I nöd och lust
Annelie blev änka tidigt, bara fyrtiotvå år gammal. Vid den tidpunkten hade hennes dotter, Majken, redan gift sig med en trevlig kille från grannbyn och flyttat norrut med sin unge man för att arbeta och tjäna in de långa kronorna.
Majken ringde ibland och skämde bort sin mamma med samtal där hon bad henne att inte oroa sig allt hade gått bra: vänner, jobb, nya släktingar. Men under dessa samtal kände Annelie tydligt att dottern dragit sig undan. Precis som en avskuren bit.
I byn fanns ingen arbetsmöjlighet för Annelie längre, den enda skolan där hon varit köksbiträde hade lagts ner.
Utan arbete gav Annelie inte upp, hon började istället ta bussen till grannbyn där hon två gånger i veckan sålde mjölk och färskost till sina trogna kunder.
De pengar hon fick in var knappt tillräckliga för hushållet, men samtidigt hade hon inget att klaga på. Hon bodde ensam, åt samma mjölk och ost och grönsaker hon odlade på sin lilla täppa.
Det fanns ingen tid att känna sig ensam, för gården var full hon hade höns, gäss och ankor, i ladugården stod kossan Bella och råmade, och under fötterna strök katten Sippa. Innan man hunnit mata, bädda och städa åt dem alla, så var dagen redan slut.
Varje dag, oftast efter lunch, satte sig Annelie vid sitt lilla fönster på den gamla pinnstolen, njöt och såg ut över naturen.
Och vad hon kunde se! Lugn björkskog i horisonten och mitt bland lövträden porlade en kall källa upp direkt ur marken. Vattnet från denna källa var friskt, gott och samlades i en liten sjö.
Denna lilla naturpärla förblev inte obemärkt, så det var kanske inte så konstigt att Annelie en morgon vaknade av bullret från maskiner utanför sitt hus.
Annelie gäspade, drog på sig sin gamla flanellmorgonrock ett arv efter mamma och klev ut på bron.
Hon sträckte på halsen och kikade på gänget som stod och inspekterade marken. Hon gick fram till en stilig man i mörk ulster:
God morgon, vad är det som händer här?
Mannen vände sig direkt mot henne, kastade en blick mot hennes hus:
Bor du här? Jag har precis köpt tomten här intill och tänker bygga ett hus. Vi blir alltså grannar.
Grannar?
Annelie gick in igen, skakad. Hon måste få reda på mer om vem som tänkte flytta intill, så hon klädde sig snabbt och gick till byns lilla butik.
Butiksinnehavaren, pratsamma Siv, visste förstås allt som hänt och berättade att det var en rik affärsman som köpt marken bredvid Annelie.
Han ska bygga hus. Inte för sig själv, utan till sin tvillingbror tydligen är han sjuk och läkarna rekommenderade att bo nära naturen. Du vet, vi har ju fina omgivningar här, ren skog och källvatten.
Affärsman, säger du… Annelie funderade. Det kanske inte är så dumt. Gillar han sig här, blir han kanske generös och öppnar en butik eller så. Nya jobb skadar inte.
Där drömmer du nog, skrattade Siv.
När Annelie klev ut mötte hon chauffören Göran, som jobbade med brödbilen.
Han bar en stor bricka bröd:
Hej Annelie, kan du hålla upp dörren?
Hej, hej, log Annelie och öppnade.
Göran stannade i dörren och såg på henne:
Jaha, bråttom? Ta en färsk limpa, direkt från ugnen.
Annelie rodnade och tog en limpa, ropade:
Sivan, skriv upp det på mig, jag betalar nästa gång!
Hon rodnade, för Göran hade uppvaktat henne i flera år. Men Annelie höll sig undan som om han vore elden själv.
Göran var sex år yngre, och någon i byn hade viskat att hon var för gammal för honom. Så Annelie tillät sig nästan aldrig tänka på honom bäst han hittar en jämnårig!
Men ändå Göran gifte sig aldrig. Han spanade på henne ibland, försökte smått, tills hon kyligt avvisade alla närmanden.
