Hoppet försvann inte på en gång. Ett helt år gick utan ett spår av honom… Vi letade överallt. Vi satte upp lappar, ringde runt till djurhem och sökte outtröttligt. Vi slutade säga “när han kommer tillbaka” och började istället ibland viska “om han kommer tillbaka”.
Ett år hade gått utan min katt. Vi letade överallt satte upp efterlysningslappar på elskåp och i butiker, ringde djurhem och gick timtals runt i kvarteren i Stockholm. Till slut fick vi sakta vänja oss vid tystnaden han lämnat efter sig i lägenheten på Södermalm.
Hoppet försvann inte plötsligt, utan mattades av lite för varje dag. Vi slutade prata om katten som om han skulle komma hem vilken dag som helst, och började i stället försiktigt säga “om han någon gång kommer hem”.
Men så, en helt vanlig dag, hände det.
Vi cyklade längs Strandvägen, förväntade oss ingenting, när jag plötsligt fick syn på en katt längre fram. Det var något i hans rörelser som gjorde att hjärtat stannade till för en sekund. Utan att tänka skrek jag hans namn: Sigvard.
Han stannade upp.
Vände sig om.
Ljudet han gav ifrån sig var hest, djupt och fullt av igenkänning. Det sköljde över mig som en våg.
Han kom springande mot oss. Jag släppte cykeln och gick ner på knä när Sigvard kastade sig i min famn. Han klöste sig fast i min jacka, som om han var rädd att försvinna igen. Tryckte in sitt lilla huvud mot mitt bröst, spann och skakade om vartannat.
Året av saknad spelade ingen roll. Inte för honom.
Vissa band bryts aldrig av tid. De väntar tyst, stadigt, tills kärleken hittar hem igen. Och när kärleken hittar hem, vet den exakt vägen tillbaka.
Om du också tror att äkta kärlek aldrig går förlorad, lämna gärna en kommentar.
Dela gärna med dina vänner ibland behöver vi påminna varandra om att inte ge upp hoppet.
