— Jag är inte längre er tjänare!

— Jag är inte er tjänare längre!
— Hej älskling! Jag har en stor överraskning till dig! Förbered din specialrätt till middag ikväll!
— Vad händer? undrade Helena oroligt.
— Allt är perfekt! Jag berättar mer ikväll!
Samtalet avslutades, och Helena tittade tveksamt ut genom fönstret. Det var en ruggig oktober. Äkta makens samtal höjde inte stämningen, eftersom han under deras tjugofem år långa äktenskap aldrig hade bjudit på några överraskningar, än mindre stora.
Dörrklockan avbröt henne mitt i proceduren att ta ut sitt hemliga såskött ur ugnen.
— Hej, hustrun min! Det doftar ljuvligt! utbrast Anders med entusiasm medan han ställde en flaska på bordet med en smäll. — Duka upp! Jägaren har kommit hem!
— Vad är du så upprymd över? Jägare, säger du? sa Helena och kisade mot sin man.
— Jag ska tvätta händerna och sedan berätta under en skål.
Efter att ha hällt upp vinet i glasen började Anders högtidligt:
— Jag höjer detta glas för världens bästa make och far! Och för oss och… för två veckor av underbar semester på bästa trestjärniga hotell vid havet.
För en sekund blev Helena glad, men mannen fortsatte:
— Visste du inte det? Olle kan dyka med tuber?
— Vem? frågade kvinnan förvirrat.
— Men snälla, kära du! Olle, vår älskade dotter Linneas man.
— Vad har Olle och Linnea med något att göra?
— Vad säger du, Helena? Har du suttit isolerad hemma för länge nu? Vi åker alla tillsammans, en stor härlig familj.
Helena ställde ner glaset utan att smaka. Hon tittade trött på sin make.
— Vem betalade för resan?
— Jag, så klart! sa Anders stolt och dunkade sig i bröstet.
— Så du har lovat mig en resa till en paradisö, sparat i tjugofem år, och nu vill du att vi ska flyga dit med dottern och svärsonen?! Jag ser dem varje dag! De lagar inte mat hemma eftersom de alltid kan äta här hos oss! Du köper till och med mat åt dem och betalar deras hyra. För de förstår ju inte sig på ”vuxna papper”.
— Men Linnea då… började Anders.
— Vad Linnea?! Jag fick barn när jag var arton! Tröstade mig med att jag skulle leva sen! Men nu? Jag är fyrtiofem. Jag har inte sett något, inte varit någonstans. Jag jobbar hemifrån. Står vid spisen och diskhon hela dagen.
Hennes ögon fylldes med tårar. Förtvivlan kvävde henne.
Helena älskade sin dotter, men hon var likgiltig inför svärsonen. Hon tyckte att vuxna människor borde leva på egen hand. När hon blev gravid vid arton och gifte sig, fick hon ingen hjälp. Maken, som arbetade i forskningscentret, bidrog inte mycket. Genom att lära sig bokföring, har hon fortfarande konsultverksamhet och sköter flera företag. Ibland var det bara hon som bar ansvaret för familjens ekonomi.
— Helena! sa maken med strängare röst. — Vad är detta för blöta kinder? Vi spenderar mycket tid tillsammans, och ungdomarna har ännu inte blivit etablerade, de behöver stöd.
— Har du någonsin tänkt på mig?
— Självklart! Du följer ju med! Vad är problemet?
— Problemet verkar vara med mig… viskade Helena och reste sig från stolen för att gå till sitt rum.
Nästa dag kom Linnea på besök.
— Hej mamma! Jag har inte kommit tomhänt, viftade hon med en låda med fryst pizza.
— Hej. Mikron är där borta, sa Helena och pekade mot köket innan hon satte sig vid datorn.
— Vad är det med dig, mamma? Snart kommer Olle, jag trodde du skulle fixa en soppa och något till teet.
— Köket är där, visade Helena med ett vagt mot köket, utan att ta blicken från skärmen.
— Varför är du så sur? Pappa klagade att du inte uppskattade hans gåva.
— För att förstå mig måste man vara jag, svarade Helena tyst.
— Vad mumlar du? Din dotter är på besök, och du låtsas som om jag inte finns! Jag tänkte att vi kunde gå igenom garderoben och sen gå och shoppa inför resan. Jag har bett Olle komma för att bära väskorna!
Helena orkade inte längre och reste sig.
— Du förstår inte, men jag jobbar. Och har gjort det i tjugosju år för er skull! För att din far ska kunna sitta bekvämt utan ambition eller riktig lön. För att min dotter använder mig som kock och bankkort.
Hon tog ett djupt andetag för att fortsätta, men då ringde det på dörren. Olle hade kommit. En trettioårig man med buskigt skägg, mustasch och sin trofasta sparkcykel.
