Huset är bara mitt, jag har kämpat hårt för det.
När jag träffade min man Gustav var jag i trettioårsåldern. Jag hade tidigare haft relationer med män, men inget av det ledde någon vart. Mellan 26 och 30 år bestämde jag mig för att ta en paus och som ensam kvinna arbetade jag dag och natt. Jag slet som ett djur för att tjäna mer pengar och sparade till ett hus som jag till slut köpte. Jag var väldigt stolt över mig själv, hela mitt liv hade jag kunnat lita bara på mig själv, och två år senare träffade jag min man.
Att säga att vi hade en fantastisk känsla, galen kärlek, är kanske att ta i. Kan man verkligen tala om en riktig romans efter trettio? Det är svårt att säga. Jag ville bara leva lugnt och bekvämt, helst med en man som inte skulle orsaka fler problem. Gustav verkade vara precis sådan, lugn, sansad och glad, så jag välkomnade honom till mitt hem, och han hade inget emot det.
Dessutom har inte alla män turen att träffa en kvinna som redan äger ett hem. Jag kunde köpa min drömbostad utan att behöva ta lån och betala av dem varje månad.
Så levde vi i sju år. Vi hade inga barn; jag var väldigt upptagen med jobbet, likaså min man. Efter en hel dag återvände vi trötta hem och gick bara och lade oss. Jag tänkte nog mer än en gång på att skaffa barn, men jag sa hela tiden till mig själv att det kan vänta, särskilt nu när kvinnor föder barn även vid 45 års ålder.
För en vecka sedan satt vi vid frukostbordet när Gustav frågade rakt ut när jag tänkte skriva honom som boende i huset. Han ville skriva ut sig från sin mamma, så hon skulle betala mindre för el och vatten. Jag gillade inte den idén; jag ville inte registrera någon på min adress och meddelade honom det. Han kunde ju spara pengar och köpa en egen lägenhet där han kunde bli registrerad, men de flesta tänker inte så när de bor hos sin mamma. Vi delade lika på de grundläggande sakerna, och med resten av våra löner gjorde vi vad vi ville.
Efter den diskussionen gick han till jobbet, och kom inte hem på kvällen. Morgonen efter skickade han ett SMS där han skrev att han hade lämnat in en ansökan om skilsmässa. Jag kan fortfarande inte tro att min man kunde göra så. Jag ville inte registrera honom inte för att jag inte litade på honom, utan för att livet är oförutsägbart och det finns inga garantier för att vi kommer vara tillsammans för alltid. Jag tänker inte dela min egendom med någon; jag har arbetat mycket hårt för det här huset, och det är bara mitt. Om Gustav bara var med mig för att hoppas på någon form av del i min egendom, så får han gärna gå sin egen väg vidare.