Han suckade och tittade på henne från avstånd.
***
Bygget drog inte ut på tiden.
När en präktig villa stod färdig mitt på ängen och det lyste ur fönstren, ville Annelie genast gå dit.
Hon öppnade den nya säkerhetsdörren och ropade in:
Hallå grannar, god dag!
Det luktade färskt trä och målarfärg. Annelie dröjde vid dörren, med en paj i famnen.
Från köket kikade två män ut, några kvinnor i arbetskläder kom ut.
Vem söker du?
Jag bor i huset bredvid, jag tänkte bjuda på äppelpaj.
Tack, sa en av kvinnorna vänligt och tog emot brickan.
Kanske finns det något litet jobb? Jag kan tapetsera, putsa, måla tak Nej?
En kille skakade på huvudet:
Tror inte det. Vi är ett stort gäng här för att göra allt inomhus. Prata med ägaren, han kommer om ett par dagar.
Jaha… sa Annelie besviket.
Inget extraknäck där.
Hon gled hemåt och såg på sitt eget hus skruttigt och förfallet, mossan klättrade uppåt väggarna.
Men mest sårade det henne att grannarna inte behövde henne.
Förr var folk annorlunda; nya ägare presenterade sig alltid för grannarna. Det var ju självklart att hälsa.
Men under hela bygget hade ingen tittat in, inte ens för att fråga om något. Märkliga typer.
***
Snart ändrades allt. Först gnistrade grannhuset i julbelysning sedan flyttade de in.
Annelie satt vid fönstret och såg bilar lastade med möbler och kartonger åka upp på gården.
En ung kvinna i ljus päls hoppade ur en bil och klev självsäkert in i huset.
“Hon liknar en skönhetsdrottning”, tänkte Annelie. “Vem mer skulle komma till affärsmannens hus?”
Brorsan, han som butiks-Siv berättat om, såg Annelie däremot aldrig till. Han gick aldrig ut på gården, inte ens till butiken.
Kvinnan handlade ibland, men så fort Annelie försökte prata så blev hon surmulen, sänkte blicket och perade iväg.
Annelie blev ledsen över att grannkvinnan inte ville ha kontakt.
“Kanske för fin för någon som mig”, tänkte hon sorgset.
Tiden gick ett helt år. Annelie slutade försöka, hälsade knappt ens på deras gäster. Varje vecka kom en flott bil, en herre med portföljer och påsar som han bar in i huset.
Men en dag förändrades allt.
Det knackade på dörren och grannkvinnan trädde in:
Jag såg att du har kor, höns, lite av varje. Säljer du kött? Jag betalar gärna. Smör, grädde och potatis med, om det finns.
Absolut! Annelie blev pigg, hon bad gästen sitta och började samla ihop varorna.
Köttet i affären smakar inget och mjölken också, ursäktade gästen sig.
Annelie tog ut kött ur frysen, de hade nyligen slaktat en kviga.
Fint kött, det behöver knappt kokas länge.
Hur länge då, menar du? frågade kvinnan försiktigt.
En och en halv timme sådär.
Så pass?
Åh, gumman, ibland kräver det längre! Kan du inte sorterna, det gör inget, jag hjälper dig.
Om jag hellre vill steka köttet? undrade kvinnan.
Det går fint.
Men jag kan inte laga mat. Jag bränner säkert allt Skulle du kunna… laga det hemma hos dig med potatis, så hämtar jag maten färdig sen?
Annelie granskade gästen alltför ungdomliga, omålade naglar, len hy. Det var uppenbart, hon hade aldrig behövt arbeta.
Kan du ens laga mat? frågade Annelie.
Skönheten ryckte på axlarna.
Nej, faktiskt inte.
Vad heter du?
Ylva. Och du?
Annelie, du kan kalla mig Nelly. Jag skulle kunna laga er lunch och middag, för en liten peng.
Vet du, det vore toppen! När kan du komma?
Nu med en gång.
Då går vi, jag visar köket.
