Mamma godkände sin sons otrohet: – Män är av naturen polygama!
Vårt äktenskap med Gustav började underbart, och jag hade aldrig kunnat föreställa mig de bittra tårar jag skulle fälla endast ett år efter vigseln. Då var min blivande man oklanderlig i sitt beteende: vackra dejter med praktfulla blombuketter, söta överraskningar som gosedjur, dyra chokladaskar, parfymflaskor och oändlig passion.
Det verkade som att han förutspådde mina önskningar, och mina väninnor blev gröna av avund – de hade inte spontana romantiska utflykter till vackra platser på landet, ballongfärder eller fiolkonserter utanför balkongen. Jag kände mig som en prinsessa, svävade ovanför marken, lyft av denna underbara kärlek.
Hans frieri var också storslaget. Det var en vanlig dag, jag hade ätit frukost och var på väg till jobbet. Plötsligt såg jag på en stor reklamtavla: “Linnea, vill du gifta dig med Gustav?” Jag stannade till, tittade på skylten och kunde knappt tro mina ögon. Var detta riktat till mig eller någon annan Linnea?
En cyklist passerade. Han stannade bredvid mig och ropade högt: “Linnea, vill du gifta dig med Gustav?” Jag blev förvirrad. Tyst stirrade jag på främlingen utan att veta vad jag skulle svara. Utan att vänta på svar cyklade han vidare. Förvånad gick jag vidare tills jag hörde någon ropa från en blomsterbod:
– Linnea!
Jag vände mig om. En rödklädd flicka med flätor vinkade glatt.
– Linnea, ska du gifta dig med Gustav? – undrade hon.
Jag skrattade nervöst, och hon plockade upp en bukett rosor och gav den till mig.
– Gift dig med Gustav! – skrattade hon glatt och försvann igen.
Plötsligt började alla ställa samma fråga till mig. Främlingar, busschaufförer, slaktare och baristor – alla undrade om jag skulle gifta mig med Gustav.
Där kom han själv, Gustav, i en elegant grå kostym. Han kom gående mot mig på den solskenbelysta trottoaren och höll en röd sammetsask i handen. Inuti glittrade en förlovningsring med diamant.
Gustav gick ned på knä framför mig.
– Vill du bli min fru?
Jag stod stel som en pinne, oförmögen att svara. Till sist, överväldigad, svarade jag:
– Ja, jag vill.
Folk runtomkring applåderade, och jag brast i tårar av glädje. Vilken tjej kunde ens drömma om en sådan romantik? Ingen, någonsin! Gustav reste sig, omfamnade mig och lovade:
– Jag kommer att göra dig lycklig, ingen tår ska fällas från dina vackra ögon.
Ljög han? Ja. Jag ville inte tro det, jag sökte desperat ursäkter för hans beteende. Kanske hade jag missförstått? Men hur kunde jag, när det fanns passionerade meddelanden med en älskarinna på hans mobil? Hade han blivit förhäxad? Vid den tanken skrattade jag bistert. Till och med magin var jag villig att tro på för att blunda, glömma, utplåna minnet…
Varför och när fick vårt perfekta äktenskap en sådan stor spricka? Vad fick Gustav att inte bara titta på en annan kvinna utan också “gå åt sidan”?
I början höll jag mig hemma, tog ledigt från jobbet och drack droppar av valeriana blandat med moderurt. Jag ville inte leva. Gustav var borta – hos sin älskarinna kanske – och kom inte ens hem om nätterna. Han ville inte diskutera eller bråka. Inte jag heller.
Jag ville så gärna få klaga, gråta ut, men jag kunde inte berätta sanningen för mina väninnor – vi hade ju fortfarande det “perfekta” äktenskapet. Jag ville inte utsätta mig för deras hån och pikar – vilket de säkert skulle komma med. Syrran? Nej, hon skulle inte vara bättre.
Plötsligt ringde det på dörren. “Vem kan det vara?” tänkte jag oengagerat, gled av stolen och traskade till hallen utan att ens kika genom titthålet.
På tröskeln stod mamma.
– Varför svarar du inte? – började hon genast. – Jag har redan varit helt utom mig av oro, letat efter dig! Du är inte på jobbet, Elin vet ingenting, Gustav viftar bort det! Vad har hänt?.. – Hon såg mitt sorgsna ansikte. – Något i familjen?
Jag öppnade dörren helt för att släppa in henne. Mamma sparkade av sig sina söta skor med låg klack och gick till köket.
– Nå, berätta vad som hänt, – suckade hon.
Jag fyllde vattenkokaren och satte på plattan.
– Gustav har varit otrogen, – förklarade jag utan omsvep och tillade: – Fast jag tror inte bara med en.
– Hur vet du det? – frågade mamma.
Hon är en affärskvinna, med egna caféer och tar inte saker på hörsägen.
