INGEN KOMMER ATT SÅRA DIG
Var har du varit? sa Prosten, lagom barskt, när hans fru kom in i hallen.
Jag har varit på jobbet.
Men det är ju lördag idag!
Jag jobbar lördagar också.
Jobbar, men pengar ser man minsann aldrig.
Och när jobbade du senast själv?
Du ska passa dig! väste han och tog ett steg närmare med höjt ögonbryn. Gå ner till Coop, fort! Finns inte ens nudlar här hemma.
Prosten, vi har bara tvåtusen spänn kvar, det är en vecka till nästa lön. Du kan väl åtminstone köra lite taxi, eller fixa något?
Vad tror du jag är, taxichaffis? Var glad att du får bo i min lägenhet! sa han och öppnade dörren. Stick till affären nu!
***
Plötsligt rann tårarna nerför Annikas kinder. Vad orättvist livet blivit! Hur blev det såhär? De hade varit gifta i fyra år. Det började ju faktiskt rätt bra hennes och hans föräldrar la ihop och köpte en tvåa åt dem. Sen samlade de ihop till en bil visserligen bara en gammal Volvo, men ändå! Allt sattes såklart i Prostens namn, han var ju självutnämnd familjefar. Hennes föräldrar bodde i Uppsala, men bidrog ändå.
Prosten hade haft en liten firma ihop med sin pappa. Ingen välfärd, men de klarade sig. Men Prosten tyckte han förtjänade nåt finare. Han bråkade med farsan, förlorade allt och har inte jobbat på ett helt år. Nu sitter han mest i soffan, gnäller, skriker och blir ibland rent handgriplig. Annika sliter sex dagar i veckan, men pengarna räcker inte åt en hungrig Prosten som letar fel på allt. Hon har till och med funderat på att flytta hem till Uppsala igen. Men där bor hennes två småsystrar redan, ska hon också hänga på deras nacksken?
***
Hon torkade kinderna och gick mot ICA, men valde en längre omväg till Lidl de har ju billigare priser och dessutom slapp hon att gå hem så snabbt.
Utanför butiken parkerade en stor svart Audi. Ut klev en man som haltade lite. I ögonvrån såg Annika vem det var.
Annika! ropade han glatt.
Hon vände sig om.
Viktor!
Det var hennes gamla klasskompis från gymnasiet. Viktor hade haft funktionshinder sedan liten nåt med både armar och ben. De gick i samma klass från ettan till trean på gymnasiet. Han var ofta på sjukhus, men var alltid bäst i klassen, om inte hela skolan. Efter varje operation funkade kroppen lite bättre. I ettan bars han nästan in, men till studenten tog han sitt stipendium med egen stadig gång med lite halt, men ändå!
Och nu kom han ut ur en flashig bil och log mot henne som gamla vänner.
Kan det vara du? Vi hade ju återträff för två år sen? Julia sa att hon bjöd dig, men du dök aldrig upp.
Nej, det var lite mycket Hon sneglade bort, men han märkte så klart att något var fel.
Skulle du handla? frågade Viktor för att byta ämne.
Ja.
Nämen, jag med! Kom, vi går!
Han tog henne mot Hemköp för dyr affär för Annika. Viktor förstod direkt och tittade noggrannt på Annika och såg mycket mer än han då sa högt.
Annika Han försökte säga något mjukt.
Nej Viktor, jag går inte in där. Förlåt, måste till Lidl.
Hon drog bort sin hand och gick mot den billiga affären.
***
Hon handlade mat, räknade noggrant varje krona. Utanför stod Viktor vid bilen. Den här gången var han bestämd tog hennes kasse, öppnade passagerardörren och sa:
Hoppa in.
Annika satte sig utan protest. Han hoppade in bredvid och sa:
Berätta vad som pågår!
Och just då, med snörvlig näsa och trasig röst, rann allt ur henne.
Gå bara! Lämna honom! Det är klart!
Men vart då? Allt står ju på honom
Annika, jag är en av stadens bästa advokater. Spelar ingen roll på vem det står, hälften är ditt. Sådär, diktera numret, tack.
Hon rabblade motvilligt sitt nummer och sekunden senare ringde det i hennes hand.
Idag är det lördag. På måndag lämnar du in skilsmässopappren. Jag säger till exakt vad du ska skriva. Han startade motorn. Jag skjutsar hem dig. Var bor du?
På Fjärilsgatan, vid posten.
Just ja! Jag flyttade just in i det nya höghuset där, sa han och nickade mot en snygg etage.
***
De stannade utanför hennes hus. Han gick runt och öppnade som en sann gentleman.
