Jag vill verkligen hem, min son, viskade mannen. Pettersson gick ut på balkongen, tände en cigarett och satte sig på en låg pall. En klump av bitterhet steg upp i halsen och han försökte hålla sig samman, men händerna började darra förrädiskt. Kunde han någonsin ha föreställt sig en tid som denna, när det inte skulle finnas plats för honom i hans egen lägenhet…
– Pappa! Du behöver inte bli arg och sur! – ropade Liselott, Petter Petterssons äldsta dotter, när hon sprang ut på balkongen. – Jag begär inte mycket… Lämna bara ditt rum till oss och det är allt! Om du inte tänker på mig, tänk åtminstone på dina barnbarn. Barnen börjar snart skolan och de måste bo i samma rum som oss…
– Lisa, jag flyttar inte in på ett äldreboende, sa den gamle mannen lugnt. – Om det är trångt för er i min lägenhet, flytta då till Mikaels mamma. Hon bor ensam i en trerummare. Då får både ni och barnen varsitt rum.
– Du vet att jag inte kommer att kunna samsas med henne i samma lägenhet! – skrek dottern och smällde igen balkongdörren med all sin kraft.
Pettersson klappade den gamla hunden som hade varit honom och hans fru trogen i många år och när han mindes sin kära Nadia, började tårarna rinna. Han blev alltid tårögd när han tänkte på sin hustru. Hon gick bort för fem år sedan och lämnade honom ensam. Han kände sig som en föräldralös efter att hon hade gått bort. Hela livet hade de gått sida vid sida, och han kunde aldrig ana att han skulle möta en ensam ålderdom, trots att han hade både dotter och barnbarn.
Liselott hade de uppfostrat med kärlek och vänlighet. De hade försökt förmedla de bästa egenskaperna till sin dotter, men det verkade som om något ändå fattades… Deras dotter växte upp till att bli hänsynslös och egoistisk.
Hundens lågmälda gnäll hördes när den lade sig vid sin ägares fötter. Hunden kände av hans känslomässiga tillstånd och led för att hans ägare mådde dåligt.
– Morfar! Älskar du oss inte alls? – kom den åttaårige sonsonen in i rummet.
– Vad är det du säger… Vem har sagt något sådant dumt? – undrade den gamle mannen förvånat.
– Varför vill du inte flytta bort från oss? Är det för att du inte vill ge mig och Kalle rummet? Varför är du så snål? – pojken såg på sin morfar med förakt och ilska.
Pettersson ville förklara något för sitt barnbarn, men insåg att han talade dotterns ord. Det verkade som om Liselott redan hade påverkat honom.
– Okej. Jag ger mig iväg, – sa den gamle mannen med tom röst. – Jag lämnar rummet till er.
Han orkade inte längre vara kvar i den här situationen. Han förstod att alla i familjen hatade honom, från svärsonen som slutat prata med honom för länge sedan till barnbarnet, som hade blivit övertygat om att morfar hade tagit rummet ifrån honom.
– Pappa! Är du verkligen redo att göra det? – frågade en nöjd Liselott när hon rusade in.
– Ja, – viskade den gamle mannen. – Lovar du att inte skada hunden? Jag känner mig som en svikare…
– Sluta oroa dig! Vi ska ta hand om honom, gå ut på långa promenader varje dag. Och på helgerna ska vi hälsa på dig tillsammans med hunden, – lovade dottern. – Jag har valt det bästa pensionatet för dig, du kommer att gilla det, se själv.
Två dagar senare flyttade Pettersson in på äldreboendet. Det visade sig att dottern redan hade bestämt allting och bara väntade på att han skulle ge upp. När han kom in i det fuktiga, trånga rummet, fylld av lukt och ohyra, ångrade den gamle mannen sitt beslut. Liselott hade lurat honom när hon berättade om de bekväma levnadsförhållandena. Han hade hamnat på ett vanligt äldreboende, där olyckliga, övergivna människor bodde.
Efter att ha packat upp sina saker gick han ner. Han satte sig på en bänk och var nära att börja gråta. När han tittade på de hjälplösa gamla människorna, föreställde han sig vilket eländigt liv som väntade honom om några år.
– Ny här? – frågade en trevlig äldre kvinna som satte sig bredvid honom.
– Ja…, – suckade mannen tungt.
– Oroa dig inte så mycket… Jag grät och led också i början, men sedan vande jag mig. Jag heter Karin.
– Pettersson, – svarade mannen. – Blev du också placerad här av dina barn?
– Nej. Min systerson. Gud gav mig inga barn, så jag bestämde mig för att överlämna min lägenhet till honom, men jag skyndade mig visst… Han tog lägenheten och skickade mig hit. Tack och lov kastade han mig åtminstone inte på gatan…
De pratade hela kvällen, mindes sina ungdomsbästisar och deras kärlekar. Nästa dag, efter frukosten, gick de ut tillsammans igen. Denna kvinna införde åtminstone någon sorts glädje och variation i Petterssons liv. Han kunde inte vistas inomhus, utan tillbringade all sin tid ute. Maten på matsalen var också hemsk. Han åt bara lite, precis så pass att han kunde hålla sig vid liv.
