De kom fram till den gamla stugan i skymningen, när himlen redan börjat bli blå men ännu inte blivit helt mörk. Bilen hostade till, stannade, och tystnaden lade sig tung över området. Enda ljudet var vinden som slet med torra löv i trädgården och rasslade i det höga gräset.
Perfekt, sa Sven och drog en ryggsäck ur bagageutrymmet. Ett riktigt spa för människor med starka nerver.
För fyrtioåringar utan pengar till en normal semesteranläggning, tillade Ebba och sneglade åt huset. Titta bara på det här.
Stugan såg snedvriden ut, men om man tittade noga stod väggarna raka. Taket var på vissa ställen täckt av mossa, vinden hade slagit igen ett vindskåp på vinden, och ett av fönstren på bottenvåningen saknade glas. Istället hade någon en gång spänt plast över öppningen, men den var nu sprucken och rasslade i vinden.
Det är rena nostalgin, sa Erik och slog igen bildörren. Minns du hur vi sprang hit i skolan? På dagen var vi rädda för att gå fram, och på kvällen kändes det som om någon stod och tittade från fönstret.
Du var rädd, svarade Märta och justerade sin halsduk. Jag gick aldrig dit. Min mamma tvingade mig hem i mörkret.
Sven log snett. Han var fyrtiotvå och ryggen värkte av vägen, huvudet dunkade och han tänkte på hur de en gång hade kunnat gå hela vägen hit till fots från andra sidan byn, skratta, bära med sig rostade jordnötter och billig läsk, utan att någon klagade över ländryggen.
Så vad säger ni, slog han med handflatan mot handflatan, en rundtur på slottet. Vem är vår egen spåman?
Du, svarade Ebba. Du kom på idén att åka hit.
Det var faktiskt han. När de i gruppchatten pratade om en helgutflykt, skämtade han med en bild på den gamla stugan och texten: Låt oss gå på spöken. Bilden hade han hittat i byns Facebookgrupp där någon skrev att huset stått tomt i åratal. Skämtet blev populärt, men sedan visade det sig vara den enda faktiska möjligheten. Semesteranläggningar var för dyra, sommarstugor fullbokade, och en av Dimmys fjärran släktingar berättade att huset juridiskt sett var övergivet och ingen skulle lägga någon vågen mot att övernatta där.
De gick närmare. Dörren luktade av gammalt trä och fukt. Inga nycklar fanns låset hade brutits för länge sedan. Sven knuffade upp dörren med axeln, den gav efter med ett gnissel och gammalt timmer föll ner.
Herregud, viskade Märta. Det känns som att vi trampar i någon annans liv.
Inne var det kyligt och luktade av ruttnande ved, damm och gammal puts. Sven andades in djupt, men halsen kändes som om den var stängd. Golvplanen gav efter under fötterna men höll ändå. I hallen hängde en gammal jacka på ett spik, under den låg rostiga nycklar och två ensamma kängor i olika storlekar.
Så härligt, sa Erik, redan rätt atmosfär.
De gick in i det stora rummet. Väggarna var flagade, på vissa ställen blottade färgglada tapeter. I ett hörn stod en soffa med en insjunkna madrass, täckt av ett dammigt, grått täcke. Bredvid låg ett bord med gula, ihopvikt papper.
Ebba gick fram till fönstret och rörde vid ramen. Träet var grovt, färgen flagade.
Om vi blir sjuka här, dödar jag dig, sa hon mot Sven med sin vanliga ironiska ton.
Jag har en första hjälpen-låda, svarade han. Och vi har ju inget tält.
Han försökte låta sig lugn, men kände hur huset pressade på honom. Det var ingen stor sak, bara en gammal, övergiven byggnad sådant fanns överallt i Sverige. Men den stod på kanten av deras barndom, så den kändes mer personlig.
De slog läger. Erik och Märta tog med sovsäckar och uppblåsbara madrasser, Ebba plockade fram plastbestick, en termos med soppa, smörgåsar och ost. Sven kontrollerade om någon strömkälla fungerade och hittade med lättnad en enda fungerande uttag. Han kopplade in en laddare, och taklampan flämtade med ett blekt gult sken.
Åh, civilisation, sa Märta.
De åt runt bordet och samtalet gled naturligt över till jobb, barn, lån och nyheter. Skratten blev lite för höga, som om de försökte skrämma bort husets ekon.
Vem bodde här egentligen? frågade Ebba mellan tuggorna. Jag minns bara att man berättade att en galning bodde här.
Inte en galning, svarade Erik. En ensam man. Hans fru dog, sonen försvann och han gick så småningom till sin vansinne.
Är det din egen fantasi eller en officiell version? frågade Sven.
