Jag heter Lars, och min relation till min svärdotter, Sofia, har varit en ren katastrof ända från första stund. Jag begärde verkligen inte mycket – jag ville bara få någon sorts kontakt med den där tjejen. Men hon verkade inte ha minsta lust att ens försöka.
Sofia svarade aldrig när jag ringde. Sen ringde min son, Erik, upp mig ett par dagar senare och mumlade något om att han hade varit “för upptagen”. Och om jag planerade att besöka dem i den där hålan, Björkvik, där de hyrde sitt hus, såg Sofia alltid till att försvinna som en skugga. Antingen skulle hon till marknaden för att köpa potatis eller smet hon över till grannen för att skvallra – vad som helst, bara hon slapp möta mig.
Det gjorde mig rasande, fan ta mig! Så länge allt gick som på räls för dem var jag tydligen överflödig, en gammal gubbe de kunde strunta i. Men så snart livet slog till med full kraft kom de krypande till mig, som om jag var deras eviga livboj. Vilken jävla orättvisa! Är det verkligen så svårt att lyfta luren och säga: “Pappa, allt är okej”? Men nej, Erik hävdade alltid att han drunknade i jobb och lovade att ringa senare. Och givetvis ringde han aldrig.
Häromdagen dök min son upp på min tröskel – tomhänt, med en vädjande blick i ögonen. Han frågade om jag hade en hammare och några spikar. Jag tappade hakan. De hyrde ju ett svindyrt hus mitt i Björkvik, där det stod klart och tydligt i kontraktet att renoveringar var förbjudna! Sen släppte han bomben: “Pappa, kan inte Sofia och jag bo hos dig ett tag?”
Då brast allt. Det visade sig att hyresvärden hade kastat ut dem – hon hade bestämt sig för att sälja huset. Och inte nog med det, de hade inte betalat hyran på flera månader. Pengarna var slut: Sofia var mammaledig, och Erik hade fått sparken från jobbet.
Jag bor i en trerummare i ett slitet område i utkanten av stan. Köpte den med min fru för länge sen, men hon stack med en annan för över tio år sedan, så nu är den helt min. Inget slott, men mitt eget. Erik flyttade hemifrån när han började plugga, först till ett studentrum och sen till eget. Han träffade Sofia, de började hyra tillsammans, höll ut i två år och gifte sig sen. De drömde om att ta ett bolån, men det sprack. När jag en gång frågade Erik vad de hade för planer med boendet fräste han: “Pappa, lägg dig inte i.”
Ända från början var det som en järnridå mellan mig och Sofia. Jag tänkte att hon kanske var blyg eller rädd för mig, en barsk gammal far. Erik sa: “Hon är sådan, ta det inte personligt, hon snackar inte mycket.” Men jag är inte dum i huvudet. Med min son lyckades hon ju prata tillräckligt för att charma honom, så tungan har hon. Och hon vågade gifta sig, så älska kan hon också. Vad är det då med mig? Varför är det så omöjligt för henne att klämma ur sig ett par ord?
Sofia svarade nästan aldrig på mina samtal. Erik ringde upp efteråt, utmattad efter jobbet, och muttrade ursäkter. Jag hälsade inte på så ofta – varför skulle jag? – men om jag dök upp i Björkvik försvann hon som en blixt.
Jag hoppades att mitt barnbarns födelse skulle ändra allt. Men icke. Sofia såg till att jag knappt fick träffa henne. För att hålla lilla flickan i famnen fick jag nästan tigga om lov. Och ändå drog Sofia hela lasset själv – hennes föräldrar bor ute i ingenstans, de bryr sig inte ett skvatt om barnbarnet och kommer inte för att hjälpa till.
Till slut gav jag upp. Kanske var det bäst att jag inte fäste mig vid mitt barnbarn för mycket. Och nu har de hamnat i djupaste misär. Sofias ledighet är snart slut, och hon har inget jobb att gå tillbaka till. Erik är arbetslös. Hyresvärden jagar ut dem. Och så kommer min son till mig: “Pappa, rädda oss.”
Jag sa det rakt ut: “Du och barnet kan stanna här. Men Sofia får åka till sina egna föräldrar. Punkt slut.” För tre dagar sen ignorerade hon mina samtal som om jag var ett spöke, och nu behöver hon plötsligt min hjälp? Nej, kära du – nu får du klara dig själv!
