fäste någon uppmärksamhet vid en reslig äldre man i grå skepparkavaj och skinnfodrad keps. Här, bland gårdens fyra hus, hyrdes många lägenheter ut till folk på genomresa. Göteborg…
Han skulle till huset till höger om valvet. Det kunde inte ha ändrats. Han mindes andra våningen, huset var tre våningar högt. Lägenheten låg längst in på andra sidan, andra dörren till höger, i hörnet. På dörrposten satt flera olika dörrklockor olika färger och former med efternamnen på kollektivhusets boende.
Varenda liten detalj mindes han gardinerna, sneda fönsterhaspen, den gröna tekannan, golvbrädornas knarr och till och med kackerlackan de jagade två dagar i sträck. Allt inom hemmets väggar…
Men han mindes inte numret varken på huset eller lägenheten. Bara vilken gata det låg på. Och av alla dessa likadana innergårdar längs gatan, visste han inte exakt vilken det var. Inte heller trappuppgången kanske den andra från porten? Alla husen var byggda efter samma ritningar, så lika som syskon.
Så han gick och letade, gick på instinkt.
Höger hus, andra trappan, nej, andra “porten” som man säger här, andra våningen, dörren längst in… Fyrtiotrean? Eller…
Där det fanns porttelefon slog han in: 43.
Goddag, jag söker Annsofie. Ursäkta men…
Ibland hann han inte tala till punkt, det bodde ingen Annsofie här. Ibland blev han avsnäst. Då försökte han igen.
Det här är mycket viktigt. Vet ni om någon Annsofie bodde här i er lägenhet 1980? Jag ber er…
När han gått igenom tre gårdar antecknade han i sitt lilla block.
“16 ingen svarade, 24 nej, 32A vet ej, köpte för några år sen…”
Så många gårdar! Han måste återvända till dem där ingen öppnat, där frågor fanns kvar.
Sakta klättrade han trapporna i ännu en port, höga gamla fönster med damm på glasen. Det luktade katt. Den doften mindes han.
Hej! Han bugade sig lätt.
En äldre kvinna med kappa och stadig tygkasse mötte honom.
Goddag, vem letar du efter? frågade hon.
Jag ska till andra våningen. En kvinna, Annsofie, kanske strax över sextio, känner du till henne?
Vilken lägenhet?
Hörnet till höger. Fast det var länge sen. När det fortfarande var kollektiv…
Där bor Lindgrens nu, hela familjen. Ingen Annsofie. Nej, jag har bott här hela mitt liv och känner ingen sådan.
Tack, han sänkte blicken och gick långsamt ner för trappan.
Kvinnan följde efter honom.
Säg, vad hette hon i efternamn?
Om jag minns det, hade jag nog hittat henne i folkbokföringen. Men jag minns inte.
Vad är hon för dig, om man får fråga?
Han tvekade, såg sig om, visste inte vad han skulle svara…
Hon…
Vem var hon?
Annsofie… Fia… Annie…
Kärleken kan inte definieras. Antingen finns den, eller inte. Resten är bara bilder, känslor med konsekvenser.
Anders Gustafsson hade i sitt liv hoppats att kärleken var bräcklig. Den skulle inte överleva en lång skilsmässa, den skulle försvinna. Men glimtar av lycka, minnen, höll honom uppe och plågade. Han kände skuld. Hela sitt hjärta bar han som ett handikapp i över fyrtio år.
Kanske hjälpte dessa minnen hans hjärta att slå, även om… Just därför fick han hjärtinfarkt när hustrun dog hon som han levt ett långt liv med, men de senaste åren levt nästan skilda liv, tysta i varsitt rum i det stora huset, bara talande om vardagsbestyr.
Hans hustru ansåg att huset var hennes. Och han fanns väl där för att han inte gick att kasta ut, som hon brukade säga till sina väninnor:
Nå, vad ska man göra, han kan lika gärna bo kvar.
Ögat snubblade på gyllene ramar, kristall, dyr, snidad möbel, brokiga prydnader och tunga mattor över hela golven. I salongen stod en vit flygel, med en dyr vas med tygblommor på.
Men den där flygeln var en bluff. Inte för att den var oäkta tvärtom, det var en äkta amerikansk Steinway & Sons. Men för Anders var den ändå en symbol för falskhet; ingen någonsin tog av locket, ingen spelade, och vasen låg alltid kvar.
När instrumentet köptes bjöd frun ibland in musiker, men det blev aldrig deras vana. Sällskapet föredrog ändå musikanläggningen.
