Sven-Erik Berg hittades död på morgonen, och hunden hade ylat ända sedan gårdagskvällen. Siv Lindqvist hörde ylandet genom två trädgårdar, men hon gick inte ut. Tor ylade så ofta att hon för länge sedan slutat bry sig. Det var ett lågt, utdraget ylande utan pauser, och vid midnatt hade det blivit en del av natten, som vinden eller ljudet av vatten i rören.
Polisen kom vid lunch, plomberade huset och åkte. Han skrev papper på motorhuven, rökte och tittade på hunden, men gick inte fram. Han sa till Siv över grinden att kroppen hade hämtats till sjukhuset i centralorten och att de måste hitta anhöriga. Sedan slog han igen bildörren och körde därifrån, och lämnade två djupa hjulspår efter sig i leran. Men hunden blev kvar. Han satt fast i kedjan med nosen sträckt mot himlen, och ljudet kom ur honom jämnt och lågt, som ur ett rör som någon glömt att stänga. Inte skall, inte gnäll. Ett ylande. Ett sådant som får det att värka under revbenen om man lyssnar för länge.
Siv stod vid sin grind och såg över vägen på Sven-Eriks gård. Leran efter nattens regn glänste i hjulspåren, och det luktade tungt och fuktigt från marken, som från ett nygrävt land. Staketet lutade, tre spjälor låg i nässlorna, men grinden stängdes med en ståltråd, och ståltråden var vriden prydligt, fyra varv. Gubben lagade inte staketet, men grinden låste han varje kväll. Siv visste det, för från köksfönstret såg hon hur han kom ut i skymningen och vred ihop ståltråden med torra fingrar.
Hon gick över vägen, vred upp ståltråden och klev in på gården. Det luktade våt jord, hund och något surt – gammalt vatten från tunnan vid boden. Tor slutade yla och vred på huvudet. Rödbrun, med svart sadel längs ryggen, stor, som en schäfer som någon blandat med gårdshund. Gråsprängd i nosen, och ögonen var gula och lite grumliga, som hos gamla hundar som sett mer än de borde.
Kedjan gick från stolpen till halsbandet. Tjock, med stora länkar, fem meter lång. Siv hade känt den kedjan i sju år. Varje sommar såg hon från fönstret hur Tor gick i en båge och trampade upp en ränna i marken. Rännan hade med åren blivit djup, upp till fotknölarna, och i den stod regnvatten. På vintern täcktes kedjan av rimfrost och länkarna klirrade mot varandra i vinden. Men nu såg Siv något hon inte lagt märke till förut: på ena sidan, där kedjan var som mest spänd, var länkarna nötta till glans. Metallen var polerad som en dörrknopp man tar i varje dag. Hunden drog alltid åt ett håll. Han sprang inte omkring, slet inte runt i cirklar. Åt ett håll.
Vid stolpen stod en skål. Av aluminium, bucklig, med rester av gröt. Gröten hade torkat. Bovetekornen satt fast på kanterna, och på ytan hade en hinna av fett stelnat. Bredvid stod en andra skål med vatten, och i den flöt ett löv. Sven-Erik hade gett hunden mat på morgonen den dag han dog. Eller kvällen innan. Siv tittade på skålen och rättade till sjalen, för händerna sökte något vanligt. I sju år hade hon sagt till grannarna att gubben plågade hunden. Sa det till Märta Nilsson i affären, till brevbäraren Ingrid Ek, till dottern i telefon. Kedja, hundkoja, gröt – och inga promenader. En levande varelse vid en stolpe. Och varje gång hon sa det kände hon sig så rättfärdig, med en värme som är bättre än en kakelugn och inte kräver några bevis. Sanningen var ju solklar: hunden på kedja, husbonden tyst – alltså var han skyldig.
Brevbäraren Ingrid Ek kom en timme senare med bröd och mjölk, för hon brukade ta med sådant till Sven-Erik och visste inte vem hon skulle ge det till nu. Hon sa att hon sett honom i lördags. Han hämtade pensionen och köpte två kilo bovete. Till sig själv och till hunden. Siv frågade om Sven-Erik hade några anhöriga. Ingrid tänkte efter, höll väskan tätt intill sig och mindes dottern. Kajsa Berg. Bor i Björkåsen, bortom landsvägen, tolv kilometer. Hade inte hälsat på på länge. Ingrid tillade tyst: ”Dottern erbjöd sig att ta hand om hunden. Men gubben vägrade. Jag har hennes nummer nånstans på posten.” Siv teg. Tänkte: snål – kunde inte ens lämna ifrån sig hunden om han inte orkade. Sedan gick hon bort till stolpen.
