Du, jag måste bara berätta vad som hände ute hos tant Siv i byn. Hennes katt, gamle Sigge, har gått bort. Och du skulle bara veta vad det var för katt riktig karlakarl bland katterna, alltid full av äventyr, slagsmål och musjakter. Men han var ju riktigt till åren nu, nästan tjugo år utan reparation, som Siv brukar säga.
Så tant Siv la Sigge i ett rent lakan, tog spaden och gick bakom potatislandet för att begrava honom. Hennes gubbe, Gunnar Evertsson, höll samtidigt på att greja nere i jordkällaren med något projekt och svor så det osade.
När Sigge fått sitt sista farväl och graven var fylld, gick Siv därifrån, spaden fortfarande kladdig av lera. Då kom grannen förbi, stadsflickan Majvor.
Goddag på dig, Siv Astridsdotter! hälsade Majvor, bara så där i förbifarten: Vad sysslar du med?
Äsch, svarade Siv, Gunnars tid är kommen. Gud tog hem gamlingen. Jag grät en skvätt och la honom bakom potatislandet.
Majvor blev alldeles ställd. Hon hade ju sett Gunnar Evertsson i lanthandeln igår där han köpte socker, en limpa rökt ost och en kvart brännvin.
Men herregud! utbrast Majvor. Är Gunnar död? Hur kan det gå så snabbt? Jag såg ju honom nyss!
Jorå, igår for han omkring som vanligt, nickade Siv. Och på gott humör, tryckte i sig en hel burk sill. Vi låg till och med och pratade i sängen igår kväll
Majvors ögon blev större och större.
Men i morse blev han hängig, min Gunnar, avslutade Siv. Lade sig på soffan, muttrade nåt och så var det slut.
Majvor korsade sig rent reflexmässigt.
Oj, så kan det verkligen gå, sa hon. Fanns och fanns och så plötsligt borta.
Men varför går du runt med spaden, sa du?
Men jag sa ju, förklarade Siv. La honom bakom potatislandet, svepte in honom i ett lakan och markerade med en liten kvist så jag skulle minnas var.
Majvor, som är från stan, vet inte riktigt hur man gör på landet. Men hon tyckte ändå det var udda att Siv självmant grävt ner Gunnar Evertsson bakom grönsakslandet, och dessutom bara satt ner en kvist.
Du är verkligen omhändertagande, Siv, mumlade Majvor lite förvirrat. Men borde du inte liksom, kalla på distriktsläkaren eller så, att det blev gjort på riktigt?
Nu tittade Siv konstigt på henne.
Vad säger du, skrattade hon. Gunnar var ju tuff men inte drar man in doktorn för sådant struntsaker! Skulle jag ringa riksåklagaren direkt kanske?
Majvor teg. Siv svängde spaden över axeln.
Jag vet, i stan har ni era regler, sa hon med ett litet leende. Så fort nåt händer är det snut, advokat och hela baletten. Men här på landet är vi enkla. En går bort så är det bara att ta spaden och gå ut där det är plats bakom landen.
Jaa mumlade Majvor. Det är mycket jag inte vet om ert byliv. Men varför i ogräset, varför inte på kyrkogården?
Majvors oförstånd började irritera Siv.
Vart skulle jag gå med honom, när det ändå är över? svarade hon surt. Han ska väl inte ligga bland fina folk på kyrkogården, det vore väl för mycket! Här har vi alltid lagt dom bakom potatisen.
Majvor satte sig försiktigt på vedkubben och försökte att inte titta på spaden.
Du är då för rolig, Siv, sa hon till slut. Lägger allihop där bak! Har du haft många, då, förutom Gunnar?
Jadå, funderade Siv, Före Gunnar hade jag ju Roffe. Snäll till sättet, men ändå en rackare på sitt vis. Kom smygande på natten och när man vaknade var hela sängen blöt. Oj, så jag skällde på honom! Ännu tidigare var det Tage den var snäll, men gick bort han också. Man har bytt ut några stycken genom åren.
Och så dunkade hon spaden i marken som för att sätta punkt.
Nu ligger dom sida vid sida bakom landen! Gunnar, Roffe, Tage mina godingar! Det ordnar sig, Tove lovade mig en yngre snart. Der finns alltid nya, vet du.
Vad Majvor tänkte är omöjligt att veta, för just då dök plötsligt gubben Gunnar Evertsson upp bakom Siv jordig och ilsken som en arg älg.
Vill du ta livet av mig, din gamla krutkärring? vrålade han. Jag ramlade ner och fick hela källaren över mig och du bara går här och pratar strunt!
Han slet spaden ur Siv och utbrast:
Ge hit nu, jag måste gräva fram mina stövlar och flaskan blev kvar också!
Där och då gled Majvor tyst ner från vedkubben och svimmade. Den där kvarten brännvin kom verkligen till användning efteråtSiv fnös, men kunde inte dölja ett skratt när hon såg Majvor ligga där, raklång som en fura. Gunnar böjde sig ner och daskade till Majvor lite lätt på kinden Upp nu, det är ingen idé att spela död förrän man är ett kadaver!
Majvor öppnade ögonen yrvaket, såg Gunnar och for upp som skjuten ur en kanon. Men du lever?!
Gunnar skrockade och borstade av sig jord. Inte blir man av med mig så lätt, inte. Och nästa gång någon begraver nåt bakom landet, hoppas jag det är mitt gamla paraply, för det har varit borta sen påsken.
Siv bara skakade på huvudet och såg på det brokiga sällskapet: Majvor skakig, Gunnar jordig och spaden som alltid redo för mer drama.
Och där, mellan potatisraderna och syrendoften, skrattade de så tårarna rann, till och med Majvor till slut. För inget blir någonsin riktigt som man tänkt sig hos tant Siv i byn men så länge gamla vanor finns och spaden håller, är det ingen risk att livet någonsin blir tråkigt.
Och över alltihop låg Sigge och spann i katthimlen, säker på att hans plats bakom landen alltid var i gott sällskap.