Pettersson väntade på dottern. Han hoppades att Liselott skulle ändra sig, sakna honom och ta hem honom igen. Men tiden gick och hon kom aldrig. En gång bestämde han sig för att ringa hem och kolla hur det var med hunden, men ingen svarade i telefonen.
En dag vid ingången såg Pettersson sin granne, Sven Johansson. Sven märkte också den gamle mannen och rusade genast fram till honom.
– Här är du ju! – sa den unga mannen förvånat. – Men varför ljuger din dotter och säger att du flyttat ut på landet? Jag visste att något inte stod rätt till. Jag visste att du inte skulle överge din hund.
– Vad menar du? – undrade Pettersson. – Vad har hänt med min hund?
– Oroa dig inte, vi har fått in den på ett härbärge. Jag vet egentligen inte vad som hände hos er. Men jag märkte att hunden satt vid ytterdörren dag och natt, och du syntes inte till. Så jag stötte på Liselott och frågade om något hade hänt. Hon sa att du hade bestämt dig för att flytta ut på landet och att hon säljer lägenheten och flyttar till sin man. När jag frågade om hunden förklarade hon att den redan var gammal och att du inte ville bry dig om den. Pettersson, vad är det som egentligen pågår? – han tittade på honom och såg hur blek han var.
Pettersson berättade allt för Sven. Han berättade om hur han var beredd att göra allt för att ångra sitt misstag och inte flytta. Det var illa nog att hans dotter hade berövat honom ett normalt liv, och nu hade hon till och med kastat ut hunden på gatan.
– Jag vill verkligen hem, min son, – viskade den gamle mannen.
– Jag är här av en liknande anledning. Jag är ju advokat och brukar ofta hjälpa äldre som har blivit orättvist behandlade. Just nu arbetar jag med en man vars grannar tog hans hus. Oroa dig inte. Såvitt jag förstår, så har du inte registrerat ut dig? – frågade Sven.
– Nej. Om inte hon har gjort det för min räkning. Ärligt talat, jag vet inte vad jag kan förvänta mig från min dotter längre…
– Packa dina saker, jag väntar i bilen, – sa Sven. – Detta kan inte få hända! Vilken sorts dotter gör så här…
Pettersson sprang snabbt upp, slängde sina saker i en väska och gick ner. Vid ingången sprang han på Karin.
– Karin, jag åker nu. Min granne berättade att dottern har kastat ut min hund och säljer lägenheten. Så är det, – sa han.
– Hur kan det vara så? – den äldre kvinnan var förvånad. – Och hur blir det med mig?
– Oroa dig inte, så fort jag har fått ordning på saker och ting, kommer jag tillbaka för att hämta dig, – lovade Pettersson.
– Säg inte så… Vem skulle vilja ha mig? – sa hon sorgset.
– Förlåt. Jag måste gå nu. Oroa dig inte, jag kommer att hålla mitt löfte.
Pettersson kunde inte ta sig in i sitt hem. Lägenheten var låst och han hade inga nycklar. Sven tog honom hem till sig. Snart visade det sig att Liselott redan hade flyttat ut ur lägenheten och några dagar tidigare flyttat in hos sin svärmor, och hon hade hyrt ut lägenheten.
Tack vare Sven kunde Pettersson återfå sina rättigheter till sin bostad.
– Tack, – sa han till sin granne. – Men jag vet inte hur jag ska fortsätta. Hon kommer inte att ge upp förrän hon har drivit bort mig…
– Det finns bara en lösning, – sa Sven. – Vi kan sälja lägenheten, ge Liselott hennes del och använda resten för att köpa dig ett boende. Vi kanske kan hitta ett litet hus på landet.
– Underbart! – sa den gamle mannen glatt. – Det är perfekt.
Tre månader senare flyttade Pettersson in i sitt nya hem. Sven hade hjälpt honom med allt och föreslog nu vänligt att köra honom och hunden dit.
– Men vi behöver stanna på ett ställe först, – bad Pettersson.
På avstånd såg han Karin. Hon satt på deras bänk och tittade långt bort i fjärran med sorg.
– Karin! – ropade han. – Vi och hunden kommer för dig. Nu har vi ett litet hus på landet. Frisk luft, fiske, bärplockning, svamp, allt i närheten. Kommer du med? – log Pettersson.
– Men hur ska jag kunna åka med? – sa kvinnan förbryllat.
– Bara res dig upp från bänken och kom med oss, – skrattade han. – Bestäm dig! Här finns inget för oss längre.
– Okej! Kan du vänta tio minuter? – log hon genom tårarna.
– Självklart väntar jag! – sa han leende.
Trots människors intriger lyckades dessa två försvara sin chans till lycka. De insåg att världen inte är utan vänliga själar. Och hur det än må vara, finns det fler goda än onda människor. Pettersson och Karin bekräftade detta med sin egen erfarenhet. De äldre lyckades kämpa för sig själva och fann äntligen ro och glädje i livet.