Karbinhaken i halsbandet var rostig, och fingrarna slant på det våta metallet. Siv gnuggade, vred och tryckte på upplåsningen med tummen. Rosten fastnade under naglarna, och handflatorna luktade järn, strävt och kallt. Tor stod stilla. Gnällde inte, ryckte inte. Bara väntade, som om han visste att det skulle hända just nu, och han hade stått ut i sju år för ett enda klick. Haken gav med sig. Halsbandet gled av, och Siv såg under det en rand av tilltryckt päls, ljus, nästan vit, som ett märke efter en vigselring. Hunden skakade om hela sig, från nos till svans. Sedan tittade han på Siv. Stod ett ögonblick. Och for iväg. Inte mot henne, inte mot skålen, inte mot huset. Mot staketet. Han slank mellan spjälorna, kom ut på vägen och sprang. Siv såg den rödbruna ryggen försvinna bakom fläderbuskarna. Hon gick till posten för att få tag på Sven-Eriks dotter genom Ingrid.
Men hunden hade redan hunnit över landsvägen. Där vägen svängde och bilarna bromsade in före bron över diket, väntade han och kilade över. Sedan svängde han in på grusvägen mot Björkåsen. Björkåsen började med tre popplar och en busshållplats utan tak. Tor svängde in på andra gatan, sprang förbi vattenpumpen, förbi en rabatt med dahlior och stannade vid ett hus med grönt tak. Verandan var låg, två trappsteg, brädorna mörka av fukt. Ytterdörren var klädd med konstläder, och i hörnet hade det släppt och hängde som en trekant. Tor satte sig vid dörren och gnällde. Svansen slog mot trappsteget, och det ljudet var det enda glada den dagen.
Dörren öppnades. I dörröppningen stod en smal kvinna med mörkt hår i knut och mjöl på händerna. Innefrån huset luktade det vetebröd och vanilj, en varm doft som flöt ut på verandan och blandade sig med doften av våt jord. Kvinnan såg på hunden. Sedan satte hon sig på huk, tog hans nos mellan händerna, och mjölet från fingrarna lade sig som vita fläckar på den röda pälsen. Tor tryckte nosen mot hennes handled och slöt ögonen.
Just då ringde Siv. Sa att Sven-Erik var död. Att hunden slitit sig från kedjan och sprungit iväg.
”Han är hos mig. Jag heter Kajsa.”
Siv bara flämtade till – tolv kilometer längs landsvägen!
Och så berättade Kajsa.
Tor var valp när Kajsa fortfarande bodde hos sin far. Hon hade hämtat honom från grannbyn, en månad gammal, rödbrun, med ena örat upp. Matade honom med pipett, sov med honom på golvet första veckan, för han gnällde och kunde inte sova ensam. Sedan gifte sig Kajsa och flyttade till Björkåsen. Tor blev kvar hos fadern. Hunden sprang till henne. Över åkern, över landsvägen, tolv kilometer enkel väg. Han kom fram på kvällen, la sig vid verandan och väntade. Kajsa matade honom, klappade honom, lät honom stanna över natten. På morgonen sprang han tillbaka. Tolv kilometer igen. Första gången han blev påkörd var efter ett halvår. Bilen träffade honom i sidan och drog honom över gruset. Sven-Erik hittade honom i vägkanten och bar honom hem i famnen, fyra kilometer. Kajsa åkte dit med skjuts, och tillsammans tog de hunden till veterinären i stan. Ärret satt kvar på vänster sida, långt, från revbenen ner till tassen. Tor tillfrisknade, och en månad senare sprang han igen. Han blev påkörd en andra gång. Samma sträcka, samma kurva. Spricka i bäckenet, tre månader utan rörelse. Sven-Erik bytte bädden åt honom två gånger om dagen och bar ut hunden på gården i famnen, så att han skulle få se himlen.
Efter den gången köpte Sven-Erik en kedja. Kajsa bad att han skulle låta henne ta hand om hunden. Sven-Erik vägrade. Han sa bara: ”Han kommer tillbaka. Han kommer alltid tillbaka. Och han överlever inte landsvägen en tredje gång.” Kajsa grälade och kom inte på ett halvår. Sedan började hon komma igen, men mer sällan. Sedan slutade hon.
I sju år satt Tor fast i kedjan. Sven-Erik kokade gröt åt honom morgon och kväll. Bovete, ibland hirs, med köttrester som han köpte av Märta Nilsson i affären för halva priset. Han kollade halsbandet, oljade karbinhaken så att den inte skulle rosta fast. Satt bredvid på en vedstubbe och teg. Tor la huvudet i hans knä, och så satt de tills det mörknade, två gamla gubbar – den ena på stubben, den andra i kedjan. Siv såg det från köksfönstret varje kväll.
Tor stannade hos Kajsa. Han var där han i sju år hade försökt ta sig till.
Siv tittade en sista gång in genom Sven-Eriks grind och stannade vid stolpen. Kedjan låg i leran, upprullad i en ring. Siv tog upp den. Länkarna var tunga och kalla, och ena sidan glänste, nött till slät metall. Hon hängde kedjan på en spik i stolpen. Vred ihop ståltråden på grinden fyra varv, precis som Sven-Erik brukade. Stod en sekund och såg på den tomma gården, på rännan i marken som gick i en båge, på vedstubben vid stolpen. Sedan gick hon över vägen till sitt hus och stängde dörren efter sig. Skålen tvättade hon och ställde på sin egen veranda. För säkerhets skull. Om Tor kommer tillbaka.