Han kallade den för blombord. Men kostade mer än en trea i Vasastan.
Hustrun försökte lära sig spela men gav upp som allt annat utom massage och manikyrbehandlingar… Och graviditeten fördes inte heller till slut, fast det kan man inte lasta henne för. Men ibland tyckte Anders det var hennes egenkärlek som gjorde att hon inte blev mor.
Senare i livet tänkte han ofta på det där. Han kände en kvinna som kunnat väcka flygeln till liv.
Och ändå saknade han hustrun. Åren blev mjukare. Båda trötta, de promenerade på gården eller ihop i parken. De matade änder vid dammen, nära huset. Anders började fiska. Det fanns inget mer att bevisa för varandra.
Varför promenerade vi aldrig här förr, Svea? Det är faktiskt fint…
Dumskallar, mumlade frun.
Men de hade alltid bråttom någonstans. Han jobbade upp sig inom kommunförvaltningen, hela vägen till departementet i Stockholm. Svärfar drev på. Knapp hann Anders vänja sig vid posten förrän svärfar redan planerade nästa steg.
Och han avancerade för att han var flitig, skärpt, en ledare som kunde ta risker. Svärfar, Carl Olof Bergman, kunde bara drömma om en sådan svärson vice stadsdirektör och ordförande i byggnadsnämnden.
Och ändå och ändå. Efter åratal, när svärfadern var död, hade Svea en gång sagt något om “åtgärder” under en kväll, efter gräl med hennes mor. Men det låg så långt bakåt i tiden.
Vad är hon för dig, förlåt?
Han vände sig om, ville svara men hur sägs det…
Hon? … Kanske det enda jag har kvar.
Kvinnan ställde inga fler frågor. Något i hans blick smärtade henne. Hon såg att han sökte någon han en gång älskat.
Och han fortsatte till nästa gård. Skorna var genomblöta. Han ringde på, bankade, blev ibland avsnäst, ibland blev det långa, hackiga samtal när han förklarade sin sak. Och så gick han gård efter gård.
På kvällen återvände han till hotellet alldeles utschasad. Föll raklång på sängen, somnade i kläderna. Ont i rygg och ben, huvudet bultade. Morgonen därpå till sökandet igen.
***
Det var en regntung höst. Gatuasfalten låg som under ett guldbrunt täcke, stänkt av regn. Handeln blomstrade, bodar och torgstånd överallt mellan spårvagnsspåren, folk sålde både från disk och direkt från handen.
Han och svärfadern hade rest till Göteborg från Umeå för ett byggmöte i demokratins och ekonomins nya era.
I mötet låg all deras framtid; Bergman väntade på transfer till Stockholm. Anders Johansson väntade mest ingenting. Av någon orsak hade den här gamla SSU-aktivisten blivit högerhand åt partiombudets sekreterare. Men han planerade inga storverk han bara arbetade.
I länet byggdes en ny fabrik, Anders ansvarade. Han var ung ännu, förstod inte vidden av ansvaret. Livet kändes öppet, möjlig heter i varje riktning.
Och i Göteborg trivdes han. Bergman dirigerade honom mellan möten och ärenden. Och på spårvagnstationen Kungsportsplatsen, hörde han plötsligt en ljus melodislinga. Han gick, instinktivt mot musiken.
En ung, späd tjej med blå basker och tunn schal spelade fiol. Bakom henne, en fuktig grå stenvägg. Kort rutmönstrad kappa, små stövlar benen smala som på en ballerina. Framför henne låg det öppna fiolfodralet, dit folk släppte ner sina mynt.
Anders stod stilla hela scenen hade nåt overkligt och svenskt tragiskt över sig. Musiken, skenet från lampan, hennes lockiga hår, den kalla väggen bakom, röda frusna händer. Man såg hur hon frös där i genomblåsten men kylan verkade bara ge hennes spel en sorts övertänd glöd.
Kring henne rörde sig försäljare, kunder, någon köpte, någon prutade, någon släppte pengar i fodralet. Men ingen blev kvar mer än ett ögonblick. Bara Anders blev kvar.
Hon avslutade stycket, stoppade fiolen under armen, gnuggade händerna och drog ned ärmarna över handlederna.
Så lade hon fiolen tillrätta, lyfte stråken i en snudd på magisk rörelse, redo för höstens sista dans. Hon slöt ögonen, och sin känsla verkade hon lämna direkt i melodin. Tunnelbanans gråa väggar fylldes av nya toner.
