Vet ni, jag har alltid trott att dejting efter femtio är för människor med etablerade åsikter, livserfarenhet och åtminstone grundläggande hyfs. Några illusioner om prinsar på vita hästar har jag inte haft på länge.
Jag är femtiofem, jag jobbar, har en vuxen dotter, en egen mysig lägenhet och ett ganska harmoniskt liv. Men ibland längtar man efter enkel mänsklig värme. Gå på teater, dricka kaffe, diskutera en läst bok.
Det var med de tankarna jag registrerade mig på en dejtingsajt. Bland en ström av konstiga meddelanden och rent befängda förslag stack Anders profil ut med sin behagliga normalitet.
Han var femtio-nio. På bilderna syntes en vältränad man i snygg kavaj, framför en sommarpark. I vår korrespondens var han artig, öste komplimanger, berättade om sitt jobb som ingenjör och sin kärlek till klassisk musik.
Efter en veckas sms:ande träffades vi på ett kafé. Anders var precis som på bilden: elegant, med lätt grå stänk, god talföring. Han drogs artigt ut min stol, beställde en cappuccino var (däremot tackade han nej till efterrätt, med hänvisning till att han höll koll på sockret) och pratade hela kvällen om hur viktigt det är i vår tid att bevara traditionella värderingar.
— Jag är en gammaldags människa, sa han och såg mig djupt i ögonen. — För mig är kvinnan en musa. Mannen ska vara försörjaren och beskyddaren. Jag avskyr den moderna trenden med att dela notan. Man ska fria på ett vackert sätt.
Det lät som musik. Vi sågs två gånger till, vi promenerade längs kajen och pratade mycket. Och så kom helgen, och vädret blev äntligen dåligt. Ett eländigt novemberregn öste ner.
— Älskling, kanske jag kan komma över till dig för middag? föreslog Anders med len röst i telefon. — Vi sitter i värmen och umgås. Jag kommer så klart inte tomhänt! Jag ordnar allt i bästa skick. Det enda du behöver bidra med är mys och ett leende.
Jag, som normal svensk kvinna, förlitade mig inte på “bara ett leende”. Redan på morgonen började jag med storstädning. Sedan gick jag till mataffären: köpte fin oxfile, färska grönsaker, ostar, ett dyrt surdegsbröd. Tillbringade tre timmar vid spisen.
Jag ugnsbakade oxfilén med lök och rotfrukter – mitt paradnummer som ingen hittills förblivit oberörd av. Gjorde en lätt sallad, dukade vackert i vardagsrummet. Tog fram kristallglasen, tände ljus. Själv tog jag på mig en elegant hemmaklänning, gjorde en lätt sminkning.
När tiden närmade sig var jag nervös som en tonåring inför första dejten.
Dörrklockan ringde prick klockan sju. Jag rättade till håret, drog ett djupt andetag och öppnade. I dörren stod min kavaljer. Rocken var lätt fuktig av regn, men han såg oerhört stolt ut.
— God kväll, vackra värdinna! sa Anders och klev in i hallen, tog av sig hatten och började knäppa upp rocken. Från köket kom fantastiska dofter av ugnsbakat kött. Anders drog in luften med ett ljudligt drag och log belåtet: — Åh, jag känner att jag har ett riktigt kalas att vänta här!
— Kom in, Anders. Ta av dig. Låt mig hänga din rock, sa jag vänligt, i väntan på att han skulle ta fram de utlovade “presenterna”. Ärligt talat förväntade jag mig inte en bukett med etthundraen rosor eller ett samlarvin. En ask choklad, en vanlig tårta eller en enkel bukett krysantemum skulle ha varit helt okej. Det handlar om uppmärksamheten.
Anders hängde upp rocken, rättade till kavajen. Sedan stack han handen i innerfickan, med en trollkarls högtidliga min som drar fram en kanin ur hatten, och yttrade just de orden:
— Som jag sa, jag kommer inte tomhänt. En man ska alltid bidra med sitt.
Med de orden räckte han mig… ett paket te.
Jag tog det mekaniskt i handen och såg ner. Det var en pappkartong med det billigaste svarta teet. Ni vet, sådant som säljs på de nedersta hyllorna i mataffären på extrapris. Men det mest intressanta var inte märket. Förpackningen var inte förseglad. Kartongfliken var trasig och slarvigt instoppad.
