Jag minns en tid för länge sedan, när min dotter Elsa just hade fyllt fem år. Som det alltid är med små barn, hade hon redan vuxit ur mängder av kläder. Klänningar, jackor, skor nästan nya saker som knappt hunnit användas, eftersom barn växer så fort. Själv har jag aldrig haft för vana att spara på kläder för sentimentala skäl. Därför bestämde jag mig en lugn helg att noggrant gå igenom hennes garderob. Plagg för plagg sorterade jag; det som var i utmärkt skick lades åt sidan. Det som var fläckigt, trasigt eller alltför slitet åkte rakt i soporna jag har aldrig känt att skräp ska ges bort, det hade jag med mig hemifrån.
Tankarna gick till min brorsdotter Klara, som nu var nästan fyra år. Hon bar ofta mycket enkla kläder, ofta samma byxor flera dagar i rad inte för att de hade dåligt med pengar, utan mer för att min svägerska Sofie helt enkelt inte brydde sig så mycket om det där med barnkläder. Jag sade ingenting, men samlade ihop en fin säck med noga utvalda plagg klänningar, set som knappt var använda, en jacka Elsa bara haft på sig två gånger, och nästan obrukade skor. Inte ett enda nött eller gammalt plagg. Jag tvättade allt, vek det fint och gav det till Sofie med orden:
De här funkar inte längre till Elsa, men de kan bli fina till Klara.
Sofie log och tackade, och jag tänkte inte mer på det. Men ett par dagar senare märkte jag att något hade förändrats. Min svärmor Ingrid skickade ett brev och undrade varför jag skulle göra mig märkvärdig med kläder och varför jag ville få familjen att känna sig obekväm. På nästa släktträff såg min svägerskas kusin mig med en konstig blick och hälsade knappt. Jag blev förbryllad.
Så småningom fick jag veta, via min andra svägerska, att Sofie hade berättat för andra att jag försökt förnedra henne genom att ge henne rester och att jag velat framställa henne som fattig inför släkten, att jag trodde jag var bättre än henne. Hon påstod till och med att jag kom släpande med stora påsar bara för att visa upp hur mycket jag hade. När jag hörde detta kände jag både ilska och sorg det var ju aldrig min avsikt.
Det blev ännu tydligare en söndag när vi åt middag hos svärföräldrarna. Plötsligt släppte Sofie en kommentar inför alla:
Det finns ju folk som tror att de hjälper till när de ger bort använda kläder, men egentligen är det bara förnedrande.
Det blev alldeles tyst. Min man såg på mig, svärmor blev spänd, ingen sade någonting. Då gick det upp för mig ryktet hade kommit från henne själv.
Jag svarade henne lugnt men bestämt inför alla. Jag förklarade att jag aldrig gett bort dåliga kläder, utan valt ut det allra finaste och slängt resten. Jag sade också att om det känns förnedrande för henne att ta emot fina kläder till sin dotter, då kommer jag inte ge något mer. Jag ville heller inte bli utmålad som en dålig människa när det enda jag försökt göra var att tänka på hennes barn.
Sedan den dagen förändrades allt hemma hos oss. Sofie hälsade bara pliktskyldigt, aldrig mer något vänligt ord. Svärmor försökte hålla sig neutral, men det märktes att stämningen var besvärlig. Själv blev jag kvar med en bitter känsla att ha gjort något gott, men ändå hamnat mitt i en konflikt jag aldrig bett om och inte önskat.
Vad tycker ni om det här?
