Vid det långa matsalsbordet trängdes dyra rätter och en känsla av självbelåtenhet. Stina ställde fram en porslinssoppskål framför sin svärmor och tog ett steg tillbaka, rättande till en slinga som lossnat ur håruppsättningen. Anders gäster – hans mor Elvira Berglund, systern Siv och ett par av deras väninnor – ägnade henne inte en blick. Samtalet flöt förbi henne, som om hon inte fanns.
– Kära du, titta bara på den här dukningen, – sjöng Elvira Berglund och vände sig mot sin granne, nickade mot tallrikarna. – Att laga mat är den enda talang jag någonsin kunnat skönja hos vår Stina. Visserligen är fantasin lite knapp – allt går efter landbygdsmallar.
Siv skrattade till och smuttade på vinet.
– Mamma, vad förväntar du dig av någon med utbildning från en yrkesskola? Men ärtssoppa kokar hon – man skulle kunna äta upp fingrarna.
Anders, som satt vid bordets huvudände, flinade och höjde sitt glas.
– Skål för min husliga fru! Stina, vad står du där för? Hämta en till karaff med likören.
Stina gick tyst ut i köket. Fingrarna darrade lite, men ansiktet förblev lugnt. Hon tog fram en immig karaff ur kylskåpet och dröjde ett ögonblick vid fönstret. Telefonen i förklädesfickan vibrerade kort. Ett meddelande. Stina läste det, och mungiporna ryckte i ett knappt märkbart leende – det leende som ingen av gästerna någonsin sett. Hon stoppade undan telefonen och gick tillbaka in i matsalen.
Middagen närmade sig slutet. Gästerna tog farväl, Anders följde sin mor och syster till dörren och öste tacksägelser över dem. När dörren stängts vände han sig mot Stina, som redan höll på att duka av.
– Nå, bondlurk, är föreställningen slut? – slängde han ur sig medan han drog av sig kavajen. – Nästa gång får du försöka att inte stå i vägen. Annars fick du mig att skämmas med din tystnad. Kunde du inte ens le mot någon, din lantis?
Stina rätade på sig, stödde händerna mot stolsryggen.
– Jag log, Anders. Du märkte det bara inte.
Han viftade bara med handen och gick in i sovrummet.
Tre dagar senare var det födelsedag för hans universitetsvän och tillika affärspartner, Kjell. Anders tog med sig sin hustru – det krävdes att visa upp en stark familj. Stina hade på sig en mörkblå klänning, satte håret i en låg knut och använde nästan ingen smink – precis som hennes man gillade det. På restaurangen samlades folk från hans krets: småföretagare, jurister, revisorer. Anders glänste, skämtade, strödde komplimanger. Stina höll sig i närheten, drack lugnt vatten och sa nästan ingenting.
Kvällen rullade på, tills någon av gästerna föreslog en gammal studentlek – “förklara begreppet”. Lekledaren ropade ut ett knepigt ord, och spelarna skulle ge en kvick definition. Anders kallades upp. Han klarade några omgångar lätt, men sedan räckte lekledaren, fnissande, fram ett kort med ordet “pleonasm”. Anders tvekade. En pinsam tystnad lade sig över salen. Då sa Stina, som satt bredvid, tyst men tydligt:
– Det är en språklig omskrivning med dubbel betydelse. Till exempel “kollega på jobbet” eller “första debut”. Från grekiskan – ‘överflöd’.
Tystnad. Några gäster växlade blickar, någon log och uppskattade svaret. Anders blev purpurröd. Han vände sig tvärt mot sin fru, och i hans ögon flammade en ondskefull förbittring.
– Din lilla… – började han, men när han mötte blickarna hejdade han sig.
Lekledaren skyndade sig att släta över pinsamheten, men Anders var redan i gång. Han kramade servetten i näven och väste, så att alla hörde:
– Håll käften, din oborstade bondlurk! Vem bad dig öppna truten? Sitt och le som du ska!
Salen stelnade. Stina lyfte långsamt huvudet och såg på sin man. I hennes ögon fanns varken tårar eller rädsla. Hon log – mjukt, nästan medlidsamt. Och i det leendet fanns något som fick Anders att tappa allt inombords. Kjell, kvällens värd, harklade sig för att lätta stämningen, men Stina hade redan rest sig och utan att ta farväl gått mot utgången. Anders följde inte efter – han ville inte förlora ansiktet.
