— Ingen behöver mig, jag ska flytta till ett äldreboende ensam
— Jag orkar inte mer, — säger Emma, — jag har helt enkelt ingen kraft kvar. Efter att ha pratat med henne känner jag mig som en urvriden citron.
Och även om jag vet att hon älskar mig mycket, och jag älskar henne också, skulle jag vilja minimera vår kontakt, för det här är helt enkelt för svårt.
Emma är 44 år, har en man och två barn. För ungefär fem år sedan blev hennes mamma änka, och för två år sedan gifte sig hennes yngre bror. Hans fru hade ärvt en egen lägenhet, men på mammans begäran bodde det unga paret hos henne i ungefär ett halvår.
— Gå inte, — bad Ingrid sin son, — jag känner mig så ensam, jag klarar mig inte om jag blir helt ensam.
— Min bror gav efter för vår mammas önskan och övertygade sin fru, — berättar Emma, — även om jag, om jag hade varit i hennes situation och haft en egen bostad, aldrig skulle ha flyttat in hos min svärmor. Men min svägerska förstod situationen. De letade redan efter hyresgäster till hennes tvårumslägenhet, men innan de hittade någon kunde min bror inte stå ut längre med att bo under samma tak som vår mamma.
— Det här är inget liv, — klagade min bror Erik, — hon svarar på fel sätt, bjuder inte in oss till matbordet som hon borde, tittar konstigt på oss när vi går förbi. Vi har alla det svårt efter att pappa gick bort, men livet går vidare. Jag tänker inte förlora min fru på grund av mammas ständiga klagomål.
— Först trodde jag att det bara var den klassiska historien: svärdotter mot svärmor, — säger Emma, — men sedan kom jag ihåg: ja, om du säger något till mamma, några dagar senare påminner hon dig om det med tårar i ögonen och bitterhet, helt förändrad i betydelse, som om du hade velat såra henne. Vi uppskattar henne inte, vi visar ingen respekt.
Efter att Erik och hans fru flyttade ut började vår mamma ringa mig hela tiden och klaga på att hon inte längre var behövd och att hennes barn inte längre brydde sig om henne.
— Jag ska slänga min telefon, — sa hon, — glöm att ni har en mamma. Ingen behöver mig, så jag behöver ingen heller.
— Mamma, hur kan du säga så? — frågade jag henne, — jag var ju hos dig på lunch igår.
— Var du här? Tittade du bara förbi? Men du satte dig inte ner för att prata med mig.
— Och när skulle jag ha tid att sitta ner? — säger Emma, — jag måste rusa till jobbet, min äldsta son går i tredje klass, min dotter förbereder sig för skolan nästa år, vardagskvällarna är fyllda av hushållssysslor, och om jag åker till mamma på helgen försvinner halva dagen.
— Låt mig hjälpa dig att städa, — föreslår hennes dotter en helg, — medan min man monterar hyllorna på balkongen kan jag rengöra badrummet, och du kan umgås med barnbarnen.
— Jag behöver ingenting, — säger mamman, — jag klarar mig ändå, jag har ändå inte mycket tid kvar. Och varför föreslår du att vi ska städa? Vill du säga att jag är slarvig, att mitt hus är smutsigt?
Och sedan börjar det – uppräkningen av både inbillade och verkliga misstag, som går tillbaka ända till Emmas skolår. Hon står ut, men med svårighet, och om hon försöker svara kommer tårarna genast:
— Det är bättre att ni inte kommer alls, — gråter mamman, — irriterar mig inte. Alla andra barn är riktiga barn, men ni behöver mig inte, ni kritiserar mig bara, säger att jag beter mig fel, att jag säger fel saker. Jag klarar mig utan er, jag flyttar ensam till ett äldreboende.
— Inte ens barnbarnen vill sova över hos mormor, — säger Emma, — hon tillrättavisar till och med dem, säger att hon lagade mat för dem, ansträngde sig, och ändå äter de inte ordentligt.
— Nyligen köpte min bror nya gardiner till mamma, — minns Emma, — hans fru valde ut dem, för vilken man väljer gardiner själv? Mamma berömde dem först, men när hon fick veta att min svägerska hade valt dem krävde hon att de omedelbart skulle tas bort.
Erik tog tillbaka dem.
— Var är mina nya gardiner? — frågar mamma i telefon två dagar senare, — sa jag att ni skulle ta bort dem? Det sa jag inte! Och gör mig inte till en martyr, jag är helt vid mina sinnen.
— Mamma är 68 år gammal, hon är frisk, men hennes temperament har blivit outhärdligt. Hon har alltid velat ha kontroll över allt, hålla saker i sina händer, men när pappa var i livet betedde hon sig inte så här.
Ingrids barn lever nu med en ständig känsla av skuld – de känner att de inte ger sin mamma tillräckligt med uppmärksamhet, att de inte älskar henne tillräckligt, eller att de älskar henne på fel sätt. De försöker kommunicera mer med henne, förstå hennes behov, lyssna på henne, men situationen blir bara värre. Och med varje nytt klagomål försvinner viljan att upprätthålla relationen mer och mer.
— Vad ska vi göra? — frågar Emma om råd, — för trots allt älskar min bror, mina barn och jag vår mamma och mormor väldigt mycket. Barnbarnen skulle besöka henne oftare om hon inte var så kritisk.
