Alltså, jag drar till en yngre!, utbrast farfar, 65, medan han kämpade med sin resväska, men kom tillbaka gråtfärdig bara en timme senare.
Alltså, jag drar till min unga tjej!, sa farfar, sextiofem bast, när han försökte pressa ner den rutiga filten i resväskan. Filten stretade emot som alltid, ville helst bara bo kvar i hallskåpet.
Lars Eriksson sade det som om han skulle annonsera en rymdresa eller att han upptäckt ett nytt land. Det var högt och dramatiskt, liksom för att slå ner som en bomb i köket i förorten.
Men bomben exploderade inte. Inte ens ett morr.
Hans fru, Birgitta, stod vid strykbrädan och förde lugnt strykjärnet över den vita skjortan. Ångan fräste och la sig som ett lock över den lilla lägenheten.
Jag hör dig, Lars, svarade hon lugnt utan att lyfta blicken. Har du packat långkalsongerna? November är kallt, och din unga lär knappast massera dina muskler om du fryser på uteserveringen.
Lars Eriksson stannade med ylletofflorna i handen, redan halvvägs i väskan. Han hade räknat med vad som helst: porslin i golvet, hjärtinfarkt, bön om att stanna, eller gråt och hot om att ringa barnen.
Men en fråga om långkalsonger? Det var det sista han väntat sig.
Vad spelar det för roll med underkläderna, Birgitta?! utbrast han och kände kinderna hetta. Jag pratar om kärlek, om att börja om, om renässans!
Han fick äntligen in filten, la hela sin tyngd på väskan och slet igen dragkedjan. Väskan gnällde som hans egna leder men gav med sig.
Det är precis det här med dig! Alltid så jordnära, alltid så tråkig! Han suckade. Där borta väntar energi! Frihet!
Jaha, vad heter den där energin då? Birgitta hängde skjortan prydligt på galgen och överräckte den. Eller kallar du henne bara för Sötnos på mobilen?
Hon heter Lovisa! Nu lyste Lars stolt. Hon är inte bara kvinna, hon är min musa.
Birgitta smålog. Hon visste att den enda poesin han gillat var snapsvisor på kräftskivor.
Lovisa alltså. Fint. Hur gammal är din musa?
Hon är tjugoåtta! svarade han sturskt och såg på henne med utmaning i blicken.
Birgitta la ifrån sig strykjärnet och granskade maken länge och noggrant. Ungefär som man tittar på ett gammalt men älskat skåp vars dörr plötsligt hänger snett.
Lars, du är sextiofem. Det räcker med att sitta för länge på toaletten, så får du ryggskott. Och levern du äter ju ingen smörj längre.
Hon suckade och fortsatte: Vad ska du göra med en tjugoåttaåring? Läsa dikter?
Det har du inte med att göra! Han grep resväskan bistert. Vi ska resa! Gå på promenader under månskenet! Njuta av livet! Jag är fortfarande ung!
Han försökte lyfta väskan i ett svep, men ryggen protesterade direkt. Han lät inget synas och knep ihop tänderna.
Man kan ju inte visa sig svag inför den blivande ex-frun.
Glöm inte blodtryckstabletterna, Don Juan, ropade Birgitta och vände sig mot örngotten. Ligger i översta lådan. Och salvan mot lederna.
Behöver inga tabletter! ljög han, medan hjärtat dunkade högt. Med henne känns det som trettio igen! Nu går jag, Birgitta. Lägenheten får du. Jag är storsint!
Tack, försörjaren, nickade hon. Lägg nyckeln på byrån. Och kan du slänga soporna när du ändå går?
Det knäckte honom. Ingen dramatik. Barasläng soporna.
Han tog kassen och gick mot trapphuset. Dörren slog inte igen dramatiskt, utan klickade bara mjukt.
Väl i trappuppgången luktade det unken katt och stekt falukorv från grannarna. Väskan skavde och ryggen värkte. Mobilen vibrerade i fickan. Lovisa såklart.
Han tryckte på hissknappen och plockade upp mobilen för att läsa:
Älskling, är du snart här? Jag har bokat bord! Men du, kan du swisha 5000 kronor snabbt till mammas medicin? Mitt kort har spärrats. Får tillbaka vid middagen.
