Idag är jag 33 år gammal, men jag rodnar fortfarande när jag tänker på vad jag gjorde när jag var 18, nästan 19.
Då pluggade jag på universitetet och livet gick på räls.
Vi var inte rika, men absolut inte fattiga heller.
Mamma var mattelärare på gymnasiet och pappa tandläkare.
Hemma var det alltid ordning, ostbågar till fredagsmyset och rena handdukar i badrummet.
Vi hade till och med en kvinna som hjälpte till att städa, så mitt största ansvar i livet var att hålla mitt rum hyfsat och plugga.
Från barnsben hade jag fått höra att min viktigaste uppgift var att få bra betyg och inte ställa till besvär.
På universitetet hade jag haft samma pojkvän i över ett år.
Han hette Anton, var lugn, kom från liknande bakgrund som jag, pluggade flitigt, och både mamma och pappa gillade honom.
Våra dejter var typ bio, glass på Götgatan eller promenad runt Djurgården.
Allt var stillsamt, trevligt, och ungefär lika dramatiskt som en svensk deckare alltså lagom.
Jag hade ingen aning om att stabilitet var en lyx.
Så en kväll på en klasskompis förfest dök den andre upp.
Pelle kom med moppe (ja, det var ingen Harley utan en rostig Puch Dakota), klädd i gammal läderjacka, pratade högt, skrattade ännu högre, pluggade ingenting och jobbade som bilmek på en verkstad.
Från första kvällen började han jaga mig sms:ade, väntade utanför universitetsbiblioteket, och sa saker som Du är alldeles för cool för att hänga med tråkmånsar.
Jag började dejta Pelle i smyg.
Ljög för Anton, för mamma, för mina vänner.
Allt med Pelle var fart och fläkt moppetur genom stan, folköl på bänken, Håkan Hellström på högsta volym i garaget, rusande därifrån när någon ringde störningsjouren.
Plötsligt kände jag mig som någon från en poplåt: fri, levande, ogenerad.
Efter bara några månader föreslog han att vi skulle flytta ihop.
Jag lyckades inte göra slut med Anton (skjöt upp det ungefär som att deklarera), men ändå packade jag ihop lite kläder, lämnade en lapp till föräldrarna och drog.
Hans hus var tja, låt oss säga, kreativt stökigt.
Litet, varmt, sockor fastnar i hallen.
Istället för att plugga började jag laga frukost, sopa grus, skura golv, tvätta strumpor för hand (!), och försöka laga mat där mitt mästerverk var ris och stekt falukorv.
Hans mamma gav mig ständigt misstänksamma blickar när maten var trist.
Hans pappa klagade oavbrutet på ungdomar nuförtiden.
Jag grät i badrummet.
Pengarna räckte inte ens till SL-kort, och plugga hann jag absolut inte.
Så universitetet var bara att glömma.
Pelle förändrades också.
På verkstan blev det öl varje dag för att stå ut med svettlukten, och helgerna försvann han ut med polarna.
Han kom hem halvfull, krävande, gnällig över att huset inte såg ut som hotell.
Plötsligt fick jag veta att jag var bortskämd och värdelös, att mina föräldrar gjort mig handlingsförlamad som en trasig brödrost.
Jag kände mig fast inga pengar, ingen utbildning, och absolut ingenstans att gå.
Dagarna gick och mina tankar började snurra kring mitt gamla liv: min rena säng, mitt trygga rum, block med kursanteckningar, mamma som undrade om jag ätit och pappa som gärna skjutsade mig med bilen trots att det var 300 meter till tunnelbanan.
Och Anton, tysta trygga Anton, som faktiskt brydde sig.
Hur kunde jag bara byta bort allt det där?
Så en dag bestämde jag mig.
Någon skickade ut mig till Lidl, trettio minuters promenad bort, för billig mjölk och bröd.
De visste att jag alltid dröjde mig kvar.
Jag tog min tygkasse, gick två kvarter åt fel håll och klämde fram 45 kronor till en bussbiljett hem till mamma och pappa.
Hela resan darrade jag som när man slår tån i nattduksbordet livrädd för vad de skulle säga.
När jag plingade på öppnade mamma och blev först helt stum sen började vi båda gråta.
Nästan tio månader hade gått utan livstecken.
Pappa kom ut, gav mig världens tystaste men varmaste kram.
Den natten sov jag i min egen säng ren, tyst, utan skrik eller oro.
Anton fick jag aldrig tillbaka; han hade gått vidare.
Men jag fick tillbaka mamma och pappa.
Och jag tog mig tillbaka till universitetet.
Började plugga.
Och så lärde jag mig något som sved att erkänna: jag var aldrig olycklig innan.
Mitt liv var inte tråkigt.
Det var tryggt.
Jag var den som inte kunde uppskatta det bra innan jag fick känna på det dåliga.