Hemma låste hon in sig i det lilla rum som hon en gång inrett som syateljé. Anders kom hem långt efter midnatt och bankade länge på dörren.
– Öppna genast! Vilken cirkus har du ställt till med? Tror du att du är smartare än alla andra? Nå, svara mig!
Dörren öppnades på glänt. Stina stod i dörröppningen, bakom henne låg papper utspridda på bordet.
– Anders, – sa hon stilla, utan ilska, – jag ansöker om skilsmässa.
Han blev först paff, sedan brast han ut i skratt.
– Du? Ansöker? Vad ska du leva på, din dumma människa? Lägenheten är min, bilen är min, allt är mitt. Vad blir du kvar med? Kastruller?
– Med familjerätten, – svarade Stina lugnt. – Och med födelseattesterna för våra barn. Det är nog. Och nu, var snäll och låt mig vila. Imorgon är en tung dag.
Hon stängde dörren mitt framför näsan på honom, och låsets klick lät som ett skott.
Nästa morgon vaknade Anders i den tomma vardagsrummet. Barnen hade redan gått till skolan – Stina hade samlat ihop dem tidigt och kört dem. Han drack kaffe och vred om och om igen hennes ord i huvudet, och bestämde sig för att agera på sitt vanliga sätt. Vid lunchtid samlades hans “stödgrupp” i lägenheten – mamman och systern. Elvira Berglund svävade in i vardagsrummet med en generals min före mönstring.
– Var är den där uppkomlingen? – dundrade hon. – Anders, låter du någon kokerska diktera villkor för dig?
Siv himlade med ögonen på ett teatraliskt sätt:
– Jag har alltid sagt att hon är slug. Där ser man, nu passar hon på och visar klorna. Inget att oroa sig för, vi sätter henne snabbt på plats. Vill hon ha pengar – får hon inget. Vill hon ha barnen – tar vi dem. Du vet ju, pappa har kontakter inom socialtjänsten.
Stina kom ut från köket med en kopp te och lutade sig lugnt mot dörrposten. I fickan på sin hemmakofta låg telefonen med ljudinspelningsappen igång.
– Goddag, Elvira Berglund. Goddag, Siv. Ville ni något säga mig?
Svärmodern steg fram och markerade varje ord:
– Jag vill att du sansar dig, flicka lilla. Du är ingenting utan min son. Vi tog in dig i familjen, vi gav dig tak över huvudet. Dina barn kommer att bo hos sin far och hos mig om du inte genast slutar med detta spektakel. Och du kan gå tillbaka till köket och göra det du kan – laga god mat och vara tyst. Annars gör vi dig utfattig. Har du förstått?
– Jag har förstått allt, – svarade Stina tyst. – Och nu, säg mig: hotar ni mig med förlust av vårdnad och egendom? Bara så att jag vet exakt vad jag ska svara i rätten.
Elvira Berglund blev purpurröd, men Siv drog sin mor i ärmen.
– Mamma, hon provocerar. Gå härifrån, du får ändå inget uträttat. Låt henne leka oberoende tills hon blir hungrig.
De gick och smällde igen dörren. Stina stoppade inspelningen, sparade filen och skickade den till sin advokat – den samme vars namn hon fått i meddelandet för några dagar sedan. Sedan ringde hon ett annat nummer.
– Kajsa, hej. Ja, jag mår bra. Allt går enligt planen. Är din pappa fortfarande villig att träffa min man? Utmärkt. Låt honom boka in ett möte imorgon.
Måndagsmorgonen började för Anders med en öronbedövande telefonsignal. Han hade knappt hunnit öppna ögonen förrän rösten från deras företags revisor tjöt i luren:
– Anders Nilsson, vi har en krissituation! Kronofogden har lagt beslag på alla dina privata konton! Och på din andel av aktiekapitalet också. Det har kommit ett beslut om säkerhetsåtgärder i samband med din hustrus talan om egendomsfördelning och underhåll. Du kan inte genomföra några transaktioner!