— Hej faster Helena! Jag har en present från hela gänget. Anders är också med! sa han och tog ur en ryggsäck… en blender. — Förlåt att det inte är i kartong. Det fick inte plats i ryggsäcken, men alla tillbehör är med.
— Är det inte bra, mamma? Du älskar ju att laga mat, det är en perfekt present till en hemmafru!
Helena log bittert och gick till sitt rum utan ett ord.
— Vad är det med henne? hörde hon Olles förbryllade viskande.
— Vem vet. Kanske pappa som gjorde bort sig. Vi drar härifrån.
— Och vi får inte ens mat?!
— Ta pizzan. Ät hemma.
— Jag hatar fryst pizza. Färska pajer är bättre.
— Baka själv då! snäste Linnea.
När dörren stängdes bakom gästerna, lade Helena sina händer över ansiktet och viskade:
— Kanske är jag en dålig mor och hustru…
En oroande dröm övermannade hennes tankar.
I drömmen såg hon lilla Linnea, vars magont plågade henne. Sen drömde hon om hur pojkar retade henne på gården, och Helena försvarade sin dotter. Sedan drömde hon om när Anders lön blev nedskuren, och hon tröstade honom, samtidigt som hon tog extra arbete. Hon sprang sedan någonstans. Olle jagade henne på en sparkcykel.
Och plötsligt… Blev det lugnt och stilla. Hon stod på en kulle. Nedanför slingrade sig en flod och en bergskedja syntes vid horisonten, medan den nedgående solen belyste deras toppar.
När hon vaknade, visste Helena vad hon skulle göra.
— Hej älskling! Jag är hemma! Hur mår du? Känner du dig okej? Linnea sa att du inte ville åka till butiken och att du inte gillade presenten.
— Jag behöver inget från butiken.
— Men baddräkten och solhatten då. Jag behöver också köpa shorts och en t-shirt.
— Då får ni åka och köpa. Jag åker ingenstans med er! Varken till affären eller till stranden! Jag har min egen ocean. Handla och förbered er själva. Besvära mig inte! Jag har mycket arbete.
Anders stelnade till.
— Och pengarna då? Jag har ju redan betalat allt.
— Räkna det som betalning för mina nerver.
Anders suckade högt, vilket betydde att han var djupt förolämpad. Och slutade tala med sin fru. Det passade Helena alldeles utmärkt.
Två dagar senare hade hon avslutat viktiga åtaganden, packat varma kläder och sin laptop, och ringde sin man.
— Hej. Har du ändrat dig? Jag är inte arg längre.
— Jag bryr mig inte om dina förolämpningar, Anders, sa Helena lugnt. — Jag ringer för att säga att jag åker på tjänsteresa, för hur länge vet jag inte. Glöm inte att kolla posten och betala räkningarna. Hej då.
När hon avslutade samtalet kände Helena en lättnad. Leende mot sig själv i spegeln, lämnade hon lägenheten.
Den långa flygresan dämpade inte hennes upplevelse av den storslagna naturen. Incheckningen på hotellet och bekantskapen med dess erbjudanden susade förbi som i en dimma.
Och där var den! Just den platsen! Rökande vulkaner på ena sidan! Den dånande havet på den andra! Helena drog in luft och såg hur den nedgående solen färgade Kamchatkas majestätiska skönhet i blodröda nyanser!
På andra sidan världen, på en varm strand, led Anders och Olle av fjärde dagens magsjuka. Linnea skötte om dem så gott det gick, och klandrade sin far för girigheten. Hotellet liknade inte alls den lyxresort hon hade föreställt sig. Hon sade allt hon tänkte till sin far, men han anklagade henne för egoism. Olle led i tysthet. Förutom magproblemen kliade hans skägg outhärdligt…
— Måste jag verkligen raka mig?! gnällde han och kliade sig medan han sprang till toaletten. — Gör något!
— Vadå?!
— Ge mig medicin!
— Jag vet inte vilken…
— Ring mamma! Hon vet!
— Mamma har stängt av telefonen.
Många gånger beklagade de alla Helenas frånvaro och hennes avstängda telefon. Semester blev mer eller mindre ett rent kaos.
Helena återvände efter en månad. De mötte henne hemma med sushi och en överkokt paj på bordet.
— Jag flyttar till Kamchatka för att bo där. sa Helena. — Om någon vill följa med, diskuterar vi det. Annars inte.
— Nej tack… Vi kommer hellre att hälsa på, mumlade dottern lite snopet, men släppte sin mamma.
Anders försökte tala, hota, känna sig förolämpad. Men Helena levde inte längre i det förgångna. Två månader senare skildes de.
På jordens ände fick livet en verklig smak! Smak av salt vind mot ansiktet… Kanske kommer hon att hitta sin verkliga lycka…