Annelie packade ihop råvarorna och låste huset.
Grannhuset
Huset slog Annelie med häpnad vackert, smakfullt, allt nytt.
I vardagsrummet på soffan satt en surmulen man och läste. Han kastade en blick på Annelie:
Och vem är det där? Har det hänt nåt?
Annelie hade väntat sig en ung pojke, men vid bordet satt en man kring 45-årsåldern.
Ylva log:
Jag har ordnat en hjälp till oss, det är Annelie, hon lagar maten nu.
Jag är er granne, bor huset bredvid. Trevligt att mötas.
Mhhm.
Mannen såg på henne och tittade bort.
Kom, sa Ylva och gick in i köket.
Laga oss något gott, suckade hon otåligt.
Annelie blev förvånad över tonen men började laga mat, tvättade händerna och satte igång.
En timme senare bjöd hon på köttgryta med potatis.
Så fick Annelie sitt önskade jobb.
Husägaren, tystlåtne Henrik, betalade henne lön varje vecka. Med tiden mjuknade han och blev vänligare. God mat kan ju göra underverk.
Annelie la märke till att Ylva aldrig städade efter sig, varken bäddade sängarna eller gick över golvet.
Så Annelie tog en hink och en trasa och städade hela huset.
Ylva tjurade, husägaren såg ogillande ut:
Vem bad dig städa? frågade han.
Det är så smutsigt, jag kunde inte låta bli.
Men jag betalar bara för maten. Inte för extra påhitt.
Okej
Skamset städade Annelie färdigt. Snart märkte hon att Henrik, affärsmannen som låtit bygga huset, inte längre kom.
Ylva slutade helt att handla. Hon såg plötsligt missnöjd ut, och så till sist:
Disken kan du lämna, jag tar det. Och ta inte hit mer kött. Vi köper bara potatis, ägg och mjölk laga på det istället.
Annelie såg på Ylvas dystra ansikte:
Har något hänt?
Ja, suckade Ylva. Jag är så trött på denna by! Inga köpcentrum, inget kafé, ingenting att göra!
Några dagar senare kom Annelie som vanligt dörren var olåst. I hallen låg saker slängda, ljusstakar, prylar, i vardagsrummet var bokhyllan vält och böckerna över hela golvet.
Vad har hänt här… Ylva!
Ylva är inte kvar, hördes från köket.
Annelie gick dit och såg kaos all disk låg på golvet, gardinerna nedrivna.
Där satt Henrik vid ett bord fyllt av flaskor.
Vad har hänt, Henrik? Bråkat med Ylva?
Säg inte det namnet. Hon har lämnat mig. Skrev en lapp bylivet passade inte.
Han såg upp på Annelie.
Nelly, har du kött? Kan du steka åt mig?
Javisst, vänta lite.
Annelie gick hem, hämtade kött, stekte och röjde upp i köket.
Doften fyllde rummet. Henrik vaknade till och började äta rakt ur stekpannan med kniv.
Ät inte så, sa Annelie vänligt. Sätt dig, så lägger jag upp på tallrik.
Han satte sig vid bordet:
Du är makalös, Nelly. Jag älskar dig.
Annelie blev alldeles stilla, glömde att någon sagt så till henne.
Gå ingenstans. Sitt här, drick med mig.
Jag dricker inte.
Hon såg att han var full, det var bäst att lämna. Men Henrik lutade sig mot henne, kramade.
Jag hade aldrig sett hur intressant du är, Annelie, sluddrade han.
Äktenskap
Annelie märkte blickar och viskningar i byn när hon gick till butiken. Men ingen ställde några frågor.
Bara Siv log finurligt:
Nelly, varför köper du cigaretter, korv och ost? Du brukar väl aldrig äta sånt?
Till grannen jag jobbar ju hos honom.
Siv lutade sig fram, viskade:
Du sover där nu va? Äter vid hans bord? Du ska passa dig, han leker bara med dig!
Annelie blev allvarlig:
Lyssnar du på rykten? Vad ska jag säga jag och Henrik är tillsammans.
