Mattias satt på sitt kontor, omgiven av priser och utmärkelser han fått från staden och regionen, symboler för hans framgång. Utanför hade mörkret redan fallit, och ljusen från bilarnas strålkastare reflekterades i skyltfönstren på hans butiker. Han var bara trettio år gammal men redan en framgångsrik företagare, medan många i hans ålder fortfarande letade efter sin väg i livet.
Förutom sina företag drev Mattias en välgörenhetsstiftelse som hjälpte barn. Han älskade det arbetet, som gav honom glädje och tillfredsställelse. Trots att han inte hade någon egen familj kände sig Mattias aldrig ensam.
Barnen på barnhemmet kallade honom “en god man”. Mattias hade själv vuxit upp på samma barnhem. Som barn hade han hamnat där, på en plats där högtider sällan innebar presenter eller godsaker. Det var svårt att hitta sponsorer, så när Mattias hade nått framgång bestämde han sig för att hjälpa barn som hade haft ett liknande öde som han själv.
Vid ett av sina besök på barnhemmet blev han varmt välkomnad av personalen, men stämningen var lugnare än vanligt. Hans uppmärksamhet fångades av en flicka som lugnt lekte vid ett bord, medan de andra barnen höll sig på avstånd.
— Pappa, pappa, du har kommit tillbaka! — ropade flickan så fort hon såg Mattias.
Mannen stelnade till av förvåning. Ingen annan hade någonsin kallat honom det. Till och med personalen såg förvirrad ut. Men flickan kände till hans namn, trots att hon nyligen hade kommit och aldrig tidigare hade träffat Mattias.
— Förlåt, hon är ganska ny här och håller fortfarande på att anpassa sig, — förklarade en av vårdarna. Men Mattias lyssnade inte; hans tankar var i kaos.
Flickan, som ignorerade de vuxnas förvirring, närmade sig Mattias och tillade:
— Mamma sa att du skulle komma tillbaka. När går vi till henne?
Mattias hade inte känt så motstridiga känslor på länge: oro, nyfikenhet och misstro blandades inom honom. Varför betedde sig den här flickan som om hon kände honom? Vanligtvis sprang barnen glatt fram till honom, men den här gången var det annorlunda.
— Är du säker på att du inte förväxlar mig med någon annan? — frågade han försiktigt.
— Nej, jag är säker! Mamma pratade alltid om dig. Hon sa att du är en god man och att du skulle komma och hämta mig, — svarade flickan självsäkert.
De orden lämnade honom ingen ro. Vem var hon? Och hur hade hon hamnat på barnhemmet?
Några dagar senare återvände Mattias för att få veta mer. Föreståndaren berättade för honom att flickan hette Lina. Hon var tystlåten och pratade sällan med de andra barnen. Hennes mamma hade lämnat henne på barnhemmet och sagt att hon var allvarligt sjuk och inte längre kunde ta hand om henne. Lina hade inga släktingar.
— Förresten, hennes andra efternamn är Mattisson. Ganska märkligt sammanträffande, eller hur? — lade föreståndaren till.
“Kan det här verkligen bara vara en slump?” — tänkte Mattias. Besluten att ta reda på sanningen vände han sig till sjukhuset där Linas mamma hade varit innan hon lämnades på barnhemmet.
På sjukhusdirektörens kontor förklarade Mattias situationen. Läkaren mindes kvinnan och berättade för honom att hon hade gått bort. Sjukdomen hade varit för långt gången för att räddas. Dokumenten bekräftade att mamman hade överlämnat sitt barn till barnhemmet.
Kvinnan på passfotot såg bekant ut. På vägen hem började minnena strömma tillbaka: Tina. Hon var inte som de andra kvinnorna på klubben där de hade träffats. Deras samtal hade flutit naturligt, och de hade förstått varandra direkt. Efter en natt tillsammans hade Mattias åkt på en affärsresa till en annan stad och, när han återvänt, inte tänkt mer på Tina.
“Kan hon verkligen vara min dotter? Men varför berättade Tina aldrig något för mig?” Dessa frågor plågade honom.
När han hade fått tag i de nödvändiga dokumenten bestämde sig Mattias för att göra ett DNA-test. Resultatet visade 94 procents överensstämmelse: Lina var hans dotter. Nu fanns det inga tvivel kvar.
En våg av motstridiga känslor sköljde över honom: glädje, oro, ansvar. Han visste vad det innebar att växa upp utan föräldrar och kunde inte lämna detta barn ensamt.
När han återvände till barnhemmet hittade han Lina vid fönstret, där hon tankfullt tittade ut.
— Du har kommit tillbaka. Tar du mig hem nu? — frågade hon tyst, med en sorgsen ton.
— Självklart tar jag dig hem. Mamma berättade allt för mig, — svarade Mattias och kramade flickan.
Lina kramade honom tillbaka för första gången, och hon kände hur hoppet om ett lyckligt liv återigen tändes i hennes hjärta.
