„Jag är hungrig efter jobbet, fixa något att äta.” Kavaljeren jag träffat i ett halvår sa en mening, och efter den bad jag honom gå.
Jag köpte biljetterna en vecka i förväg. Två platser på sjunde raden, kvällsföreställningen, den filmen vi pratat om ända sedan september – Erik och jag. Jag tänkte: vilken överraskning, jag säger inget i förväg, han kommer och jag har allt klart.
Vi träffades i mars. Jag skapade en profil på en dejtingsajt av ren tristess, ärligt talat; jag trodde inte på något, bara kände mig ensam på kvällarna, särskilt på fredagar när jag hörde grannarna gå ut med sina familjer medan jag bara hade vattenkokaren och teven. Erik skrev först. Ett enkelt meddelande, inget snuskigt, han frågade vilken musik jag lyssnade på. Sedan visade det sig att båda våra söner gått i samma skola – fast olika år – och det förde oss snabbt samman, som om vi känt varandra länge.
Han hade humor. Snäll, inte elak, och skämten fick mig att skrka på riktigt, inte av artighet. Vi åkte på utställningar tillsammans, gick på caféet vid Centralstationen där kaffet var dåligt men äppelkakan god. En gång sprang vi i regnet till busshållplatsen, och han tog av sig jackan och lade den över mina axlar medan han själv blev genomblöt och sa att han inte frös, fast han skakade av köld.
Kort sagt, han var en bra människa. Det trodde jag.
Den kvällen kom han klockan åtta, som vi kommit överens – även om vi bara sagt att vi skulle ”vara hemma på kvällen”, inga detaljer; jag hade medvetet inte nämnt filmen. Jag ville överraska. När jag öppnade dörren hade jag klänning, håret som jag hållit på med i en timme, lite mörkare läppstift än vanligt. Jag såg hur han tittade på mig, men i blicken fanns ingen beundran, snarare en slags förvirring, som om jag hade klätt mig fel.
– Ska du någonstans? frågade han utan att kliva över tröskeln.
– Vi ska, sa jag och tog fram biljetterna ur väskan, viftade med dem som en trollkarl. – Överraskning. Klockan 19.40, men vi hinner om…
Han lät mig inte tala färdigt. Han ställde ner en kasse på golvet – jag såg sedan att den innehöll kött, fryst, vakuumförpackat, ungefär ett och ett halvt kilo – och sa att han faktiskt hade räknat med en lugn kväll hemma.
– Jag köpte kött, sa han, som om det förklarade allt. – Tänkte vi skulle sitta lugnt, du lagar mat, jag sätter på teven, det är fotboll i kväll.
Jag stod där med biljetterna i handen och kände att leendet fortfarande satt kvar, men att det redan blivit snedvridet, osäkert. Jag sa att han kunde se fotbollen imorgon istället, att biljetterna inte gick att boka om, att jag hade förberett mig…
– Ja, ser du, sa han med ett snett leende – inte elakt, snarare trött, som en vuxen som förklarar något självklart för ett barn – du förberedde dig istället för att bara… ta emot en människa. Sminka sig kan man göra hemma också. Jag är hungrig efter jobbet, ville ha hemlagat.
För första gången den kvällen kände jag att något blev kallt inombords. Inte ännu av sårad stolthet, utan av förvåning – som om han plötsligt talade ett annat språk.
– Erik, sa jag, vi kom inte överens om att jag skulle laga mat. Jag ville bara gå på bio, tillsammans, som vi gjort förut.
– Förut var förut, svarade han och gick förbi mig in i köket, som om han varit där hundra gånger precis så här – med köttkassen i handen. – Nu har vi liksom seriösa relationer, nästan ett halvår. Du är en mogen kvinna, Siv, du är inte tjugofem och ska springa på klubbar. I din ålder ska man skapa en hemtrevlig miljö, sköta hushållet, laga mat åt mannen, stryka hans skjortor. Inte klä upp sig och dra iväg på bio.
Det var som att stå under en kalldusch och inte förstå var vattnet kom ifrån.
– Vad menar du med ”i min ålder”? frågade jag tyst.
– Precis vad jag sa. Han hade redan börjat packa upp köttet och letade efter en kniv i min låda, som hemma. – En man behöver ett hem, inte evigt party. Matlagning, renlighet, omtanke. Bio är för unga som inte har annat att bekymra sig om.