Han rynkade pannan. Fem tusen? Konstigt. Igår var det taxi för tre tusen. Dagen innan två till internet, och förra veckan gav han henne tiotusen till inspirationskurser.
Hissen kom. Lars ställde väskan där och såg sig själv i spegeln äldre man med rödbrusigt ansikte och förvirrad blick.
Jag ska till den unga, sade han tyst. Men det lät inte så hjältemodigt nu.
Ute väntade kyla och regn, vinden rev i sista bladen. Han släpade väskan mot busshållplatsen; Lovisa bodde såklart i nya områden, längst bort i Stockholm.
Han satt på blöt bänk, fingrarna stela när han loggade in på banken. Saldo: 4800 kronor. Pensionen kom om en vecka.
Helvete, muttrade han.
Han skrev: Lovis, hjärtat, har nästan inget på kontot. Jag tar med kontanter, har ett gömt spar.
Svaret kom med en gång en emoji som himlade med ögonen. Sen: Lars, du är som ett barn! Låna då! Om du älskar mig, fixar du det här! Mamma är dålig.
Lars. Inte älskling, inte ens Lasse. Snarare som kattgrannens namn.
Han fick en klump i bröstet. Inte kärlek, mer en tung oro.
Han insåg plötsligt att han aldrig pratat video med Lovisa. Hennes kamera var alltid trasig eller så var det dåligt nät. Men profilbilderna modellvackra.
Han försökte ringa. Långa signaler. Upptaget.
Sen ett SMS: Jag kan inte prata, gråter!
Han satt kvar vid hållplatsen, kramade väskhandtaget. Bilar swishade förbi och stänkte smutsvatten.
Kylan bet igenom skjorta och jacka. Ryggen ömmade mer och mer.
Lovisa, sa han lågt. Namnet smakade plast.
Telefonen pep igen: Har du fixat? Annars kan du stanna hemma. Behöver ingen som inte kan ordna sådant!
Lars stirrade på skärmen, bokstäverna flöt.
Han tänkte på Birgitta. Hur hon i tysthet smorde hans rygg igår när det högg till. Hur hon lagade ångkokta köttbullar, som han avskydde, men åt för leverns skull.
Hur hon visste exakt var hans strumpor låg.
Behöver ingen man
Han såg sig själv i Lovisas lägenhet en främmande soffa, främmande lukt, främmande regler. Och ständigt oroa sig, betala för närhet. Alltid ligga steget före, alltid leverera energi. Pengar, pengar, pengar.
Sen såg han framför sig om ryggen skulle slå till där hos Lovisa. Skulle hon smörja honom? Eller bara snäsa ifrån och gå sin väg?
Sakta reste han sig. Benen knakade. Bussen till nybygget kom, men han gick ingenstans.
Den rullade iväg, avgaserna låg tunga.
Han stod någon minut och såg på vägen. Sen vände han, tog den tunga väskan hemåt.
Hissen var trasig såklart. Fick släpa väskan tre trappor.
Vid varje avsats stannade han halvt döende och torkade svetten.
Framme ringde han på dörren. Tyst. Ingen öppnade. Paniken bubblade hade hon låst honom ute? Bytt lås? Han hade ju lämnat nycklarna, dum som han var.
Han ringde på igen.
Birgitta! kraxade han. Snälla, släpp in mig!
Till slut hördes låsklinket, och där stod Birgitta, lugn och hemma i sin morgonrock.
Lars stod på mattan blöt, smutsig, kepsen i handen, gråten rinnande.
De där tårarna när man inser hur korkad man varit, och hur åldern smyger sig på utan visdom.
Jag rösten brast. Birgitta bussen regnet och jag tänkte
Han kunde inte erkänna sanningen. Det var för förnedrande.
Birgitta kollade på honom, la blicken på väskan och suckade.
Slängde du soporna? frågade hon.
Han sneglade på sin fria hand han hade glömt kassen på bänken.
Nej viskade han.
Birgitta skakade på huvudet och släppte in honom.
Kom in nu, Romeo. Teet kallnar. Och tvätta händerna, du är svart av smuts.