Min far berättade det för mig. Gå inte in, ägaren är elak och biter alla. Sen hittade de honom Erik ryckte på axlarna. Eller så Det är en dålig historia.
Märta sänkte blicken. Hon hade nyligen förlorat sin mamma och begravningarna hade varit tunga. Sven visste att hon fortfarande sörjde. De hade skrivit till varandra privat och han märkte hur hon klamrade sig fast vid varje detalj för att hålla ihop sig.
Okej, sa han, låt oss officiellt öppna vår egen skräckfestival. Efter maten en rundtur i huset. Vi hittar vinden, källaren, rummet med blodiga graffitis. Den som skriker först får disken.
Ebba fnyste.
Så du har hittat ett sätt att slippa jobba.
När de hade ätit och värmt sig lite tog de lampor och gick på upptäcktsfärd. Sven gick först. Korridoren var mörkare än taklampan nådde. Väggarna var flagade, spegeln snedvriden, deras skuggor studsade tillbaka. På golvet låg en gammal matta, på vissa ställen sliten till hål.
Här kan man filma film, viskade Märta.
Vi filmar redan, svarade Erik och höjde telefonen.
Rummen var alla lika tomma garderober, nakna väggar, gamla tidningar och krossade tallrikar. I ett rum hängde en bleknad kalender med ett havslandskap, från nästan tjugo år tillbaka.
Föreställ dig, sade Sven, här stod han varje dag och stirrade ut mot havet och reste aldrig någonstans.
Ebba såg på honom.
Precis som vi.
Sven ryckte på axlarna. Han hade drömt att lämna byn, sedan staden, sedan landet. Nu satt han i ett distriktskontor, räknade andras pengar. Ibland kändes hans liv som den där gamla kalendern, aldrig vänd.
Vinden på vinden hade de inte hittat direkt. En trång korridor gömde en trappa bakom en dörr. Trappstegen knarrade men höll. Uppe var mörkt, luktade damm och tung fukt.
Akta er, varnade Sven när han steg. Om något rasar är det inte mitt fel.
Vinden var låg, med takbjälkarna fyllda av spindelnät. Längs väggarna låg lådor, gamla resväskor, brädor.
Där har vi det, sa Erik. En hög med andras prylar.
Ebba böjde sig mot en låda.
Böcker och skrivböcker, sa hon. Och anteckningsböcker.
Sven lyste med ficklampan. I lådan låg sliten bok, skoluppgifter, en tjock skrivbok bunden med rep.
Åh, sade han. Ett fynd.
Han tog upp skrivboken, repen lossnade lätt. På omslaget stod med bläckpenna: Dagbok. 1998. Handstilen var ojämn, lite barnslig, men bokstäverna stora.
Nu kör vi, sa Märta. Det blir spännande.
Vad är du rädd för? Det är bara en bok, svarade Sven, även om han märkte hur hans bröst tryckte ihop sig.
De gick ner till det stora rummet igen, satte sig runt bordet. Lampan kastade ett gult ljus, bakom den låg mörker. Ute hade det redan blivit riktigt mörkt, vinden tjöt, och någon lös bräda dundrade.
Sven öppnade dagboken. På första sidan stod ett namn: Erik. Efternamnet var utsmetat av fukt.
Läs, sa Erik.
Sven rös en aning men började läsa högt:
Den 10 mars. Idag bråkade jag med min pappa igen. Han säger att jag är en latmask och aldrig kommer nå nåt. Jag sa att jag går hem när jag blir arton. Han skrattade och sa att jag ändå ingenstans kan gå. Jag vet inte vad jag ska göra. Ibland känns det som att jag är fast här för alltid.
Stämningen i rummet sänktes. Även vinden tystnade för ett ögonblick.
Wow, sa Erik. Rakt från 90-talet.
Fortsätt, muttrade Märta.
Sven vände blad. Handskriften var ojämn, ibland blöt av tårar, ibland kladdig av hast.
Den 15 mars. Mamma grät igen på natten. Jag hörde henne genom väggen. Jag ville gå in men vågade inte. Hon säger att allt är okej men jag vet att det inte är det. Pappa kom hem berusad, skrek, kastade saker. Idag slog han en mugg i väggen. Splinterna ligger fortfarande på golvet.
Ebba ryckte till. Sven såg hur hon knöt nävarna runt bordskanten. Han mindes att hon också haft en far som kom hem full och skrek.
Är det nog? frågade hon. Vi kom inte för att gå i terapi.
Vänta, sa Märta. Än lite till.
Sven tvekat. Nyfikenhet och en märklig skuld blandades. Han fortsatte läsa. Dagboken berättade om skolor, drömmar om att bli programmerare, en far som insisterade på fabrikjobb, en mor som grät i natten, en yngre bror som ständigt var sjuk, en far som menade att sjukdomen var straff för synder.
