– Nå, Roffe, ska vi gå då? – muttrade Gunnar och rättade på det hemgjorda kopplet av gammalt rep.
Han knäppte jackan ända upp till halsen och ryste. Februari i år hade varit särskilt elak – snöblandat regn och en vind som blåste rakt igenom.
Roffe – en gatuhund med urblekt rödbrun päls och ett blint öga – hade kommit in i hans liv för ett år sedan. Gunnar var på väg hem från nattpasset på verkstaden när han såg honom vid sopcontainrarna. Hunden var slagen, svulten, och vänsterögat var täckt av en grå hinna.
– Hallå där, gubben! Vart ska du med din byracka?
Rösten skar i nerverna. Gunnar kände igen den – Kalle Snepp, lokala “gangstern” runt tjugofem år. Bredvid honom stod tre tonåringar – hans “gäng”.
– Vi går en promenad, – svarade Gunnar kort, utan att lyfta blicken.
– Men du, farbror, betalar du skatt för att rasta den där hunden? – skrattade en av kidsen. – Titta vad ful den är – ögat är ju snett!
En sten flög i väg. Den träffade Roffe i sidan. Hunden gnällde till och tryckte sig mot sin husse.
– Lägg av, – sa Gunnar tyst, men rösten var stålblank.
– Jaha! Farbror Mekaniker talar! – Kalle kom närmare. – Har du glömt att det här är mitt område? Och hundar går bara här med mitt tillstånd.
Gunnar spände sig. I lumpen hade han lärt sig att lösa problem snabbt och hårt. Men det var trettio år sedan. Nu var han bara en trött pensionerad verkstadsarbetare som inte ville ha mer problem.
– Kom, Roffe, – han vände mot huset.
– Just det! – ropade Kalle efter honom. – Nästa gång tar jag livet av din kompis!
Hemma kunde Gunnar inte sova på hela natten, utan vred och vände på scenen i huvudet.
Nästa dag föll blötsnö. Gunnar sköt upp promenaden länge, men Roffe satt vid dörren och såg så troget på honom att han måste ge med sig.
– Okej, okej. Bara snabbt.
De gick försiktigt och undvek de vanliga ställena där gänget hängde. Men Kalles gäng syntes inte till – de hade nog gömt sig undan vädret.
Gunnar hade just lugnat ner sig när Roffe tvärstannade vid en övergiven panncentral. Han spetsade sitt enda öra och nosade.
– Vad är det, gamle?
Hunden gnällde och drog åt sidan, mot ruinerna. Därifrån hördes konstiga ljud – som gråt eller stön.
– Hallå! Vem är där? – ropade Gunnar.
Inget svar. Bara tystnad, bruten av vindens ylande.
Roffe drog envist i kopplet. I hans enda öga syntes oro.
– Vad nu då? – Gunnar böjde sig ner mot hunden. – Vad är det?
Och då hörde han tydligt – en barnröst:
– Hjälp!
Hjärtat hoppade till. Gunnar knäppte loss kopplet och följde Roffe in i ruinerna.
I det halvt sönderfallna pannrummet, bakom en hög med tegel, låg en pojke runt tolv år. Ansiktet var blodigt, läppen sprucken, kläderna sönderrivna.
– Herregud! – Gunnar satte sig på huk bredvid. – Vad har hänt?
– Farbror Gunnar? – pojken öppnade ögonen med möda. – Är det ni?
Gunnar tittade närmare och kände igen – Anders Mårtensson, son till grannen i femte uppgången. En tyst, blyg pojke.
– Anders! Vad har hänt?
– Kalle och hans gäng, – pojken snyftade till. – De krävde mamma på pengar. Jag sa att jag skulle berätta för polisen. De fångade mig…
– Hur länge har du legat här?
– Sedan i morse. Det är så kallt.
Gunnar slet av sig jackan och täckte pojken. Roffe kom närmare och lade sig bredvid – värmde med sin egen kropp.
– Anders, kan du stå?
– Benet gör ont. Det är nog brutet.
Gunnar kände försiktigt på benet. Jodå – ett brott. Och ingen visste vad som hänt inuti efter en sådan “behandling”.
– Har du en telefon?
– De tog den.
Gunnar tog fram sin gamla Nokia och ringde 112. Ambulansen lovade att komma inom en halvtimme.
– Håll ut, grabben. Snart kommer läkarna.
– Men om Kalle får veta att jag lever? – rädslan hördes i Anders röst. – Han sa att han skulle göra slut på mig.
– Det gör han inte, – sa Gunnar bestämt. – Han rör dig inte mer.
Pojken såg förvånat på honom:
– Farbror Gunnar, ni själv sprang ju ifrån dem i går.
– Det var en annan sak. Då handlade det bara om mig och Roffe. Men nu…
Han avslutade inte meningen. Vad skulle han säga? Att han för trettio år sedan avlagt en ed att försvara de svaga? Att han i FN-tjänsten i Afghanistan lärt sig – en riktig man lämnar aldrig ett barn i nöd?
Ambulansen kom snabbare än de lovat. Anders fördes till sjukhus. Gunnar stod kvar vid panncentralen med Roffe och tänkte.
På kvällen kom Anders mamma – Lena Mårtensson – hem till honom. Hon grät och tackade och svor att hon aldrig skulle glömma.
– Gunnar, – sa hon mellan tårarna. – Läkarna sa att om han legat en timme till i kylan… Ni räddade hans liv!
– Inte jag, – Gunnar strök Roffe över ryggen. – Det var han som hittade er son.
