Jag älskar dig inte längre, Alva, säger jag bestämt. Jag har tänkt länge, vägt för- och nackdelar, och jag inser att det bara är så.
Vi sitter i köket på vår lilla lägenhet i Stockholm, jag vid köksbordet, du vid fönstret.
Jag har förstått det här ett tag, Leif, svarar du med en suck.
Ett tag? frågar jag förvånat. Verkligen?
Överraskar det dig? Du öppnar fönstret, andas in den friska höstdimman, ler och stänger igen.
Nej, men Jag trodde du inte hade märkt, svarar jag med ett bittert leende. Då blir det enkelt. Vi måste gå skilda vägar.
Är du säker på att du vill? Undrar du. Det är ändå så vi har varit gifta i åtta år, och vi har ett barn.
Jag betalar underhåll och allt det där, lovar jag. Och mer därtill, du kan lita på mig. Jag vill inte ha någonting från dig, Alva.
Vad menar du med att du inte vill ha någonting? frågar du förvirrat.
Jag menar att jag inte tänker göra anspråk på vår lägenhet eller dela egendom, säger jag och pekar på det tomma bordet.
Menar du den lägenheten och huset i Västerås som du köpte innan du gifte dig med mig?
Ja, Alva, exakt. Jag är ju högre än så där. Om någon mindre hederlig man hade stått i min ställe, hade han rövat er på varje krona, Alva.
På varje krona? upprepar du.
På varje krona, Alva, på varje krona. Jag skulle lämna dig och vår dotter med ingenting. Men jag gör inte så. Allt får du behålla. Jag är en man med ett kristallklart hjärta.
Tack, Leif, säger du med ett leende. Du är en riktig man, inte som vissa.
Vissa? tänker jag förvirrat medan jag glanerar mot kylskåpet.
De som inte har ett så rent hjärta som du, förklarar du.
Ah, de menar du, svarar jag och ser på diskbänken som är full av orörd disk. Ja, det finns många män som skamligt förtär den här titeln. Du tror det knappt, men det finns sådana exemplar att man bara blir häpen. Hur kommer världen på dem?
Du ler medan du fortfarande står vid fönstret och ser på regnet som precis börjat smälla ner.
Jag älskar när det regnar, tänker du, och det är så lugnt och varmt inne.
Jorden, Leif, den tar allt. Män är så olika, fortsätter du.
Jag skrattar och pekar på bordet igen. Åh Alva, du vet hur olika folk är. Jag har en rolig historia från kontoret. En kollega, du vet, när han gick från sin fru
Berätta en annan gång, säger du. Jag har inte tid nu. Har du nåt mer att säga om oss?
Ja, såklart, svarar jag och ser dig igenom fönstret.
Jag lutar mig fram och säger: Alva, jag flyttar ut, lämnar allt till dig och vår dotter, men jag har en liten förfrågan.
En förfrågan?
Skulle du kunna låna mig femhundratusen kronor? Det är allt jag behöver, lovar jag.
Femhundratusen kronor? är du säker på att det räcker?
Jag är helt säker, Alva. Jag har gjort uträkningarna.
Du har räknat? skrattar du lite. Det låter ju knappt.
Jag ler och säger: Det är inte så mycket på åtta år av äktenskap. Jag har inga krav på dig.
Jag kan inte gå med på det, säger du bestämt. Det är för mycket.
Hur kan du säga nej? frågar jag förvirrat.
Jag funderar en stund: Det är märkligt, tänker jag. Jag hade aldrig trott att Alva skulle säga nej på en sådan summa.
Jag frågar sedan: Hur mycket är du villig att ge?
Inget alls, svarar du.
Du går bort från fönstret och sätter dig vid bordet.
Så det blir så, tänker jag. Inget alls. Vad ska jag göra nu?
Jag frågar: Trehundratusen?
Inte en krona.
Hur kan du säga så?
Precis så, jag låter dig inte ge mig något.
Jag suckar: Jag trodde att det var en liten summa Men om du insisterar, vad sägs om femtio tusen?
Du tröttar ut mig, Leif, svarar du.
Jag tar ett djupt andetag. Om du lägger fram frågan så här, får du se att jag kommer att försvara mina rättigheter någon annanstans.
Så gör du, säger du. Rättigheter gillar man när man försvarar dem, särskilt på en annan plats.
Jag frågar bestämt: Vem ska ansöka om skilsmässa, du eller jag?
Vilken skilsmässa, Leif? vi har ju redan separerats för länge sedan.
Hur kunde du separera utan mig? ropar jag. Varför visste jag inte?
Du förklarar: Du lämnade hemmet för tre år sedan och ringde bara tre gånger. Första gången för att lugna mig, andra för att säga att du hade stora problem, och tredje för att säga att du inte älskar mig längre och be om femhundratusen kronor.
Jag svarar: Jag behövde tid att tänka, Alva. Jag ville rädda familjen. Men hur kunde du skilja dig utan mig? Jag förstår det inte.
Du påminner mig om domstolsbesked som skickades till min adress, men jag dök inte upp.
Jag erkänner: Jag gick inte till rättegången med flit. Jag trodde att om jag inte dök upp så skulle de inte dela upp oss. Men så blev det ändå.
Du säger: Vem kan man skylla på då?
Jag svarar: Jag kan bara skylla på mig själv. Jag gillar inte sådana tvister. Jag vill inte ha främlingar i våra problem.
Du nickar: Domaren var lugn, ingen ilska. Hon tänkte på mig ibland.
Jag frågar: Vad pratade hon om?
Du svarar: Hon undrade bara var du var.
Jag säger: Jag vet inte.
Du ler och säger: Hon var inte arg, bara lugn.
Jag fortsätter: Jag ville bara fixa vår lägenhet på Engelbrektsgatan, den är gammal, elen är sliten, värmen knakar. Jag har en liten flicka och vill att hon ska växa upp i ett bra hem.
Du säger: Så du har två barn?
Jag blir förvånad: Två? Ja, du menar Ja, jag har två. Lägenheten är gammal och behöver total renovering.
Jag nämner min vän Karin, som också är nybliven ensamstående mamma till en liten tjej. Hon föreslog att jag skulle låna pengar för renoveringen.
Du varnar mig: Låt inte byggplanerna gå för snabbt. Den där tre-rums lägenheten på Engelbrektsgatan köptes under vårt äktenskap, så hälften är din, enligt domstolen.
Jag blir upprörd: Du kan köpa min andel, eller sälja din, eller ge mig en liten enrumslägenhet på femvåningshus på Storgatan.
Du svarar: Så det är allt du har att erbjuda? Vi har ju ett barn.
Jag blir sårad: Jag visste inte att du var så här
Du hotar: Om du fortsätter så säljer jag min andel till första som kommer. Du hamnar i en kollektivlägenhet med Karin och barnet.
Jag ser på den smutsiga disken, den slitna kylskåpet, taket med fläckar, den dammiga golven i vårt gamla sovrum. Jag minns den trasiga TV:n, det som händer i badrummet och toaletten, och plötsligt vill jag gråta.
Till slut viskar jag: Jag går med på det.
Och så var vår historia klar.