Det är ju som våra egna berättelser, utbrast Erik. Inte bokstavligt men
Sven nickade. Alla hade någon gång känt samma grepp av föräldraförväntningar, drömmar om att fly men fastna.
Vinden tjöt högre. En dörr slog i korridoren. Märta ryckte till och skrattade nervöst.
Huset protesterar, skämtade Erik. Det gillar inte att vi läser dess hemligheter.
Väldigt roligt, muttrade Ebba.
Sven vände ett blad där handstilen blev större, som om skrivaren hade bråttom.
Den 24 april. Läkarna säger att min bror aldrig blir bättre. Mamma gick in på toaletten och kom inte ut i tjugo minuter. Pappa menade att det var mitt fel. Om jag inte hade fötts, hade allt varit annorlunda. Jag vet att det är en lögn, men det gör ont ändå.
Sven kände hur halsen tryckte ihop sig. Han slutade läsa högt, låste fingrarna kring raderna. Känslan av skuld som ingen ägde, men som hängde med honom.
Så? frågade Märta. Vad händer sen?
Inget speciellt, svarade Sven. Vanliga grejer.
Ge den här, sa Ebba och sträckte sig efter dagboken.
Han var först tveksam. Han ville behålla orden för sig själv, men det kändes löjligt. Till slut räckte han ut den.
Ebba började läsa tyst för sig själv, ibland rynkade hon pannan. Märta sneglade över hennes axel. Erik gick runt i rummet, tittade i korridoren och kom tillbaka.
Det finns fortfarande en säng i sovrummet, sade han. Med madrass. Skrämmande att tänka på vem som sov där.
Ebba slängde snabbt ner dagboken.
Det räcker för idag, sa hon.
Vad menar du? undrade Erik.
Inget särskilt, bara Hon letade efter en plats att lägga den, men la den tillbaka på bordet. Jag vill inte läsa mer om sjukhus och begravningar just nu.
Märta reste sig. Jag går göra te, sa hon. Jag fryser.
I köket, om det nu fick kallas så, fann de en gammal spis som fortfarande fungerade. Vattnet hade de med sig. Märta rörde i en tekanna, prasslade med tepåsar. Sven stod i dörröppningen och såg hennes axlar skaka lite.
Hur är du? frågade han.
Det är bara för mycket att ta in, som att läsa sitt eget liv med andra namn, svarade hon. Jag tänkte på min far och hur han kastade en askkopp i väggen, och jag plockade upp bitarna och funderade över vad som hade kunnat vara annorlunda.
Han nickade. Själv mindes han hur hans egen far en gång i ilska kastade en askkopp i väggen, och han sedan samlade ihop bitarna och tänkte att om han bara hade studerat mer hade det kanske gått annorlunda.
De drack te på gamla pallkragar och försökte prata om något lättare, men huset hade redan dragit in dem i sin berättelse och det var svårt att släppa.
Låt oss göra en spökstund ikväll, föreslog Erik när de återvände till stora rummet. Se vad han säger.
Du är galen, sa Ebba. Det finns inga spöken här.
Så vad finns då? frågade han. Bara ett gammalt hus? Varför känns det så obehagligt?
För att du är känslig, svarade Märta. Och för att vi läser någon annans dagbok.
Sven satt tyst. Han tänkte på sin egen dagbok, som han skrivit under gymnasietiden, sedan på universitetet, sedan lade den åt sidan när han gifte sig, fick barn och började jobba natt och dag. Den låg någonstans i en låda på vinden. Ibland undrade han vad som hade hänt om någon hittat den efter tjugo år.
Natten föll snabbt. Vinden utanför blev till en riktig storm. Något knakade på taket, någon släppte en lös bräda. Inne i huset blev det kallare, trots att de hade slagit på en liten element som Erik hade med sig.
De breddade ut sovsäckarna i stora rummet. Ebba insisterade på att de skulle sova tillsammans, inte sprida sig.
Jag tänker inte ligga ensam i detta hål, sa hon. Räkna mig som en räddhåls.
Jag med, sa Märta.
Sven la sig närmare väggen. Madrassen gnisslade lätt. De släckte lampan och lämnade bara ficklampans svaga ljus på taket. Det var mörkt men inte helt, bara ett tunt sken.
Så vad säger ni, berätta läskiga historier? sade Erik, som låg och försökte bli bekväm.
Vi har redan läst en, svarade Märta.
De talade lite mer, men trNär gryningen sakta bröt fram över den tomma stugan, insåg vi alla att vissa hemligheter förblir begravda i dammet och att vi själva måste gå vidare med våra egna ofullständiga berättelser.