Bestäm dig, Annika! Jag ringer på måndag. Om nåt händer i helgen, ringer du mig direkt!
Viktor, jag är rädd för honom
Ingen fara! log han vänligt.
***
Hon gick upp och in och där stod Prosten och snörpte på munnen:
Med vem åkte du bil, va?
Det var en barndomsvän.
Nåja, här sitter man hungrig och du roar dig ute
Sen tappade han kontrollen både på språket och med handen.
Annika släppte matkassen, rusade ut och rakt in i… Viktor!
In med dig i bilen!
Han tryckte in henne och körde iväg.
***
Annika vaknade till när Viktor släppte in henne i en lyxig trea.
Viktor, vad gör vi här?
Det här är mitt. Ingen kommer skada dig här. Jag bor ensam.
Samtidigt ringde hennes telefon. Prosterns röst mullrade:
Var håller du hus?!
Tårar och skäll igen. Viktor tog mobilen ur hennes hand och sa:
Annika ansöker om skilsmässa på måndag. Lägenheten stannar hos henne.
Va? Vem fan är du?
Om du hotar eller slår, åker du två år i fängelse. Punkt.
Han klickade av. Annika grät.
Lugn nu, Annika. Ta ett bad, vi ska äta sen.
Medan hon duschade kokade Viktor te och ringde några samtal.
***
Efter teet, som varken av dem drack nåt vidare av, sa Viktor:
Nu går vi till botten med det här.
Nej, sa hon skärrad. Jag vågar inte…
Allt sker på dina villkor, Annika! sa Viktor vänligt.
Nere på gatan väntade en blågul Volvo med blink. Ur steg en polis i uniform och hälsade med honnör:
Viktor Pettersson redo att bistå!
Viktor och polisen eskorterade Annika till bilen.
***
Snart knackade de på Annika och Prosterns dörr.
Är det Prosten Olsson? frågade polisen strängt.
Ja.
Jag behöver ställa några frågor.
Prosten gav Annika en mördande blick men släppte in dem.
I köket satte sig polisen och började skriva.
Samla ihop dina dokument och nödvändigheter, sa Viktor lugnt till Annika.
Det var längesen någon var tryggheten själv gentemot henne. Bara skäll och elände varje dag… och så plötsligt stöter man på en gammal klasskompis som visade sig vara prince charming i Audi, inte gnällig och halt, men generös och rakryggad.
Annika rafsade ihop papper och la dem i Viktors hand, han log brett. Hon började lägga ner sina prylar i en väska på autopilot. Hon visste inte vad som väntade, men kände för första gången på länge hopp.
Viktor Pettersson, klart! sa polisen och reste sig.
Perfekt! Låt mig snacka lite i lugn och ro.
Han tog polisens plats:
Prosten, på måndag lämnar Annika in skilsmässoansökan, du lämnar också in ditt papper. Inga barn, allt går via folkbokföringen. Sedan delar ni på allt.
Men om jag vägrar skilsmässa? Allt är ändå i mitt namn!
Slåss du, anmäler Annika för misshandel och gör anspråk på hälften. Jag är ordförande i regionens advokatförbund tro mig, rätten blir rätt.
Vi får väl se vad jag och kärringen kommer överens om när ni gått.
Tror du hon kommer lämnas ensam med dig? Om du ställer till det, tillbringar du helgen i häktet, medan Annika bor kvar här.
Äh, skit samma! Dra ni, hon får väl dra om hon vill…
Bra! Måndag morgon hämtar jag dig och vi går till Skatteverket.
***
Det ringde i telefonen. Annika log. Mamma! Efter separationen hade hon och mamma haft det kyligt föräldrarna hade hållit ihop i trettio år utan en enda högljudd middag.
Hej mamma! Hon skrattade med gråten i halsen.
Hej, dottern min! Mammas röst lät tung.
Vad är det, mamma, låter nästan som du är ledsen?
Och du låter ändå så glad? Nöjd nu, när du skilt dig?
Ja, det är jag faktiskt!
Ja, du ska väl ha det liv du vill ha, men
Varför ringde du, mamma?
Din syster Olga ska gifta sig. Med en stadsbo utan fast jobb. Vi har gått ihop om att hjälpa dem köpa en etta i stan, ingen pompa och ståt för bröllopet. Nu går hon runt och surar ändå.
Hon får väl bo i min lägenhet så länge vi löser det, mamma!
Men var ska DU bo då?
Mamma, sa Annika och lät nästan som om hon vunnit på lotto Jag gifter mig igen!
Du hinner knappt skiljas innan du…!
Jag lovar det här är för hela livet! Han heter Viktor. Jag älskar honom över allt annat!
