Det var som om något kraschade inom henne.
— Vem behöver dig egentligen, din gamla käring? Du är bara en börda för alla. Går omkring och stinker. Om det vore upp till mig, skulle jag… Men jag måste stå ut med dig. Jag hatar dig!
Elin höll på att sätta i halsen på sitt te. Hon hade precis pratat med sin mormor, Maj-Britt Andersson, via videotelefoni. Mormodern hade gått iväg en kort stund.
— Vänta lite, mitt hjärta, jag är strax tillbaka, hade hon sagt, rest sig mödosamt från stolen och lämnat rummet.
Telefonen låg kvar på bordet. Kameran och mikrofonen var fortfarande påslagna. Elin hade växlat över till datorskärmen, men plötsligt… En röst ekade från korridoren.
Först trodde Elin att hon hade hört fel. Men när hon tittade på mobilen såg hon att någon kom in i rummet. Först syntes främmande händer, sedan en sidoprofil, och slutligen ett ansikte. Linnea. Hennes brors fru. Javisst, det var hennes röst.
Kvinnan gick fram till mormoderns säng, lyfte på kudden och sedan madrassen. Hon trevade under den med handen.
— Sitter där och dricker sitt te… Hon borde fan dö snart. Vad väntar hon på? Hon är ju ändå bara till besvär, tar upp plats och belastar alla, muttrade svägerskan.
Elin rörde sig inte. Under några sekunder glömde hon att andas. Snart gick Linnea därifrån utan att märka kameran. Några minuter senare kom Maj-Britt tillbaka. Hon log, men leendet nådde inte hennes ögon.
— Så där ja. Förresten, jag frågade inte. Hur går det på jobbet? Allt bra? undrade mormor, som om ingenting hade hänt.
Elin nickade kort. Hon försökte fortfarande smälta vad hon hade hört, även om allt inom henne skrek åt henne att genast jaga ut den fräcka kvinnan. Nu med en gång.
Maj-Britt hade alltid förefallit Elin som en järndam. Inte för att hon höjde rösten, men hon hade den där lärarinna-stramheten som slipats under åratal i klassrummen, i samtal med elever och föräldrar.
Fyrtio år hade hon undervisat i litteratur. Barnen älskade henne – Maj-Britt kunde göra till och med klassiker intressant.
När morfar dog, gav hon inte upp, men hennes raka hållning blev lätt puckelryggig. Hon gick mindre ut och blev oftare sjuk. Leendet var inte längre lika brett. Ändå behöll hon sin vanliga livslust. Hon trodde att alla åldrar var vackra och njöt av livet även nu.
Elin hade alltid älskat mormor för att det kändes tryggt vid hennes sida. Inga problem var för stora – hon fixade allt. I sin tid hade Maj-Britt gett Elins bror deras sommarstuga så han kunde betala för studierna, och till Elin hade hon gett sina sista besparingar, som gick till huslånet.
När Elins bror, Erik, efter bröllopet klagade på dyra hyror, erbjöd mormor genast ett rum. “Det är en trea, det finns plats åt alla, dessutom får jag lite sällskap. Tänk om jag får högt blodtryck eller om blodsockret rusar?”
— Det är tråkigt att bo ensam ändå. Och de unga behöver lite hjälp, sa hon entusiastiskt.
Erik skulle ta hand om henne, medan Elin hjälpte mormor med mat, mediciner och till och med hyran. Lönen tillät det, och samvetet tillät henne inte att stå vid sidan om. Ibland gav hon kontanter, ibland överförde hon pengar, och ibland, kännande mormodern och hennes vana att spara till svåra tider, tog hon med sig mat själv. Hon köpte fisk, kött, mejeriprodukter, frukt – allt för att mormor skulle få bra näring.
— Det handlar om din hälsa. Särskilt med din diabetes, sa Elin.
Mormor tackade men undvek hennes blick. Det verkade som om hon skämdes för att “bela andra”.
Linnea, Eriks fru, hade från början verkat konstig för Elin. Mjuka ord, sötaktig artighet, men iskall blick. En bedömande blick utan värme eller respekt. Men Elin blandade sig inte. Det var deras relation. Hon frågade bara mormor om allt var bra.
— Allt är fint, kära du, försäkrade Maj-Britt. Linnea lagar mat, håller städad. Hon är ung, men det ordnar sig. Erfarenhet kommer med åren.
Nu förstod Elin: det var en lögn. Inför andra var Linnea en lammtyst kvinna. Men när ingen såg…
— Mormor, jag hörde allt… Vad var det som hände?
Maj-Britt stelnade till, som om hon inte riktigt hört, och såg sedan bort.
— Åh, det var inget, Elin lilla, suckade Maj-Britt. Linnea är bara trött. De har det tufft nu, Erik är borta på jobb hela tiden. Då får hon utbrott.
Elin betraktade mormor med smalnade ögon, som om hon såg henne för första gången. Hon la märke till varje ny rynka och insåg att Maj-Britts blick saknade den gamla livsglädjen. Hennes envishet fanns kvar, tröttheten också. Men något nytt fanns där också. Rädsla.
— Uttbrott? Mormor, hörde du vad hon sa? Det var inget utbrott. Det var…
— Elin lilla… avbröt Maj-Britt. Det är ingen fara att stå ut. Tänk, hon blev lite het på gröten. Hon är ung och hetlevrad. Jag är gammal, jag behöver inte så mycket.
— Så. Mormor. Du ska inte tro att jag är dum, sa Elin. Antingen berättar du allt nu, eller så sätter jag mig i bilen och åker till dig. Välj.
Mormor teg några sekunder. Sedan drog hon ett tungt andetag, släppte axlarna och rättade till glasögonen. Illusionen sprack. Nu såg inte en stark, leende kvinna på Elin, utan en nedtryckt gammal dam.
— Jag ville inte säga nåt, började hon. Du har ju fullt upp med jobb och allt. Varför skulle du behöva dessa småtvister? Jag trodde det skulle ordna sig…
Historien med Linnea var långt värre än Elin trott. Och mycket smutsigare.
De unga hade kommit till Maj-Britt med stora resväskor och storstilade planer på att spara ihop till en bostad på ett halvår. Först hade mormor varit glad. Lägenheten blev levande igen: fotsteg på morgnarna, någon som alltid lagade mat i köket. Samtal och skratt, även om det var bitvis ansträngt. Linnea ansträngde sig till en början: bakade bullar, bjöd mormor på te, tog henne till läkaren ett par gånger.
Men när Erik åkte iväg på jobb förändrades allt.
— Först blev hon bara irriterad, berättade Maj-Britt. Jag tänkte att det var för att Erik var borta. Sedan började hon ta maten åt sig. Sa att du ändå köpte för mycket. Att hon behSedan när hon såg hur mormor log igen, förstod Elin att äntligen, efter allt lidande, hade hon lyckats ge henne tillbaka lite av den trygghet som en gång varit självklar.