Så mycket sorg i den musiken så mycket smärta. Den letade sig längs stenväggen, svävade, som för att uttrycka något som inte låter sig sägas.
Anders sjönk in i musiken då…
En pojke på femton år hukade vid fioltjejens fötter, greppade fodralet och rusade därifrån.
Han snor! Tjuven! Ta honom! skrek en knalle och hennes rop skar rakt in i melodin.
Flickan öppnade inte ens ögonen, hon spelade vidare, som i trance.
Anders rusade först, upp för trappan, spanade in pojken och ropade till folk;
Ta honom, tjuven!
En stor man ställde sig i vägen, pojken kastade fodralet och flydde över vägen. Bilarna bromsade, han kastade sig mellan, försvann.
Anders böjde sig för att samla ihop alla utspridda pengar. Fodralet var trasigt. Flickan kom sedan stapplande uppför trappan.
Han slängde det, han är skit…, Anders samlade ihop mynter på asfalten Här, jag hittade allting. Han höll fram pengarna.
Strunt i det. Mer än så finns inte, det här händer ibland. Tack, hennes röst var djup för hennes väsen.
Men han såg det: Det var inte stölden som tyngde henne. Något större hade krossats inom henne.
Är det ofta så här? frågade Anders, för att börja prata.
Men hon var inte på det humöret.
Det händer, svarade hon kallt och började gå.
Anders följde ändå efter. Flickan gick långsammare och långsammare. Till sist stannade hon på en bro. Hon stod länge och tittade ner i vattnet; vinden snodde med sig hennes blå schal.
Så lyfte hon fiolfodralet, höll det över räcket. Hon stod där, som för att släppa det.
Plötsligt förstod Anders. Hon tänker kasta fiolen, ta avsked. Han rusade fram.
Nej! Gör det inte!
Hon hejdade sig, förvånad. Han grep tag i fodralet, nu höll de det tillsammans, vilande över vattnet.
Ni… Varför?
Jag borde inte ha spelat här. Jag lovade mamma…
Mamma?
Hon… är död. Två månader sen.
Han blev först tyst.
Jag beklagar… Och nu, men…. Annars hade du ju inte spelat, om det inte betydde något för dig? Så det måste ju…
Nej. Det är för att jag är hungrig. Jag har slut på pengar. Jag har inget att äta…
Men det går ju att ordna! Han blev lättad. Vänta, jag har pengar, han dukade upp alla kontanter ur plånboken, Inte mycket men jag kan gå till hotellet och hämta mer åt dig!
Hon såg honom an, sänkte blicken.
Tror du verkligen jag tar emot dina pengar? Sluta följa efter mig!
Så gick hon med snabba steg.
Förlåt! Jag… Jag kommer vänta på dig imorgon vid samma plats! Kom, snälla! Jag ska skydda dig från tjuvar!
Det blev en sorglig dag. Anders var fast i möten men när han till slut kom fram var flickan inte där. Inte dagen därpå heller, enligt knallarna.
Han gick runt där i timmar, mellan torg, spårvagnshållplatser och i tunnelbanan, ivrigt väntande.
Till slut kom hon. Tog ingen notis om honom utan la ut sin filt och började spela. Knallarna log; de visste att han väntat länge. Han slog sig ner med en stol de ordnade fram. Han lyssnade i timmar, och när hon var färdig, la han i några större sedlar.
Nej! Vad gör du? Hon såg förvånad ut, Inte så mycket pengar!
Jag ger vad jag vill.
Hon drog till sig pengarna, tryckte dem i hans hand igen.
Du måste vara korkad. Så mycket pengar, det är farligt. Kom, vi går härifrån nu!
Två kraftiga män mötte dem redan i trappan. Flickan suckade:
Nu kommer de…
Anders, uppvuxen i norr, kunde slåss. Han klarade de två första, men då dök två till upp. Flickan hann springa efter hjälp, och snart kom polisen. De avbröt misshandeln. Men pengarna fick de inte.
Flickan satt bredvid honom.
Ska du till akuten?
Nej. Det går över!
Ska du till hotellet? Eller till mig? Du ser ingen ut…
Jag är inte härifrån. Jag bor på hotell men kan inte gå dit nu.
Då följer du med mig!
De tog taxi hem till hennes adress. Den här adressen skulle han aldrig i livet kunna minnas.
I den mörka kollektiva lägenhetens hall luktade det lök och gamla skosulor. En väluppfostrad äldre man småpratade i telefon bakom ett skynke.
