Hon gjorde aldrig scener, hon anklagade mig aldrig – hon var alltid snäll och omtänksam. Men problemet kvarstod: det fanns ingen kärlek.
Varje morgon vaknade jag med tanken att jag ville lämna. Jag drömde om att hitta en kvinna som jag verkligen kunde älska. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur ödet skulle vända allt upp och ner.
Med Sofia kände jag mig bekväm. Hon skötte inte bara hemmet perfekt, utan hon såg också fantastisk ut. Mina vänner var avundsjuka på mig och förstod inte hur jag hade haft sån tur med min fru.
Inte ens jag förstod vad jag hade gjort för att förtjäna hennes kärlek. Jag är en vanlig man, inget särskilt jämfört med andra. Och ändå älskade hon mig… Hur var det möjligt?
Hennes kärlek och hängivenhet gav mig ingen ro. Det som plågade mig ännu mer var tanken på att, om jag lämnade, någon annan skulle ta min plats. Någon rikare, mer attraktiv, mer framgångsrik.
När jag föreställde mig henne med en annan man, höll jag på att bli galen. Hon var min, även om jag aldrig hade älskat henne. Den där känslan av ägande var starkare än förnuftet. Men kan man leva ett helt liv med någon man inte älskar? Jag trodde att jag kunde, men jag hade fel.
“Imorgon ska jag berätta allt för henne,” bestämde jag när jag gick och lade mig. På morgonen, under frukosten, samlade jag mod.
– Sofia, sätt dig ner, jag måste prata med dig.
– Självklart, jag lyssnar, älskling.
– Föreställ dig att vi skiljer oss. Jag lämnar, vi bor på olika håll…
Sofia skrattade:
– Vilka konstiga tankar! Är det ett skämt?
– Lyssna klart. Det är allvar.
– Okej, jag föreställer mig det. Och sedan?
– Svara ärligt: skulle du hitta någon annan om jag lämnade?
– Erik, vad är det med dig? Varför tänker du ens på att lämna?
– För att jag inte älskar dig och aldrig har älskat dig.
– Vad? Skämtar du? Jag förstår ingenting.
– Jag vill lämna, men jag kan inte. Tanken på att du skulle vara med någon annan lämnar mig inte ifred.
Sofia tänkte en stund och svarade sedan lugnt:
– Jag kommer inte att hitta någon bättre än dig, så oroa dig inte. Gå, jag kommer inte att vara med någon annan.
– Lovar du det?
– Självklart, försäkrade Sofia mig.
– Vänta, men vart ska jag gå?
– Har du ingenstans att gå?
– Nej, vi har varit tillsammans hela livet. Jag måste nog fortsätta vara nära dig, sa jag sorgset.
– Oroa dig inte, svarade Sofia. – Efter skilsmässan byter vi lägenheten mot två mindre.
– Verkligen? Jag förväntade mig inte att du skulle hjälpa mig på det här sättet. Varför gör du det?
– För att jag älskar dig. När man älskar någon kan man inte hålla kvar dem mot deras vilja.
Några månader gick och vi skilde oss. Snart fick jag veta att Sofia inte hade hållit sitt löfte. Hon hade hittat en annan man, och lägenheterna som hon ärvt av sin mormor hade hon aldrig haft för avsikt att dela. Jag blev kvar utan någonting.
Hur kan jag nu lita på kvinnor? Jag har ingen aning.
Vad tycker ni om Eriks beteende?
