Gunnar kom hem från jakten arg som ett bi. Han sparkade av sig stövlarna i hallen – en for åt vänster, den andra åt höger. Han slängde jackan mot kroken, missade helt och orkade inte ens plocka upp den. Han gick rakt in i köket och började banga med vattenkokaren.
Nanna satt i vardagsrummet och bläddrade på mobilen. Hon hörde hur mannen rörde sig tungt och nervöst – varje steg kändes som en anklagelse. Den röda hunden Ludde låg vid hennes fötter med nosen på tassarna. Öronen låg platt och svansen var stilla. Han kände alltid av när husse var på dåligt humör och höll sig undan.
– Hörru, sa Gunnar och ställde sig i dörröppningen med händerna på höfterna, precis som han alltid gjorde när han skulle säga något han tyckte var slutgiltigt. – Hunden duger inte till jakt. Helt värdelös, den där jycken. Jag har tränat och tränat – noll resultat. En and faller, han sitter bara. En hare springer förbi – han gäspar. Vi måste göra oss av med honom.
Nanna tittade upp. Hon såg på sin man med ett lugnt och eftertänksamt ansiktsuttryck, på samma sätt som man ser på någon som har sagt något jättedumt men inte fattar det själv.
– Göra oss av med? upprepade hon och smakade på orden.
– Ja, vad annars? Ska vi föda upp en parasit? En jakthund ska jaga. Men den här… sa Gunnar och viftade med handen mot Ludde, som tryckte sig ännu närmare Nannas ben. – Imorgon åker jag med honom till Erik, kanske han kan ta bort honom. Annars slänger jag honom vid vägen.
”Slänger honom vid vägen” – där klickade det till inuti Nanna.
Hon reste sig tyst. Ludde följde genast efter och såg oroligt upp på henne. Nanna gick förbi mannen ut i hallen, öppnade förvaringsfacket ovanför och drog fram en stor blå resväska med hjul. Samma väska som de en gång åkte till Visby med, när de fortfarande reste någonstans tillsammans.
Gunnar följde henne med blicken men sa ingenting. Han antog nog att hon skulle göra en säsongsrensning av kläder.
Men Nanna öppnade Gunnars garderob.
Skjortor – en, två, tre, fyra. Prydligt hopvikta. Kalsonger, strumpor – i sidofacket. Jeans – ett par lediga, ett par arbetsbyxor. Grå tröja, present från hans mamma. Rakhyvel från badrummet. Tandborste.
Gunnar dök upp i sovrumsdörren och stod tyst och tittade några sekunder. Sen gick det upp för honom.
– Vad håller du på med?
– Packar din väska, svarade Nanna i samma tonfall som om hon skulle sagt ”middagen står på spisen” eller ”brödet är slut”.
– Packar väska? Varför då?
– Du sa att man måste göra sig av med saker. Så jag gör mig av med dig.
Gunnar blinkade. Han satte sig långsamt på sängkanten, som om benen bar sviktat.
– På grund av en hund?
– Inte på grund av hunden. På grund av dig.
Hon knäppte igen dragkedjan och reste sig upp. Ludde smög tyst in i rummet och la sig vid tröskeln, som om han vaktade.
– Jag ska säga dig något, Gunnar, nu när vi ändå pratar. Du kallar Ludde för parasit. Kan inte jaga, ingen nytta. Men låt oss räkna ut vem som faktiskt gör nytta här.
– Nanna, börja inte nu.
– Ludde hämtar inga änder, det är sant. Men han möter mig varje morgon som om jag varit borta i ett halvår. Han lägger tassen på mitt knä när jag gråter. Och jag gråter, Gunnar, ofta. För du kommer hem från jobbet och sätter dig framför teven. Från jakten, rakt in i soffan. Senast du pratade med mig ordentligt var när elräkningen var hög. Tre meningar i rad – det var en milstolpe.
Gunnar gapade.
– Jämför du mig med en hund nu?
– Jag jämför inte. Jag konstaterar. Ludde är levande. Han känner av saker. Han älskar, helt utan krav. Han bryr sig inte om jag är smal eller om jag lagar falukorv. Han bryr sig bara om att jag finns. När var sista gången du, Gunnar, var glad över att jag fanns?
