Jag undrar ibland hur vissa mödrar tänker! Hon lämnade sitt lilla barn på ett barnhem för att hon inte ville ta ansvar för hans hälsa, och pojken var bara fyra år gammal.
Jag har en väninna som heter Sigrid. Vi har varit bästa vänner i trettio år nu. Hon är en fantastisk människa och hade blivit en otrolig mamma, men hon och hennes make kunde inte få egna barn. Livet ville sig inte så, men de höll ihop, för deras kärlek till varandra var så stark.
Själv har jag två döttrar. Sigrid är deras gudmor självklart, vi har alltid bott nära varandra och hon är min närmsta vän. Hon har lekt och pysslat med mina flickor otaliga gånger, har ställt upp när jag behövt barnvakt. Ofta satt vi i köket och grät tillsammans över att hon inte fick egna barn.
En dag ringde några släktingar till Sigrid och berättade något otroligt. En avlägsen släkting till hennes pappa hade bestämt sig för att lämna bort sin pojke till ett barnhem. Läkarna hade ställt en svår diagnos, men familjen hade inte råd med behandling. Och modern var mer intresserad av nöjen än sitt barns behov.
Sigrid berättade om detta för mig och sa att hon kände, djupt inom sig, att hon måste åka dit och träffa pojken. När hon väl mötte honom och såg hans ledsna, stora ögon så visste hon omedelbart hon måste ta hand om honom. Hennes make var helt med på det.
Det var ingen enkel resa. Det blev mer än ett år av rehabilitering, specialistläkare och många utmaningar. Pojken, som hette Henning, hade autism men tillsammans gjorde de allt för att hjälpa honom utvecklas.
Det är nästan otroligt, men idag är Henning 24 år gammal och en helt vanlig ung man. Han har tagit examen från universitetet i Lund och har vunnit medaljer i friidrott.
Igår kom jag hem efter hans bröllop.
Livet lär oss ibland att den största kärleken inte alltid är den biologiska. Det är de som väljer att älska och kämpa för någon annan som verkligen visar vad hjärta betyder.
