Jag skilde mig från min första man för många år sedan. Åh, vad han tröttade ut mig! Efter det äktenskapet tog det lång tid för mig att återhämta mig. Han arbetade inte, drack upp mina pengar och tog saker hemifrån. Och jag stod ut med allt eftersom vi uppfostrade vår son tillsammans. Men en dag, när Johan var 12 år gammal, kom han fram till mig, tittade mig rakt i ögonen och sa:
— Mamma, varför står du ut med detta? Släng ut honom!
I det ögonblicket kändes det som om en slöja lyftes från mina ögon, och jag kastade ut min man utan att tveka. Vilken lättnad det var – jag kan inte ens beskriva det med ord. Senare hade jag några beundrare, men jag planerade aldrig en seriös relation. Jag var rädd att hamna i en fälla igen.
De senaste fyra åren har varit särskilt svåra. Min son flyttade till Kanada för att arbeta och bestämde sig för att stanna där permanent. Jag vill inte åka – det är för sent att vänja sig vid ett annat land.
Pandemitiden var särskilt svår för mig – ingen kom och hälsade på. Och sedan blev ensamheten nästan outhärdlig.
— Skaffa åtminstone en vän att prata med! – uppmanade min väninna mig.
— Du förstår, jag ser på människor i min ålder och de ser alla gamla och svaga ut. Jag skäms för att bli sedd med dem. Varför skulle jag göra det? För att ta hand om någon på äldre dar? De söker inte en vän – de söker en vårdare.
— Då borde du träffa någon yngre. Du ser fortfarande fantastisk ut!
Det fick mig att tänka. Och på något sätt började jag prata med en man som bodde i huset bredvid. Varje dag rastade han sin hund i parken nära våra hem.
Han hette Erik. Han var frånskild, hans exfru hade flyttat till Frankrike och han hade en vuxen dotter. Han såg fantastisk ut – en 49-årig man, lång och stilig. Jag, som jag nämnde, var 62 år. Vi började prata och han flirtade med mig på ett så charmigt sätt – nästan varje dag gav han mig blommor. Jag märkte inte ens hur han redan hade flyttat in hos mig. Alla runt omkring mig var förvånade över hur en så attraktiv och intressant man kunde vara intresserad av mig. Jag ska inte ljuga – det smickrade mig.
Varje dag lagade jag god mat åt honom, tvättade och strök hans kläder med glädje. Men en dag sa han till mig:
— Du skulle kunna rasta min hund. Det skulle vara bra för dig att komma ut i friska luften oftare!
— Låt oss gå tillsammans.
— Kanske borde vi inte visa oss tillsammans så ofta.
“Skäms han över mig?” – tänkte jag. Och sedan insåg jag att jag hade blivit hans hushållerska. Jag bestämde mig för att ha ett seriöst samtal med honom.
— Jag tycker att hushållsarbetet ska delas lika. Du kan stryka dina egna kläder. Och rasta din egen hund.
— Lyssna, om du ville ha en ung och snygg man borde du försöka göra honom nöjd. Annars, vad är du bra för?
— Du har 30 minuter på dig att packa dina saker och lämna!
— Vad? Jag kan inte – min dotter har redan flyttat in sin pojkvän i min lägenhet.
— Nåväl, då kan ni bo tillsammans!
Jag kastade ut honom utan att tveka. Ändå måste jag erkänna att det gjorde mig ledsen. Har en kvinna i min ålder verkligen ingen chans att hitta sann kärlek längre? Jag längtar fortfarande så mycket efter ömhet…