Han krånglade av sig skorna, drog in väskan. Doften av nystädat och lite värktabletts slog emot honom.
Det var den godaste doft han kände till.
Han tvättade gråt och skit av ansiktet, såg en trött gammal man i spegeln.
Långsamt in i köket där stod Birgitta redan och hällde te i hans största mugg. På bordet låg ångade köttbullar.
Birgitta, sa han tyst och satte sig. Förlåt. Jag är en gammal dåre. Fick ett ryck.
Ät, svarade hon och vände ryggen till. Det kallnar.
Nej men ärligt. Lovisa? Musa? Utan dig jag vet ju inte ens var försäkringspappren ligger.
I dokumentpärmen, översta lådan, sa hon per automatik, satte sig mittemot. Lars, snälla, låt bli spektaklet igen. Du är hemma nu.
Han tuggade på den blaskiga köttbullen, som ändå smakade bättre än all löjlig restaurangmat han hört talas om.
Jo, förresten, Lovisa visade sig röka. Och svära som en borstbindare.
Birgitta såg över glasögonen och ett litet leende gömde sig i mungipan.
Nåmen jösses, så hemskt, sa hon med allvar. Och du som är så känslig.
Visst! Jag sa till henne: Madam, ert språk matchar inte ert utseende. Och då blev det tja, inte bra.
Han viftade med handen.
Helt tomt därinne. Inget hjärta, Birgitta. Bara vakuum.
Jaja, sa hon. Skönt att du fattade det vid busshållplatsen och inte i domstol.
Hon reste sig och tog fram värksalvan, la den på bordet.
Ryggen fick väl sig en omgång av väskan?
Han rodnade.
Lite.
Av med skjortan då. Jag smörjer.
Han tog av sig, stönandes, och kände hennes trygga händer jobba in salvan. Det brände, men det var en snäll sorts brännande.
Birgitta
Ja?
Du fattade att jag skulle komma tillbaka?
Såklart.
Hur då?
Hon klappade till honom på axeln hon var klar.
För att du inte hade packat varken kalsonger, strumpor eller tabletter. Bara filten och min gamla pälskappa som jag bett dig lämna på kemtvätt.
Lars stirrade.
Kappan?
Kappan. Såg dig trycka ner den imorse. Du är blind utan glasögon.
Lars baxnade. Han hade stuckit till nya livet med sin frus gamla kappa och en rutten filt.
Så började han skratta först lågt, sedan högre. Till slut skrattade de båda.
Du är då för tokig, gubbe, sa Birgitta snällt. Nu äter du upp köttbullarna. Imorgon drar vi till stugan, syltburkarna ska ner i källaren. Det blir ditt gympass, och frisk luft.
Det gör vi, Birgitta. Helt klart. Han torkade tårarna.
Telefonen vibrerade igen. Lovisa: Var är du? Morsan dör! Swisha en tusenlapp!
Han tryckte på blockera, sen ta bort konversation. Lade mobilen skärmen ner.
Du, Birgitta skit i burkarna. Ska vi inte bara grilla istället? Jag grillar köttet, med lök, precis som du vill ha det.
Birgitta höjde förvånat på ögonbrynen han hade inte grillat på tio år.
Grilla? Din lever, då?
Skitsamma med levern, log han. Man lever bara en gång.
Han tog hennes hand, den där med arbetshud och tvättväck, och pussade klumpigt men ärligt.
Tack för att du öppnade, Birgitta.
Hon drog försiktigt undan handen.
Ät upp nu, Casanova! Hinner bli kallt annars.
Utanför öste regnet och vinden slog grenar mot rutan, men i köket var det varmt. Skjortan hängde på stolen, det luktade salva och te.
Och den doften var bättre än någon parfym.
Lars såg på henne och tänkte tjugoåtta år är väl fint
Men vem annars vet att han kan råka packa ner en päls och ändå blir insläppt igen?
Birgitta?
Vad nu?
Kappan måste ändå till kemtvätt. Jag lämnar den imorgon.
Gör det, nickade hon. Men packa ur väskan, ta ut filten så jag slipper frysa om fötterna.
Lars nickade och tog en tugga köttbulle.
Livet gick vidare och det var faktiskt inte så dumt ändå, du.