Jag såg på honom och mindes plötsligt ett annat kök, en annan lägenhet, mer än tjugo år tillbaka. Där stod en man – min första make, Sven – och sa liknande saker, fast med mjukare ton i början, sedan hårdare med åren. Då lyssnade jag. Lagade mat, strök skjortor, avstod från mina egna önskningar – bara för att hålla ihop hemmet, bara för att han inte skulle bli arg. Sonen växte upp, jag jobbade, drog allt själv medan Sven kom hem och sa vad en kvinna borde göra. Jag var skyldig i tjugo år. Sedan lämnade han mig för en yngre, sa att jag ”vissnade”, och jag blev ensam i en tom lägenhet med vanan att stryka skjortor som ingen längre bar.
Och nu, när jag såg på Erik med köttet i händerna, förstod jag – här var det igen. Fast den här gången var jag inte ung, jag hade redan erfarenhet av hur det slutar. Jag ville inte bli kökspiga för en enkelbiljett till ensamhet andra gången i livet.
– Lägg ner kniven, sa jag.
Han vände sig om, förvånad över min ton.
– Jag tänker inte laga middag åt dig, sa jag. – Inte i kväll och förmodligen aldrig. Jag är inte din hemhjälp, Erik. Jag har inte anställt mig hos dig.
– Men vad då, blev du sur? Han såg nästan villrådig ut, ställde köttet på bordet. – Jag sa ju inget särskilt, jag bara sa som det är, manligt…
– Snälla, gå, sa jag.
Han förstod inte först att jag menade allvar. Sedan förstod han. Ansiktet förändrades, blev hårt, precis samma uttryck jag en gång sett hos en annan person.
– Du är dum, sa han medan han drog på sig jackan med tvära rörelser. – Tror du att du är ung fortfarande? Bio och finkläder. Du kommer att sitta ensam på ålderns höst, du ska få se. Vem vill ha dig så där stolt.
Han tog sitt kött – han tog även det, jag minns hur han stoppade tillbaka kassen i väskan – och gick, smällde igen dörren så att vasen på hyllan i hallen skallrade.
Jag stod kvar ett par minuter i hallen, i min blå klänning, med biljetterna i handen som nu bara var skräp. Sedan tog jag av mig skorna, torkade bort läppstiftet med en servett och lade mig på soffan, fortfarande påklädd. Jag kände ingen lust att gråta. Det var en märklig ro, som när man äntligen dragit ut en sticka – det gör ont ett ögonblick, men sedan blir det lättare.
Nästa dag, vid lunchtid, ringde det på dörren. Jag visste redan vem det var, utan att öppna – jag hörde någon som skruvade på sig utanför.
Erik stod där med blommor, inte särskilt dyra, tydligen köpta i hast vid tunnelbanan, och med en så ångerfull min att jag i ett annat liv förmodligen skulle ha förlåtit honom med en gång.
– Siv, jag hetsade upp mig, började han. – Jag tänkte inte på hur det skulle låta. Du är en bra kvinna, jag var bara trött igår, jobbet och allt… Förlåt mig, va?
Jag såg på honom och tänkte – här är en människa som jag nästan ett halvår trott var god. Kanske var han god, på sitt sätt. Kanske hade hans mor lärt honom så, eller hans första fru vant honom, eller helt enkelt den tid han växte upp i – där man tyckte att en kvinna över fyrtio hörde hemma vid spisen, inte på bio. Kanske menade han inte ens illa.
Men det handlade inte om ont eller gott.
– Erik, sa jag lugnt, det handlar inte om en ursäkt. Det handlar om att du igår sa precis vad du egentligen tycker. Och jag har redan levt tjugo år med en man som tyckte likadant. Jag vill inte göra om det.
– Men jag kom ju, ber om förlåtelse…
– Jag hör. Jag tog inte ett steg tillbaka, bad honom inte komma in. – Men jag tänker inte gå tillbaka till det som hände igår. Jag orkar inte bevisa att jag inte måste laga mat och stryka för att bli älskad. Förlåt, men nej.
Han stod kvar en stund, verkade inte riktigt förstå vad som hänt – för honom var det bara ett gräl om en middag, som man kunde gottgöra med blommor. För mig var det ett helt förflutet, ett helt liv jag inte ville upprepa.
Blommorna lämnade han inte – han tog dem med sig när han gick, som om de nu var obehövliga. Jag stängde dörren och gick ut i köket för att koka te. Utanför fönstret var en alldaglig dag, grå, inget särskilt, förutom att jag för första gången på länge kände att jag inte förlorade något, utan äntligen fann något – om så bara mig själv, den som inte längre gick med på att vara bekväm på någon annans bekostnad.
