– Viktor, vill du ha te? – ropade grannen Siv från köket. Hon tittade ofta in till honom – kom med köttbullar ibland, eller en bit smörgåstårta. Sa alltid: “Ensam som ett sprucket krus, du måste äta ordentligt.”
– Nej tack, Siv, – viftade han bort med handen utan att vända sig om.
Ett år hade gått. Ett helt år.
Och han kunde fortfarande inte förlåta sig själv. Fan ta den där dagen.
Han hade haft bråttom. Var tvungen att åka in till stan, till notarien. Skriva under några papper efter hustrun. Nästan på bristningsgränsen, huvudet bultade, och så var det Maja, hans hund.
En vanlig blandras med kloka ögon och en svans som aldrig slutade vifta. Sen Anna gick bort var det bara hon som fanns kvar. Den enda levande varelsen i huset som mötte honom när han kom hem från jobbet, som gladde sig åt varje gång han öppnade dörren.
Och just den morgonpromenaden snurrade hon runt fötterna. Nosade på något vid vägkanten, for tillbaka igen. Kopplet spändes, slackades.
– Maja, stå still för fan! – röt han då. Ryckte i kopplet. Ryckte rejält.
Hon pep till.
Men han stannade inte. Fortsatte gå, arg på hela världen. Arg på sig själv.
De stannade vid en trafikplats. Lastbilar dundrade förbi, personbilar susade. Han tog upp mobilen – skulle ringa och kolla tiden. Och precis då…
Ett ryck. Karbinhaken gled upp och tomma kopplet blev kvar i handen.
Maja skenade över vägen.
Han skrek. Sprang efter henne, viftade med armarna, försökte stoppa bilarna. Men hon försvann in i buskarna längs vägkanten. Som uppslukad.
Han letade i tre dagar. Gick längs vägen, ropade, visslade.
Sen gav han upp.
Tänkte att hon var död. Under hjulen, eller frusen ihjäl i skogen. Han var skyldig. Skrek åt henne, ryckte. Så blev straffet.
Men i går ringde de.
– Hej, är det Viktor Svensson? Hade ni en hund?
En kvinnoröst. Ung. Lite spänd.
– Ja.
– Vi är från hundhemmet “Hoppet”. En hund har kommit in till oss. Genom ett chip fick vi ert nummer. Skulle ni kunna komma hit?
Hjärtat slog ett volter.
– Vilken hund?
– En rödbrun blandras. Ganska gammal. Halta på bakbenet.
Han var tyst. Kramade luren så hårt att knogarna vitnade.
– Kommer ni? – frågade tjejen igen.
– Jag kommer.
Och nu stod han vid fönstret och kunde inte förmå sig att röra en fena.
Bilnycklarna låg på bordet. Jackan hängde i hallen. Bara en timmes bilfärd.
Men han var rädd.
Rädd för att det inte var hon.
Och rädd för att det var.
Hundhemmet möttes av skall.
Dussintals röster – gälla, hesa, förtvivlade – flöt ihop i ett enda ylande. Viktor stängde bildörren och blev stående. Händerna skakade.
“Gamle dåre”, tänkte han. “Varför darrar du som ett asplöv?”
Men fötterna var som fastväxta i asfalten.
– Viktor Svensson? – från grinden kom en tjej ut. Ung, i sliten jacka, håret under en stickad mössa. – Jag heter Linn. Vi pratade i går.
Han nickade. Halsen snördes åt – orden ville inte lossna.
– Kom. Hon är i den bortre boxen.
De gick förbi burarna. Hundarna kastade sig mot gallren, gnällde, rev med tassarna. Viktor tittade ner i backen. Snön knarrade under sulorna.
– Vet ni, – sa Linn, – hon kom till oss för tre dagar sen. Släktingar till en gammal dam som gått bort. De kunde inte ha kvar hunden.
– En gammal dam?
– Ja. Eivor Jansson. Bodde vid vägen, i ett litet hus. Hon hade tagit upp hunden för nästan ett år sen. Behandlade henne. Tassen var bruten, antagligen påkörd. Damen fick henne på fötter igen, men släppte aldrig ut henne – var rädd att hon skulle rusa ut på vägen igen.
Viktor stannade.
– Fanns det nummer på halsbandet?
– Jo, men siffrorna var nästan borta. Damen försökte ringa, men det gick inte – antingen fel nummer eller… i alla fall, det blev inte. Sen tänkte hon väl att ägaren själv hade dumpat hunden. För ingen sökte.
Viktor tryckte händerna i fickorna. Så hon hade levt. Hela tiden levt. Och han hade inte ens försökt leta vidare efter de där tre dagarna.
– Här, – Linn stannade vid den bortre boxen. – Hon är här.
Viktor såg upp.
Och såg sin Maja.
Hon satt i ett hörn på en gammal filt. Pälsen matt, nosen gråsprängd. Bakbenet var vinklat under henne – haltade fortfarande.
Hunden lyfte huvudet. Tittade på honom. Och blev stilla.