Siv fortsatte snörpa på munnen:
Så snabbt! Hans unga fru knappt borta förrän han börjar snärja dig. Tänk på din ålder, Nelly!
Annelie blev vred.
“Vad folk kan vara elaka”, tänkte hon. “Bara snackar!”
På väg ut från butiken nästan ramlade hon över Göran, som nu ånghöst burit brödet själv.
Hon höll inte upp dörren för honom, Göran sa inget.
“Och han med, tänkte Annelie, till och med hej har han slutat säga.” Men det kändes ändå.
Förut, när Göran rodnade och var nervös, blev hon glad. Nu såg han henne inte ens.
***
När Annelie vände in på sin gata gick hon till grannen.
Henrik sa att de snart skulle gifta sig, och villan skulle också bli hennes.
Hon började vänja sig, men gryningen och djuren behövde hon ta hand om i sitt gamla hus.
Men det var övergående Henrik lovade att ordna en gård för djuren när de gift sig.
***
Henrik höll ord. På den bestämda dagen tog han taxi med Annelie till rådhuset, där de skrevs in.
Han satte ringen på hennes finger.
Så vacker. Är det äkta guld?
Självklart. Akta så du inte tappar den.
När de kom hem dukade Annelie fram. Henrik började genast dricka.
Dricker du inte lite väl mycket nuförtiden, älskling? log hon.
Av lycka! Men du kan steka lite kött? Det måste ändå finnas tilltugg.
Köttet är slut. Det blev sallad idag…
Slut? Men kossan står ju där ute!
Men Bella hon ger ju mjölken! Jag säljer det, det är så jag lever.
Henrik blev butter:
Glöm de kronorna. Nu har du en rik man! Jag vill ha nötkött.
Ja men, att slakta kon, det tar hela dagen…
Han dunkade i bordet:
Jag sa väl kött!
Köttet
Annelie sprang runt i byn, letade slaktare, men ingen ville hjälpa för kallt ute. Men till slut sa Göran ja.
Han såg på henne allvarligt:
Varför vill du bli av med kon?
Hon sänkte huvudet och kunde inte säga att det bara var för makens skull, så hon ljög:
Det kostar så mycket att skaffa foder…
Men du har ju man nu, hjälper inte han?
Hjälper du eller inte?
Jag hjälper. Ses om en timme.
Annelie värmde vattnet, eldade i spisen.
Makan gick aldrig ut frågade inte ens om hjälp.
Och Annelie fick ont i själen när Bella såg på henne, aningslös.
En timme senare var allt slut. Göran delade köttet, Annelie bar in det.
Hans höghet kom inte ut och hjälpte?
Han är stadsbo, kan inget av sånt.
Annelie gav Göran en balja kött:
Ta den, tack. Utan dig…
Det var mycket, det.
Han tog baljan, såg henne i ögonen strängt men med värme. Hon stannade till.
Då kom Henrik ut på sin trappa, full och skränade:
Fru! Med vem står du där?! Jag vill ha kött och bröllopsnatt också!
Göran blev bedrövad.
Så ni har gift er? frågade han.
Annelie log stelt, gnuggade händerna mot kylan:
Ja.
Göran kastade köttbaljan i snön och gick.
Dottern
Det gifta livet blev snabbt tråkigt för Annelie.
Henrik drack, åt kött och mer kött, i mängder. Hon var mest hushållerska. Han lagade sitt kött själv ibland.
Djurgården var tom. Bara katten Sippa jamade sorgset.
Trött på katten. Ut med den, gruffade Henrik.
Majken kom och hälsade på såg sin nya “styvpappa” full vid köksbordet.
Hon snäste åt sin mor:
Är det detta du kallar äktenskap?
Men Majken, han har det jobbigt. Stress, förstår du…
Mamma, du är bara tjänare åt honom. Huset är inte ens ditt. Om han kastar ut dig, får du inget.
Majken reste hem redan samma dag.
Ta lite kött med dig, skyndade Annelie och gick till kallförrådet. Men det var låst.