Jag stod där och försökte fatta vad som hände.
— Anders, är den… öppnad? frågade jag tyst, rädd att det var ett märkligt skämt.
Han blev inte det minsta generad. Tvärtom, hans ansikte lyste upp av en nedlåtande leende, som hos en person som förklarar självklarheter för ett barn.
— Javisst! Jag köpte den i förrgår, bryggde bara ett par påsar. Det var ett utmärkt te, starkt, drar snabbt. Tänkte att jag skulle dela med dig. Varför ta med hela paketet, vi dricker inte så mycket på en kväll. Varför låta något gå till spillo? Och till teet har du säkert något, du är ju värdinna.
Jag stod i hallen i mitt rena, mysiga hem. Bakom mig fladdrade ljusen och oxfilén svalnade, som jag lagt ner en halv dag och en rejäl slant på.
Och framför mig stod en vuxen, arbetande, välklädd femtio-nioårig man som pratade om traditionella värderingar och som hade tagit med sig ett påbörjat paket billigt te till en kvinna på en romantisk middag. Utan tjugo påsar kvar.
Hundratals reaktioner for genom huvudet. Jag kunde ha skrattat honom rakt i ansiktet. Jag kunde ha ställt till en scen och sagt vad jag tyckte om hans snålhet. Jag kunde ha varit tyst, sväljt förolämpningen, satt honom vid bordet och matat honom med kött, och känt mig som en förödmjukad tjänare.
Men jag valde en annan väg. Lugnet som sänkte sig över mig förvånade mig själv.
Jag lade försiktigt det skrynkliga paketet på byrån vid spegeln. Såg Anders rakt i ögonen. Log – inte spelat, utan helt uppriktigt, med en känsla av enorm lättnad över att den här mannen avslöjade sig just nu, på tröskeln, och inte efter månader eller år.
— Anders, sa jag med stadig och mjuk röst. — Jag är oerhört rörd av din generositet. Men jag är rädd att det här teet inte kommer att behövas.
Hans ögonbryn åkte upp: — Varför inte? Gillar du inte svart te? Jag kan ta med grönt nästa gång, jag har ett halvt paket kvar på jobbet…
— Det blir ingen nästa gång, avbröt jag honom lika lugnt. — Du vet, du hade rätt. En man ska bidra med sitt. Och ditt bidrag var så… imponerande att jag helt enkelt inte kan återgälda dig. Min middag når inte upp till den nivån.
Jag tog ner hans fortfarande fuktiga rock från hängaren och räckte honom den.
— Vad är det här? Blir du sur över teet? Vilken materialism! sa han, hans len röst blev gäll, ansiktet flammade rött. — Jag kommer med hela mitt hjärta efter en tung vecka, och hon gör en scen över en småsak! Ni moderna kvinnor vill bara ha pengar och restauranger!
— Jag vill ha respekt, Anders. Först och främst för mig själv. Ta på dig rocken, det är kallt ute. Och glöm inte ditt te. Du kan bli förkyld annars, och då har du inget att bota dig med.
Jag lade i hans händer det påbörjade paketet, knuffade honom mjukt men bestämt mot dörren och stängde den efter honom.
Låset klickade. I lägenheten var det knäpptyst, bara tickandet från klockan hördes. Jag gick till köket, hällde upp ett glas gott rödvin, skar en bit av det aromatiska köttet och satte mig vid det vackert dukade bordet. Ensam.
Och vet ni vad? Den middagen var fantastisk. Köttet smälte i munnen, vinet glittrade i kristallen. Jag kände varken besvikelse eller ensamhet. Jag kände stolthet över att jag inte hade låtit mig trampas på.
Män anklagar oss ofta för materialism. De säger att vi bara letar efter sponsorer. Men låt oss vara ärliga: det handlar inte alls om presentens värde. Det handlar om attityden. En man som kommer med påbörjad mat till en kvinna sparar inte pengar.
Han sparar på sina känslor, sin respekt för henne. Han visar att hon inte är värd ens minimal ansträngning. Och jag tänker inte lägga mer av min tid, min energi och mitt liv på sådana “traditionella försörjare”.
Och vad tycker ni, kära läsare? Har ni stött på liknande prov på manlig “generositet”? Eller kanske var jag för hård och borde ha gett honom en chans?