Tystnaden som lade sig i rummet var tung som våt tvätt på en lina – blöt, obekväm, jobbig.
Gunnar såg på resväskan. Sen på sin fru. Ludde lyfte på huvudet och tittade på honom – utan agg, utan ilska. Han bara tittade. Hundar kan inte hålla på ilska, deras hjärtan är för stora för det.
– Jag menade inte allvar, sa Gunnar. – Jag for iväg. Grabbarna skrattade.
– Grabbarna skrattade. Och du, för att inte tappa ansiktet, bestämde du dig för att kasta bort en levande varelse som litar på dig. Som springer emot dig när du kommer hem. Han vet inte att du tänkte göra dig av med honom. Han tror att du är en bra människa.
Gunnar gned sig över ansiktet med händerna. Skäggstubben sved – han hade inte rakat sig på två dagar under jakten.
– Menar du allvar med resväskan?
Nanna var tyst en stund. Utanför bråkade gråsparvarna i rönnbären. Kylskåpet surrade till och tystnade.
– Ja, Gunnar, jag menar allvar. Det handlar inte om Ludde. Ludde var droppen. Du pratar om en levande varelse som om den vore skräp – ”göra sig av med”, ”slänga vid vägen”. Om jag inte passar dig imorgon, gör du dig av med mig då? Lämnar du in mig till mamma – ”fungerade inte, ta tillbaka”?
– Det där var att ta i.
– Det är du som har tagit i. Länge nu. Du har slutat se att vi är levande varelser. Jag lever. Ludde lever. Vi är inte verktyg. Inte ett gevär som man säljer om det skjuter snett. Vi är en familj. Och familj slänger man inte bort.
Gunnar satt där och kände något han inte känt på länge. Förr i tiden var det så – han sa något, hon höll med. Inte för att Nanna var vek. Hon var bara tystlåten, tålig – på det där svenska sättet. Hon bevarade friden. Mjukade upp. Och han hade vant sig vid att kunna säga vilken dumhet som helst – och inget hände.
Men minsann, det händer.
Ludde gick fram till Gunnar och petade med sin våta nos i hans hand. Han kom bara för att han såg att en människa mådde dåligt. Och när någon mår dåligt, då ska man vara nära. Det visste Ludde inte med huvudet utan med hela sin röda själ.
Gunnar såg på hunden. På den våta nosen, de bruna ögonen, på svansen som försiktigt viftade – ”nå, är vi sams?”
Och då brast det för honom. Inte så att han grät – man är ju karl. Men något vände sig om inuti, som en eka i en våg – plask, och helt plötsligt var man på andra sidan.
– Nanna. Ställ undan resväskan.
– Varför?
– För att, sa han och klappade Ludde över huvudet, – jag är en idiot.
– Det vet jag. Frågan är – en idiot som lär sig, eller en som är helt hopplös.
Gunnar log. Även nu, hon hade förmågan.
– Jag lär mig. Förlåt. För Ludde. Och för allt.
Nanna gick fram till resväskan, öppnade den. Hon tog ut rakhyveln och tandborsten och lade dem på nattduksbordet.
– Skjortorna får du hänga upp själv.
Gunnar nickade. Han lutade sig fram mot Ludde och kliade honom bakom örat.
– Nå, din lilla parasit, sa han med ostadig röst. – Ska vi fortsätta leva?
Ludde viftade på svansen så att golvlampan nästan välte. Han hoppade upp och slickade Gunnar på näsan. Sen satte han sig och såg på dem båda med det där uttrycket som bara hundar har: ren, oförtjänt lycka.
Nästa jakt åkte Gunnar utan Ludde. Han kom hem med två änder och en påse sockerben från torget.
– Vem är det till? frågade Nanna, fast hon redan visste.
– Till parasiten, muttrade Gunnar. Och log.
Resväskan ställde Nanna tillbaka på vinden. Men inte långt in. Ifall hon skulle behöva den.
För säkerhets skull.