Hon gick och väckte Henrik.
Var är nyckeln?
Han spärrade upp ögonen.
Du ska inte ge något till din dotter!
Men snälla…
Hon fann ändå nyckeln, men Majken hade redan gått.
Annelie började gråta.
Senare, när maken piggnat till, slog han i bordet:
Nu är det så, min bror har dött och huset står på honom. Nu är det hans fru som tar över.
Annelie fick en chock.
Hon kontaktade mig. Vi måste flytta.
Vad gör man i sånt läge, Nelly? Lås in dig. Skaffa ett par barn, vägra släppa huset. Vi måste kämpa!
Annelie skakade på huvudet:
Nej, sån är inte jag.
Henrik svepte sitt glas och sa:
Då packar vi och flyttar till dig.
Han tömde grytan på kött och började äta kallt kött.
Elin, den där, muttrade han, flydde när pengarna tog slut.
Annelie förstod:
Därför slutade du betala mig…
Japp!
Hon blev förstörd av hans ord.
Tala aldrig så till mig.
Du är min fru, i nöd och lust. Vi ska ta med oss allt, till och med glödlamporna, när vi går!
Annelie förstod:
Så du gifte dig för bekvämlighet du älskade mig aldrig?
Som du. Du ville också bara åt huset?
Han åt färdigt, öppnade en flaska till.
Att jag litade på dig… Och så förlorade jag Bella.
Hon bestämde sig tog med nyckeln till förrådet och gick. Hon bestämde sig för att lämna Henrik och söka skilsmässa.
Det fanns ingen mening med att stanna.
Men förrådet var nästan tomt. Hon for runt, men det fanns inget kött kvar.
Var har du gjort av köttet? frågade hon Henrik.
Det var mitt. Bytte det mot sprit. Vi hittar nog en lösning, du är smart.
Stick, Henrik! Du får klara dig själv. Jag söker skilsmässa idag.
Epilog
Annelie skiljde sig, men mardrömmen var inte över.
Utan tak över huvudet försökte Henrik ta hennes våning.
Han bröt sig in en natt. När Annelie vaknade låg han i hennes säng och försökte omfamna henne.
Vem är där?! skrek hon.
Nelly, bara jag.
Rör mig inte!
Hon sprang ut, barfota genom snön, och knackade på hos Siv.
Siv gastar:
Vem där?
Siv, släpp in mig!
Vad har hänt?
Min exman… Du hade rätt. Jag var dum som följde honom.
Annelie gömde sig hos Siv veckor tills Henrik gav upp och flyttade.
Hon vågade ändå inte riktigt tillbaka. När hon kom hem var allt borta tomt i skafferiet, källaren, frysen till och med potatisen och syltburkarna var försvunna.
Annelie sjönk ner i köket, huvudet i händerna:
“Det kallas visst att gifta sig,” tänkte hon. “Nu har jag varken djur eller ko kvar. Vad ska jag leva av?”
Då knarrade dörren. Göran kom in, med Sippa i famnen.
Jag pratade med Henrik han lämnar dig i fred. Och katten tog jag hand om.
Annelie grät av lättnad:
Göran, tack.
Du gråter… är det för att han försvann?
Nej… för att du är så fin.
Han log:
Ska jag tända i spisen? Förresten, mamma har bastun varm och kakor redo. Kom hem till oss en stund, det är bättre än att sitta ensam i kylan.
***
Efter en tid gifte sig Göran och Annelie. Majken förlät sin mamma och hälsade på ibland med sin man.
Henrik flyttade till stan där, sas det, gifte han sig med en äldre änka.
Till sommaren började affärsmannens änka komma till huset, och genast kom hon över med en paj till Annelie de blev snart goda vänner.
Annelie frågade en dag vad Henrik egentligen varit sjuk i. Änkan log:
Henrik, sjuk? Nej, bara en alkoholtok. Min man trodde han skulle bättra sig på landet det var bara tomma förhoppningar
Och så, om än sent, fick Annelie sitt lugn och sin plats i byn åter.
