Sommaren tillbringade jag på en hälso- och fasteklinik på landet, ett slags svensk retreat för att rena kroppen och få ny energi. En av dagarna låg jag och solade i en av de där nätta solstolarna på terassen. Bredvid mig låg Elin, en tjej med en riktigt slående modell-look.
Vi började prata om varför vi hade valt att fasta.
Jag måste tappa 400 gram, sa hon och log svagt.
Jag skrattade till, trodde först hon skämtade. Men hon såg bara på mig och tog tag i lite hud på magen med fingertopparna.
Jag har varit “tjock” i ett år nu. Min pojkvän sa att han lämnar mig om jag inte går ner Ser du? Det är pinsamt bara att sitta.
Efter det gick jag länge och tänkte på henne. Jag började kalla henne “Elin 400 gram”. Ibland känns det som att enligt vissa män borde vi, som inte är pinnsmala, bara knuffas ner från stupet i någon sorts perfekt Spartan. Som om det bara finns plats för ideal, och att vi andra får stå vid sidan om.
Häromveckan var jag på en stor middag på en trendig restaurang i Stockholm, inbjuden av en vän. I sällskapet satt en kvinna, sådär stilig och självklar, med benen snyggt korsade. Glansen från nylonstrumporna och klacken som svävade, och hon drack sitt vatten ur ett vinglas, vilket på ett konstigt sätt drog till sig männens blickar.
Så kom hennes man. När han hälsat på alla vid bordet vände han sig till henne och väste mellan tänderna:
Dra ner kjolen. Måste du visa låren sådär?
Hon ryckte till, rodnade och bad om en filt trots att vi satt alldeles intill den öppna spisen. Resten av kvällen satt hon ihopkurad som en frusen sparv.
Jag har försökt läsa biografier om stora svenska författare och poeter för att hitta hemligheten bakom deras framgångsrika liv. Men det är svårt att förena bilden av deras vanliga svagheter med deras mästerverk. Jag slutade när jag läste om August Strindbergs familjeliv. Efter deras femte barn var hans fru sjuk och utmattad. Läkare avrådde starkt från fler graviditeter, men han sa:
Vad ska jag med henne till annars?
Hon födde ändå 13 barn till slut
Ser jag på Instagram möts jag av det där typiska: perfekta Barbie-flickor. Deras dagar består av gym, solarier, wrap-behandlingar och SPA. De skulpterar sina kroppar, och skönhetsindustrin driver på. Visst är det deras jobb, men någonstans gick ju något snett. Unga tjejer vill bli vackra för att bli älskade, bli sedda, bli valda. Normen? Smal, mejslade ögonbryn, fylliga läppar, rundad rumpa. De försöker passa in.
Och killarna? De står där och känner sig förvirrade inför raden av identiska dockor. Hur ska man välja?
Häromdagen följde jag med min man till trädgårdscentret. Han letade efter något till landet, jag flanerade mest. Hamnade bland prydnadsfigurerna: lyktor, blomsterpinnar, små kannor, harar och rävar. Vid de stora trädgårdstomtarna stod två gubbar och valde noggrant ut den finaste.
Den ena gick runt, klämde och vägde tomtar, till hans kompis utbrast:
Men bestäm dig nu, brorsan! Igår valde du ju eskorttjejer med samma min.
Vi skrattade tillsammans. Livet, alltså.
Jag ser alla dessa Elin 400 gram, Anna Dra-ner-kjolen, Sofia 13 barn Hur kan vi se ner på oss själva så? Vem har lurat oss att lycka kräver perfekta kroppar och ansikten? Jag har sett så många bevis på motsatsen.
Min nära vän träffade sin man på sjukhuset, på njuravdelningen. Hon bar bara sjukhusrock, var blek och hade till och med en påse synlig under nattsärken ändå blev han blixtförälskad.
Titta på Frida Kahlo. Hennes unibrow? Hon blev älskad och dyrkad av tidens största män.
Själv hade jag en gång en riktigt taskig operation när en visdomstand drogs ut. Käken svullnad, feber och blod. Jag låg hemma, svagare än någonsin, och min man matade mig med filmjölk. Jag tittade mig i spegeln, såg hemsk ut och började gråta.
Han sa:
Du är vackrast i världen, hör du det? Nu och alltid! Vill du gifta dig med mig?
Det blev vårt riktiga frieri. Mycket finare än någon restaurang med ballonger och ring.
För kärlek handlar inte om yta, det är något annat.
Jag har bestämt mig för att skaffa tandställning. Mina tänder är faktiskt sneda. Mannen skrattade och sa:
Jag älskar ditt leende. Gör det om du vill jag tycker du är perfekt redan.
Efter vårt första barn vägde jag 118 kilo. Min man överöste mig ändå med komplimanger. Jag gick ner i vikt först när jag själv ville.
Vi kollade nyligen på gamla foton, där jag och sonen är mjuka som rågbröd på soffan. Jag frågade:
Varför sa du aldrig att jag borde gå ner i vikt?
Du är min lilla semla, gör vad du vill med kroppen jag tycker om den som den är.
Några somrar sen fick jag ett rejält psoriasis-skov innan vi skulle på semester, och vägrade visa mig på stranden. Min man tittade bara frågande på mig när jag packade in mig i handdukar. För han såg inte utslagen. Han såg bara mig.
Jag gör ingen reklam för min man, utan för sunda relationer. Om din kille kräver att du ska passa in i hans ideal så är det inte kärlek, det är makt. Du är ett rött, glänsande äpple varför ser han bara fläckar?
Vill du vara kvar i rädslan att förlora honom, och i så fall förlora VAD? Någon som ser dig som en felgjord trädgårdstomte?
Alla män vill vara “alfa”. Men ledarskap byggs inte på rädsla, utan på beundran, respekt och kärlek.
Att följa någon ska vara ett aktivt val. En man du VILL följa, som du litar på och som förtjänar det.
Rätten att leda dig måste han själv göra sig förtjänt av. Och du älska dig själv.
