18 mars, tisdag
Jag har svårt att släppa tankarna på det jag såg idag. Det började som vilken vardagsmorgon som helst när jag, på väg till verkstan utanför Uppsala, fick syn på något ovanligt i snön, precis vid sidan av E4:an. Det var små, darrande liv fem nyfödda valpar, försvarslösa och utkastade i en snögrop. De tryckte sig tätt intill varandra, desperata för att hålla kvar den lilla värme de hade kvar.
Fastän kalendern envist pekar mot vår, biter kylan fortfarande inne i staden visade termometern minus sju i morse, men ute på vägen var det till och med kallare, kanske minus tio grader. Vad rörde sig i den personens huvud som kunde lämna dessa små liv åt sitt öde i snön, där det är kallt och ödsligt? Ibland är det svårt att förstå människor.
Jag heter Anton Lindgren, och det var tack vare min verkstad de små hittades. Snögropen där de låg var kanske tjugo centimeter djup. Under deras små kroppar hade snön smält en aning bara för att de legat där så länge, kämpande för värmen och livet. Det var vansinnigt svårt att se dem så, men jag visste att jag inte kunde gå vidare och bara låtsas som ingenting.
Jag tog in dem i värmen, men visste knappt vad nästa steg skulle vara. Huvudet snurrade och jag kände mig hjälplös. Det var tydligt att de bara levt i två-tre veckor. Fem små, ljusa tussar av liv. Tre hanar, kanske fyra en eller två tikar det var svårt att säga när de kurade ihop sig så tätt. Jag ringde runt till flera hjälparbetare och volontärer, men ingen hade möjlighet att ta emot så små valpar just nu. Inga av de vanliga, pålitliga jourhemmen kunde heller hjälpa, de hade precis tagit hand om två andra hundar, Elsa och Joel, som varit allvarligt sjuka.
Att lämna de här små på ett djurhem skulle vara ett dödsdömt beslut. De är för små för vaccination, och i det tillståndet skulle de nästan säkert bli sjuka och kanske inte klara sig. Jag minns andra, sorgliga fall där det inte gått bra, och den erfarenheten gnager i mig nu. Och att höra från övervakningskamerorna att en kvinna på natten lämnat dem i snön det känns overkligt grymt.
Vad kan ha gått genom huvudet på själva mamman till dessa små, undrar jag. Eller snarare, vad kan fått en människa att skilja valpar från deras mor på det här sättet? Det är hjärtskärande att tänka på. Jag hoppas att någon rättvisa någon gång når henne.
I natt får valparna stanna här hos mig på verkstan. Jag har bäddat åt dem så gott det går, och det känns som det minsta jag kan göra. Jag ser på dem när de sover i en hög, som små, spröda syskon. Den svenska vintern är hård, men inget djur förtjänar att möta den ensam.
Jag har bestämt mig för att göra det jag kan för att de här valparna ska få en riktig chans. De ska hitta varma hem och människor som bryr sig. Alla förtjänar värme inte bara den man får av filtar och eld, utan också den som kommer ur ett hjärta. Jag tänker att så länge vi hjälper varandra, finns det hopp för oss alla både människor och djur.