Anders for upp ur sängen. Fingrarna darrade när han försökte ringa Stina. Telefonen var tyst. Han klädde sig på två minuter och rusade till kontoret. I receptionen väntade redan Kjell, samme vän och partner som på vars fest allt hade hänt. Hans ansikte var stenhårt.
– Anders, kom in, vi måste prata.
På kontoret luktade det dyr tobak och obehag. Kjell satte sig mittemot och knäppte händerna.
– Jag har fått reda på detaljerna kring den där scenen. Och du vet, jag har tänkt länge. Vi är vänner, men jag kan inte göra affärer med en man som förnedrar mor till sina barn inför vittnen. Du briserade mot din fru för en småsak inför publik. Imorgon briserar du på en deal. Kontraktet för utrustningsleveransen säger vi upp. Förlåt.
Anders öppnade munnen men fick inte fram ett ord. I samma stund slogs dörren upp och Stina kom in. Hon var klädd i en strikt byxdress, håret uppsatt, i händerna en mapp med dokument. Hon lade tyst ett papper framför Anders.
– Detta är ett avtal om skilsmässa och umgänge med barnen. Skriv här och här. Eller så ses vi i rätten, där en inspelning av din mors hot och ett utlåtande från skolan bifogas. Barnen har gått hos psykolog, som bekräftat att mormodern skrämmer dem. Så Anders, välj själv.
Han såg på henne utan att känna igen henne. Framför honom stod inte den tysta hemmafrun utan en främmande, självsäker kvinna som spelade efter egna regler.
– Lägenheten är gemensam egendom, – fortsatte Stina, – din andel går till underhåll och avbetalning av lånet du tog för företaget. Affärsverksamheten som är skriven på Elvira Berglund har, enligt granskning, i praktiken skötts av dig, och inkomsterna har dolts. Domstolen har redan lagt beslag på din andel. Så inom kort är du fri både från jobbet och från mig.
Anders sjönk ner på stolen. Han försökte invända, men rösten bröts till en hes viskning.
Rättegången ägde rum två veckor senare. Elvira Berglund försökte pressa domaren, Siv hysteriserade i korridoren, men allt var förgäves. Ljudinspelningen, vittnesmål, skolans utlåtande – allt låg till grund för domen. Barnen fick bo hos mamman. Lägenheten såldes, pengarna delades. Anders fick sin del, som knappt räckte till rättegångskostnader och skulder. Stinas advokat var felfri.
En månad senare satt Anders och söp i en hyreslya i förorten. Mamman och systern, som nyss skrikit om sin rätt, kom plötsligt ihåg att han själv förstört familjen och slutade svara i telefon. Älskarinnan, som han träffat de senaste sex månaderna, slängde ut honom när hon fick veta om den ekonomiska kraschen – utan att ens låta honom packa. Ryktet var förstört. Ingen seriös partner ville samarbeta med honom; alla mindes den offentliga förnedringen av hans fru och förlusten av kontraktet.
Ett halvår gick. I en lugn stadsdel öppnades ett litet kafé med hembakat. Det gick förvånansvärt bra för ägarinnan: mysig lokal, vänlig personal, alltid färska bullar. Stina stod bakom disken i en enkel ljus förkläde och log mot kunderna. Hon hade skickat servitrisen på rast och hällde själv upp cappuccino när klockan över dörren pinglade.
På tröskeln tvekade Anders. Infallen, med grått ansikte och slocknade ögon. Han tvekade länge, men tog slutligen ett steg fram till disken.
– Stina… Jag ville säga… Jag har förstått allt. Jag hade fel. Låt oss försöka igen. För barnens skull. Jag har förändrats.
Hon ställde ifrån sig bryggaren, torkade lugnt händerna på handduken och såg upp på honom med en lugn blick.
– Håll käften, din oborstade lantis, – sa hon med jämn röst, men utan ilska, snarare med lättnad. – Du sa allt redan för ett halvår sedan.
Hon nickade till caféföreståndaren i lokalen, och framför Anders stängdes ytterdörren ljudlöst. Stina följde hans krökta gestalt som avlägsnade sig, och vände sig sedan till nästa gäst:
– God dag! Vad får det vara?
I hennes röst fanns en sådan lätt, självsäker glädje att ingen av gästerna skulle ha kunnat ana vilken storm som just passerat förbi denna sköra kvinna.