Längre in tändes ett ljus. Flickan öppnade sin lilla lägenhet, en kort, ljus hall ledde till två rum. Stora, högt i tak, tunga gardiner. I ett hörn stod ett foto av en kvinna, omgärdat av blommor. Bredvid, ett piano med en spetsservett och små porslinselefanter.
Och böcker överallt…
Dessa minnen följde honom hela livet. Kom när han mådde som sämst, och tröstade när allt snurrade i lycka. Och då han gick undan folk för att lyssna till dem, förstå varför han varit lycklig och olycklig.
Han fick låna kläder av henne, de skrattade åt grälet i duschen med grannen
Hej, du! Skona varmvattnet, Anders! Din dejt har knappt pengar, och nu slösar du på grabbarnas vatten!
Vad heter din beundrare? frågade grannen.
Jag vet inte. Vi har just träffats…
Anders stack ut i badlakan.
Även jag heter Anders. Vi är visst namne…
Oj, se, en kackerlacka.
Var? Flickan ryckte åt sig en toffel och jagade ivrigt.
Sen tvättade hon hans sår och de drack te med skorpa socker fanns det inget av. Hon lagade hans byxor och lyssnade.
Han började berätta om sig själv, om fabriken i Umeå, barndomen. Hon berättade att hon just lagt av konservatoriestudierna.
Min granne, moster Solveig, ska ta med mig till marknaden. Jag ska bistå henne.
Men du är ju en fantastisk violinist!
Tiderna är väl sådana. Ingen vill ha musiker längre, svarade hon sorgset, gav honom de lagade byxorna.
Och hennes leende så bedårande! Han kom tillbaka med mat, te och socker senare samma kväll. Hon gnällde lite, men hon gav sig, tog emot och lovade att bjuda hem honom igen.
Anders gick från huset, lycklig, såg hennes fönster på andra våningen och rönnen som darrade under.
Carl Olof rasade när han såg Anders blåslagen.
Ska du… Du… Var var du hela natten? På akuten?
Men till slut tog Anders sig loss, han fann gården, huset…
Med tårta och mat gick han på besök, och Fia gruffade skämtsamt. Den dagen gick de i regn på Göteborgs gator, skrattade i skydd under portar, han gick och störde folk med frågor.
Vet ni att den här flickan är virtuos på fiol?
Och hon läste dikter, hon kunde massor. Efter regnpromenaden köpte de en stor temugg och turades om att dricka. De var lyckliga.
Sedan kysstes de. Han friade. Hon blev allvarlig, läste:
Detta är sången om sista mötet.
Jag såg mot det mörka huset.
Endast i sovrummet brann ljus
med likgiltigt gult sken…
Fia, vad menar du? Jag menar allvar! Gifta oss!
Kom hem, följ med mig.
Och där…
Är du säker på detta, mitt hjärta?
Ja. Stanna här i natt…
På kvällen ringde han sin chef och ljög om fler blåmärken och behövde vila. Nu spelade hon marscher på pianot i hans T-shirt, de jagade kackerlackan i hela bostaden, sedan sjönk natten in.
De satt på fönsterkarmen, såg ut på regn, och hon läste dikter:
Naturen blir raserad, havet vänder vinden, ljuden tystnar, skilsmässans fel… mellan mig och dig.
Du följer med mig! Inget tal om sorg! Jag säger redan nu att jag älskar dig och far tillbaka endast med min fästmö.
Men morgonen…
Tidigt telefonsamtal; grannen kallar in honom Anders väntas på linjen.
Svärfadern är inte arg, bara ledsen.
Det är allvar nu, Anders. De inleder förundersökning mot dig för förskingring.
Fia tittar hela tiden på honom. Han försöker förklara:
Jag kommer tillbaka, det är ett missförstånd, du förstår det?
Jag tror på dig, hon reciterade, Jag trollar tyst med framtiden när kvällen är riktigt blå, känslan av ett återseende är stark…
Men Anders oroade sig för anklagelserna. Svärfar, mästare på maktspel, gynnades om Anders försvann ur leken. Det fanns förhör, papper, protokoll och lista med små misstag lätt att förstora…
Du förstår väl, det handlar om fängelse. Kan sluta i tjugo år! Vill jag det? Du får ju gifta dig, så räddar jag dig…
Anders mötte hans blick.
Jag kan inte. Jag älskar en annan…
Vem? Det är tillfälligt. Lägg det åt sidan. Man måste göra vad som måste göras.