Viktor tog ett steg framåt. Ett till. Fingrarna grep om de kalla gallren.
– Maja? – kraxade han. Rösten sprack.
Hunden ryckte till. Öronen spetsade.
– Det är jag. Flickebarnet min, det är jag.
Hon reste sig. Haltande, tog några steg fram till gallret. Stannade en meter ifrån honom.
Stod bara och tittade.
Viktor sjönk ner på knä i snön. Stack in handen mellan gallren.
– Förlåt mig, – viskade han. – Förlåt, din lilla röda toka. Jag skrek åt dig då. Ryckte i kopplet. Och sen slutade jag söka. Trodde du var död. Var rädd, förstår du?
Tårarna rann av sig själva.
Hunden tog ett steg framåt. Ännu ett. Försiktigt, som om hon testade om han skulle försvinna.
Viktor andades inte.
Då kom Maja ända fram. Tryckte sin kalla nos mot hans handflata. Slickade hans fingrar.
– Ska jag öppna? – frågade Linn tyst. Hon stod bredvid och torkade obemärkt en tår.
Viktor nickade.
Låset klickade. Boxdörren gled upp.
Och Maja, haltande och ostadig, kastade sig rakt mot honom. Tryckte sig mot benet och viftade glatt med svansen.
Viktor slog armarna om henne. Tryckte ansiktet ner i den röda pälsen.
– Vi åker hem, – mumlade han. – Hör du? Hem. Aldrig mer släpper jag iväg dig. Aldrig.
Maja gnydde lågt.
Och svansen viftade ännu mer.
– Hon äter dåligt, – sa Linn tyst och satte sig på huk bredvid. – De första dagarna vägrade hon helt. Vi trodde, du vet… Sånt som händer. En gammal hund som kommer till hundhem bara slocknar. De binder sig starkare vid människor än vi anar.
– Jag vet, – sa Viktor hest. – Jag har alltid vetat.
Han strök Maja över huvudet. Hon öppnade ögonen – grumliga, trötta – och såg på honom. Och i den blicken fanns allt.
– Linn, – Viktor såg upp, – kommer hon att… menar, får hon leva länge?
Tjejen suckade.
– Veterinären säger att hjärtat är svagt. Tassen läkte fel, så hon halta. Nästan inga tänder kvar. Men vet ni, Viktor, jag har jobbat här i tre år. Jag har sett mycket. Hundar dör inte av sjukdomar. De dör av saknad. Och om de har någon att leva för…
Hon avslutade inte. Behövdes inte.
Viktor förstod.
Han reste sig försiktigt.
– Nu åker vi hem, lilla gumman, – viskade han. – Siv har lagat köttbullar. Du gillar köttbullar, va? Och du ska få sova i soffan. Min soffa, som jag alltid sa åt dig att hålla dig borta från, minns du? Inte mer. Sov var du vill. Bara stick inte iväg, okej?
Maja slickade honom på kinden.
Och Viktor kände – för första gången på ett år – hur något inom honom tinade.
– Tack, – sa han och vände sig till Linn.
– Ta hand om henne, – nickade hon. – Och ta hand om dig själv.
Viktor satte Maja i framsätet, svepte en gammal jacka om henne. Själv satte han sig bakom ratten.
Startade bilen och körde hem.
Siv flämtade till när hon såg dem i dörren.
– Viktor! Men det är ju, det är Maja?!
– Jodå, – Viktor bar försiktigt in hunden i hallen, satte ner henne på golvet. – Hon har hittats.
– Herregud, – grannen slog ihop händerna, satte sig på huk. – Lilla vännen! Så mager du är. Viktor, ta med henne in i köket, jag ska laga lite mat direkt!
Maja vandrade långsamt genom lägenheten, haltande. Nosade i varje vrå, varje bekant föremål. Sen kom hon tillbaka till Viktor och lade sig vid hans fötter.
– Så ska det vara, – nickade han. – Du stannar hos mig.
Siv matade Maja – lite i taget, försiktigt, för att inte skada. Hunden åt glupskt, nästan satte i halsen, som om hon var rädd att någon skulle ta bort maten.
– Lugnt, lugnt, – lugnade Viktor och strök henne över ryggen. – Ingen tar den ifrån dig. Ät i lugn och ro.
På kvällen kröp Maja upp i soffan. Viktor körde inte bort henne – som han lovat. Han bara täckte henne med en varm filt, satte sig bredvid.
Slog på tv:n, men såg inte. Strök bara den röda pälsen och teg.
Och Maja lade huvudet i hans knä och slöt ögonen.
Och hennes svans rörde sig lite – knappt märkbart, men ändå.
Viktor såg ut genom fönstret. Snön föll därute – precis som för ett år sen. Som den förbannade dagen vid vägkanten.
Men nu var allt annorlunda.
För första gången på ett år var han inte rädd för morgondagen.
För han visste: i morgon skulle Maja vakna bredvid honom. Och i övermorgon. Och så många dagar som de hade kvar.
