Jag är helt utmattad. Och nej det här handlar inte om någon poetisk, inre trötthet. Det är fysisk, psykisk och, ska vi inte glömma, ekonomisk utmattning av att hålla två vuxna människor under armarna som bestämt sig för att leva fastklistrade i någon slags permanent tonårsfas. De är över tjugo, fullständigt friska, har de senaste mobilerna, kläder med namnlappar man inte vågar titta på prislappen till, färdiglagad mat och ett hem som bättre skulle kunna klassas som ett femstjärnigt hotell. De hasar sig upp någon gång efter lunch, glider in i köket för att syna utbudet och om det inte faller dem i smaken? Ja, då ser de ut som en sur Mulen i april. De frågar aldrig vad maten kostade. Tackar aldrig. Hjälper aldrig till. Kräver däremot det gör de!
De har slutat plugga för länge sedan. Börjar en utbildning, men hoppar av för att det kändes inte rätt. Några kurser här, några halvfärdiga projekt där inget slutförs, för motivationen svek och tröttheten (ni vet, den väldigt verkliga, fast ändå låtsas) slår till. Och det står ju alltid någon annan där, redo att fånga upp spillrorna nämligen jag. Jobba vill de inte det finns inget som passar. Något vanligt, hyggligt jobb? Fy, det är under deras värdighet. Men att livnära sig på någon annans slit? Där ser de inga problem.
Räkningar? Nej, det är mitt bekymmer. De handlar inte mat, köper inte ens tvål. El, vatten, wifi, streamingtjänster, mobilabonnemang det står på mitt konto, varenda krona. Får de för sig att något inte funkar ringer de men inte för att lösa problemet själva, det kan du glömma. Nej, de informerar helt sonika att det är trasigt. Ska något tvättas? Någon annan tvättar. Ska det lagas mat? Någon annan lagar. Är det städat? Då har en annan, gissa vem, mockat undan efter dem som om de vore långväga gäster på Grand Hôtel.
Men ändå de klagar. De klagar på mitt humör, på mitt schema, mina beslut, till och med mitt sätt att tala. Klappar med ögonen när jag är trött, när jag sätter gränser, när jag försöker prata ansvar. Skrattar förnöjt när jag nämner självständighet. Säger att jag är dramatisk när jag ber dem städa sina rum eller ta ut soporna. Tittar på mig som om jag vore Sveriges mest snåla människa när jag säger att det finns inga fler pengar nu. Ungefär som att det är min plikt att hålla dem med service, ständigt nöjda och mätta.
Det svåraste att svälja är ändå att det aldrig handlat om möjligheter, utan om viljan. De är inte vilsna de har gjort det bekvämt för sig. De är vana vid ett liv där allt löser sig och inget värdesätts. Där mamma reduceras till en bankomat och ständigt nyproducerade resurser. Där familjens pengar är en självklarhet, inte resultatet av arbete. Och jag, år ut och år in, hjälpte till som världens sämsta enabler och förväxlade kärlek med tålamod.
Men nu är det nog. Idag insåg jag att uppfostran inte är att hålla fast för alltid, och att kärlek inte innebär att bli en evig pengamaskin. Jag har inte fött barn för att föda upp odugliga vuxna med evig rätt att utnyttja. Bekvämlighet fördärvar också. Och tystnad skapar också olycka. Vill de vila i sin lättja, må det bli långt borta från min slit, mitt hem och min sinnesro. För moderskap är inget livstidsstraff, och även jag har rätt att semestra från barn som vägrar växa upp.