Anders låg sömnlös. Morgonen därpå fick han en tågbiljett.
Skicka iväg dig genast. Resten tar vi hand om här…
På tågstationen hörde han ett violinkonsert genom högtalaren. Bakom stallet grät han för första gången i sitt vuxna liv.
***
Anders lärde sig snart: innergårdens gamla tanter på bänkarna visste och minns bäst.
Annsofie? två tanter utbytte blick, Men det var ju Anastasia som dog i våras, hennes son kom i fin bil minns du?
Anders tog sig för bröstet, vinglade till. Det var detta han fruktat att hon gått bort. Då kunde han lika gärna vara död själv.
Vad säger du! Han blev ju rädd nu! Han menade första porten till höger ju! Nej, Annsofie, hon bor inte här, du skräms i onödan…
Just det, just det Annsofie…
Och han knackade, ringde, gick runt ingen rönn någonstans. Var hans minne fel? På väg till hotellet såg han plötsligt, på andra sidan gatan henne. Samma gång, samma blå schal…
Annsofie! ville han ropa, men rösten bar inte, Fia!
Hon vände sig inte om. Full av hopp skyndade han efter, la handen på hennes axel.
Fia!
Den unga kvinnan vände sig om, lik men inte…
Ber om ursäkt, tog fel.
Ingen fara, det händer. Jag heter faktiskt Fia.
Gud, vad letade han efter? Det var inte en ung kvinna, utan en kvinna över sextio. Han var 65, Fia var yngre… Syner, inget annat.
Sent återvände han till hotellet, slut.
Nästa dag måste bli sista letardagen, tänkte han. Hade han ens ork att fortsätta?
Han låg kvar till lunch. Hjärtat bultade oregerligt, han vågade knappt ta kaffe. Ville sova till morgontåget.
Men han reste sig. Drack lite te, tog taxi hotellet låg nära men idag orkade han inte gå.
Långt stod han utanför gården. Våren anades. Vilket hus nu då? På andra sidan gatan såg han plötsligt en musikaffär. Stråkinstrument i fönstret.
Han bestämde sig för att gå in.
Kan jag hjälpa till? en ung tjej i affären.
Får jag se den där fiolen…
Hon plockade fram instrumentet.
Vill du prova?
Nej, jag kan inte. Det fanns en kvinna, Annsofie, som spelade så vackert. Hon bodde i husen här.
Annsofie? Menar du Bergqvist?
Jag minns inte efternamnet, men du känner Annsofie Bergqvist, violinisten?
Javisst.
Jag har letat efter henne i tre dagar, sa han. Skrämmande tanke egentligen har jag letat hela livet Vet du hennes adress?
Nej, men hon bor här nånstans, med sin familj. Varför undrar du?
Bor? Är hon gift?
Ja, har en pojke, åtta år kanske…
Hur gammal är hon nu tror du?
Vet inte. Trettio-nånting.
Kan jag sitta? Han föll tungt på en stol, knäppte upp rocken.
Mår du dåligt? Ska jag hämta vatten?
Nej… Jag har inte hittat henne igen…
Utanför såg han på husen, såg så plötsligt, bakom bara en gård de gamla popplarna. Kunde det vara rätt gård? Gick in. Mötte ett äldre par på promenad.
Hej, söker en kvinna kring sextio med namn Annsofie. Musiker, kanske bara i ungdomsåren…
De bytte blick. Kvinnan frågade:
Det är väl Marias dotter lilla Fia?
Ni kände dem?
Visst, men vad blek du blev. Kom, vi sätter oss.
De slog sig ner.
De bodde där, första porten. Fönstren där på andra våningen.
Växte det inte en rönn där?
Jo visst, men den är borta nu. De hade det svårt. Maria slet, Fia sprang med fiol. Maria dog tidigt, Fia blev ensam, väntade barn. Hon vaktade huset, tog in studenter. Gav privatlektioner. Och nu berömd violinist. Pengarna finns.
Var är Fia nu?
Hon flyttade, vi vet inte vart.
Men du kan fråga hennes dotter. Hon bor kvar här med familj.
Dottern, hon är också Annsofie?
Bergqvist heter hon. Kändis, alla vet.
Anders benen var svaga. Han tryckte på porttelefonen, räknade lägenheter, första porten, andra våningen, hörnet. Varför mindes han alltid andra porten?
Ja! svarade en mansröst.
All hans vältalighet försvann.
Eeh… Jag…
Till vem?