– Men vad ska vi göra nu? – Lena såg sig skrämt om mot dörren. – Kalle lugnar sig inte. Polisen säger att de inte har bevis, att ett barns vittnesmål inte räcker.
– Det ordnar sig, – lovade Gunnar, fast han själv inte visste hur.
På natten kunde han inte somna. Tankarna snurrade – vad skulle han göra? Hur skydda pojken? Och inte bara honom – hur många barn i området led under det här gängets terror?
På morgonen kom lösningen av sig själv.
Gunnar tog på sig sin gamla uniform – den finare, med medaljerna. Han såg i spegeln – en soldat som soldat. Om än inte ung.
– Kom, Roffe. Vi har ett ärende.
Kalles gäng “patrullerade” som vanligt vid affären. När de såg Gunnar närma sig fnissade de.
– O! Farfar ska på parad! – skrek en av kidsen. – Titta, vilken hjälte!
Kalle reste sig från bänken och flinade:
– Jaså, gubben, stick härifrån. Din tid är förbi.
– Min tid börjar först nu, – svarade Gunnar lugnt och gick närmare.
– Vad gör du här i den där munderingen?
– Tjänar fosterlandet. Skyddar svaga mot sådana som du.
Kalle gapskrattade:
– Har du fått ett bananskal, gubbe? Vilket fosterland? Vilka svaga?
– Anders Mårtensson – kommer du ihåg honom?
Leendet försvann från Kalles ansikte.
– Varför skulle jag komma ihåg några idioter?
– Det borde du. För det här är det sista barnet i området som lidit av dina händer.
– Hotar du mig, gubbstrutt?
– Jag varnar dig.
Kalle tog ett steg mot honom. I handen blixtrade en stilett.
– Nu ska jag visa dig vem som bestämmer!
Gunnar ryggade inte en millimeter. Åren hade gått, men armétiden satt i.
– Här bestämmer lagen.
– Vilken lag? – Kalle viftade med stiletten. – Vem har utsett dig?
– Mitt samvete utsåg mig.
Och då hände något som ingen väntat sig.
Roffe, som hela tiden suttit tyst bredvid, reste sig plötsligt. Pälsen på nacken ställde sig på ända. Ett hotfullt morrande steg ur strupen.
– Och din jycke, – började Kalle.
– Min hund har varit i krig, – avbröt Gunnar. – FN-tjänst i minröjning. Han känner gangsters på lukten.
Det var inte sant – Roffe var bara en vanlig gatuhund. Men Gunnar lät så övertygande att alla trodde honom. Till och med Roffe själv trodde – han reste sig och blottade tänderna.
– Han hittade tjugo terrorister. Alla togs levande, – fortsatte Gunnar. – Tror du han klarar av en sprängd knarkare?
Kalle backade. Kidsen bakom honom blev stela.
– Lyssna noga, – Gunnar tog ett steg framåt. – Från och med i dag är det här området tryggt. Varje dag ska jag gå runt alla gårdar. Och min hund ska leta efter ligister. Och då…
Han avslutade inte. Men alla förstod.
– Tror du du kan skrämma mig? – Kalle försökte återfå sin gamla fräckhet. – Ett samtal räcker…
– Ring, – nickade Gunnar. – Men kom ihåg – mina kontakter är tuffare än dina. Många jag känt i fängelset. Många som har skulder till mig.
Det var också osant. Men han sa det så att Kalle trodde honom.
– Gunnar Afgan kallar de mig, – sa Gunnar till sist. – Kom ihåg det. Och rör inte barnen mer.
Han vände och gick därifrån. Roffe travade bredvid, svansen stolt i vädret.
Bakom honom var det tyst.
Tre dagar gick. Kalle och hans gäng syntes knappt i området.
Och Gunnar började verkligen gå runt gårdarna varje dag. Roffe gick bredvid – ståtlig och allvarlig.
Anders skrevs ut från sjukhuset efter en vecka. Benet värkte fortfarande, men han kunde gå. Samma dag kom han hem till Gunnar.
– Farbror Gunnar, – sa han, – får jag hjälpa er? – frågade pojken. – Med ronderna, menar jag.
– Det får du. Men först måste vi prata med dina föräldrar.
Lena hade inget emot det. Hon var snarare glad att sonen fått en så värdig förebild.
Och varje kväll kunde man nu se ett konstigt sällskap – en äldre man i militäruniform, en pojke och en gammal rödbrun hund.
Roffe tyckte alla om. Till och med mammorna lät barnen klappa honom, fast de såg att han var en vanlig gatuhund. Men det var något särskilt med honom – värdighet, kanske.
Och Gunnar berättade för barnen om lumpen, om riktig vänskap. Och de lyssnade, med hållna andetag.
En kväll när de kom hem från en ronde frågade Anders:
– Farbror Gunnar, har ni någonsin varit rädd?
– Ja, – svarade Gunnar ärligt. – Och ibland är jag rädd fortfarande.
– För vad då?
– Att jag inte ska hinna. Att krafterna inte ska räcka.
Anders strök hunden över ryggen:
– När jag blir stor ska jag hjälpa er. Och jag ska också ha en hund. Lika klok.
– Det ska du, – log Gunnar. – Självklart ska du.
Roffe viftade bara på svansen.
Och i området kände alla honom nu. De sa: “Det är hunden till Gunnar Afgan. Den skiljer hjältar från skurkar.”
Och Roffe bar sin tjänst med stolthet, medveten om att han inte längre var bara en gatuhund. Han var en beskyddare.