Till Bergqvist…
Jaha? Vad vill ni?
Jag… Jag söker Annsofie, er svärmor. Jag måste få träffa henne…
Porten släpptes upp. Anders gick långsamt trappan upp. En yngre man mötte i dörren.
Mår du dåligt på riktigt?
Ja… Jag söker Fia… Hon är väl din svärmor?
Han fick hjälp in, satte sig på soffan utan att ens se sig omkring.
Då trädde Hon in kvinnan han nyss trodde var Fia igår, nästan identisk. I hemmaklänning, liknande en lång t-shirt, precis som då under den enda natten för så länge sen. Det mönstret, samma blick.
Herregud! Hans dotter.
Man satte manschett, mätte blodtryck, ordinerade injektion.
Du måste till sjukhus, sa svärsonen bestämt.
Nej, bara låt mig vila.
Rätta sagt, Anders kände sig avdomnad men ändå så levande.
Hur mår mor? Kan jag träffa henne? Han tog till orda.
Vi tar te, du behöver vila. Mamma mår bra. Kände ni varandra?
Ja. För länge sen.
De satt i köket, den gamla lägenheten ombyggd, modern och ljus.
Ni har inga kackerlackor?
Gud nej! Jag är livrädd, Fia skakade på axlarna.
De drack te, han torkade diskret bort tårar.
Berätta om din uppväxt. Var det jobbigt?
Hon kämpade, men säger att jag blev hennes andra andning. Jag var liten när jag föddes, under två kilo. Bodde tillsammans med inneboende, hon jobbade på tre ställen. Men det klarade vi.
Jag har stor skuld till er båda!
Och du? Jag har aldrig riktigt förstått… Vad hände?
Hon säger att så skulle det bli. Hon ville ha barn. Men jag vet att hon väntade dig hela sitt liv.
Då ringer vi direkt!
Nej inte ring. Jag vill komma själv. Förstår du? Jag vill gå till henne.
Svärsonen dyker ut på köksgolvet.
Lova, sen sjukhuset!
Lova… Anders höll ut händerna mot sitt lilla barnbarn.
På vägen ner såg han på sitt barn och barnbarn, båda Annsofie.
Tänk att detta är min familj…
De åkte snabbt till de nybyggda kvarteren.
Här, ska jag följa?
Nej, jag klarar mig.
Om något händer, ring.
Femte våningen, nummer 118. Fingret darrade vid ringklockan. Vad skulle han säga? Bara sitt namn?
Dörren slogs upp. Hon hade förändrats, men de blå ögonen var kvar, och dröjande blicken. Håret något mörkare men samma vågor. Kärlekens kvinnas ålder hade mognat i draget annars var hon densamma.
Hon såg på honom sedan ett steg bakåt, han steg sakta in. Orden fastnade.
Fia, jag… Förlåt mig, Fia, och benen vek sig.
Han föll till hennes fötter, eller ville åtminstone falla.
Och hon böjde sig ner bredvid.
Anders! Anders, hur är det, mår du dåligt?
De satt där på golvet, höll varandras armar.
Jag har hittat dig! Och varför dröjde jag så? Jag visste inte om vår dotter… Inte alls… Fia, jag är en dåre och ett svek…
Nej, nej… Jag visste att du skulle återvända, jag har väntat…
Minns du dikten du läste då?
Jag kan den utantill… “Naturen blir raserad…” Fia fortsatte.
Och jag, jag ska ringa svärsonen. Du är sjuk. Han är läkare.
Han är redan här. Han körde hit mig…
Vad?
Han skjutsade mig.
Snart for bilen genom staden till sjukhuset. De satt hand i hand, han fick andas lättare.
Jag vill stanna hos dig, Fia. Inte sjukhuset.
Jag är hos dig nu, Anders. Lugna dig, allt ordnar sig.
Och kanske av sorg över alla bortslösade år, eller för att han äntligen funnit henne, rann tårarna. Han hade kunnat tidigare, men vågade inte.
Gråter du? Gör inte det, Anders. Nu blir allt bra.
Hon talade mjukt, läste ännu en dikt:
“… Jag trollar tyst med framtiden när kvällen är riktigt blå, känslan av ett återseende är stark, det känns… Oföränderligt, att vi möts igen.”
Staden svepte förbi bilfönstret, skyndade mot sjukhuset så han skulle få leva vidare, hålla om den kvinna han älskat genom ett helt liv, och dela resten av kärleken tillsammans.
Han kom inte för sent till sin lycka. Han hann.