– Från hans telefon, – svarade jag dystert. – Jag letade efter några bilder från bröllopet… några gick förlorade på datorn. Tänkte han hade dem. Telefonen var inte ens låst, kan du tänka dig! Gick igenom bildbanken, och där fanns massor av bilder på henne…
Jag tystnade, oförmögen att uttala ordet “älskarinna”. Det ville bara inte lämna mina läppar.
– Älskarinna? – sa mamma.
Jag nickade och stirrade på bordet.
– Varför tror du att det är en älskarinna? Kanske valde han underkläder åt dig och bad en expedit att fotografera dem?
– Så expediten är väl då hans älskarinna! – utbrast jag. – Du hittar då på! Hon säljer dem från sitt hem kanske? För fotona ser ut att vara tagna hemma hos henne!
Vattenkokaren tjöt. Jag reste mig och hällde upp te medan jag glömde grytlappen. Smärtan skar i min hand, och jag drog bort den med ett häftigt sss-ljud.
– Brände du dig? – bekymrade sig mamma, reste sig och undersökte skadan. – Jag hämtar lite skum.
Hon grävde i sin dyra väska och tog fram en flaska brännskum och sprayade rikligt på min hand. Det svalkade och lättade. Hon bandagerade handen och knöt en rosett.
– Såja, mycket bättre. Jag fixar te. – Mamma tog vattenkokaren. – Du bränner väl dig på något annat annars.
Vi satt tysta en stund. Jag följde träets mönster på bordsskivan med fingret. Två koppar fyllda med ångande, doftande te klingade mjukt. Jag tog en liten klunk. Mamma satte sig mittemot igen och blandade utan att låta sockret med sin sked innan hon lade den åt sidan.
– Vet du vad, – sa hon självsäkert och såg mig i ögonen. – Ge inte upp som gammal mjölk. Livet har inte tagit slut. Och dessutom, han är ju en man, hans natur är att vara otrogen. Du måste stå ut!
– Vad..?! – Jag stirrade chockerat på henne. – Är det mer jag borde göra?..
– Älskling, – sa mamma med mästrande ton. – Du är inte ett barn längre, du måste förstå att män har en annan natur. De är polygama! Vi är monogama.
Jag drog djupt efter andan för att lugna mig. Så. Ta det lugnt. Huvudsaken är att inte explodera.
– Mamma, vad säger du, vad för polygami, vad för monogami. Vi är först och främst människor. Och trohet till sin make… det handlar om respekt, och även om..
– Vad säger du, – avbröt hon indignerat och klirrade med koppen mot fatet. – Jag har levt längre än dig, och jag har aldrig mött någon man som inte varit otrogen. Inte en enda!
Jag visste inte vad jag skulle svara. Börja argumentera? Meningslöst. Och det var egentligen inte manligt och kvinnligt jag ville prata om, jag ville bara gråta ut. Men mamma verkade inte vilja lyssna, hon tyckte att jag skulle stå ut med Gustavs fantasier.
Gustav kom hem mot kvällen. Jag satt fortfarande i köket, stirrade tomt ut på den mörknande himlen och konturerna av nybyggda lägenheter i det gul-spridda ljuset från gatlyktor. Jag hörde dörren öppnas, hur han tog av sig skorna och ställde dem i skovrädan men jag tänkte inte gå och möta honom. Det kunde väl hon göra.
Han kom in i köket och satte sig där mamma tidigare suttit. Jag vände mig mot honom och stödde hakan med handen. Han nickade mot bandaget.
– Skar du dig?
– Brände mig, – svarade jag irriterat. – Och vad angår det dig?
– Det angår mig. – Han tystnade ett tag. – Det angår mig allt som händer med dig.
Jag rynkade pannan.
– Lägg av med det där spelet. Det enda som angår dig är hon där.
Han tog mitt ansikte i sina händer och tvingade mig att se på honom.
– Jag har ingen annan än dig. Hör du? Ingen.
– Jaha? – Frågade jag sarkastiskt. – Och hon på bilderna i din telefon? Vem är hon?
Gustavs ansikte blev allvarligt.
– Lyssna nu noga, så får du bestämma om du vill tro mig eller inte. Telefonen du tittade i, den är inte min, den är Adams. Du vet att vi har samma telefoner. Min har ju rispa på baksidan, minns du?
Jag nickade. Mitt hjärta bultade hårt: jag ville så gärna tro på hans ord.
– Vi råkade byta telefoner då. Jag märkte det inte direkt, så jag nästan blev tokig av din anklagelse. Trodde du skämtade på ett märkligt sätt. Linnea… Det har aldrig funnits och kommer aldrig finnas någon för mig utom du.
Tårar brände bakom mina ögonlock. Jag slöt ögonen och lät dem falla, kände hur en droppe rann nedför min kind. Fler följde efter. Gustav började snabbt kyssa bort dem, viskade något ömt. Jag kunde inte höra orden, men de spelade ingen roll.
Ja, jag mindes rispan på hans telefon. Och ja, jag hade lagt märke till den försvunnit den kvällen, men tänkte att han helt enkelt bytt skal hos en reparatör. Något djupt inom mig började skaka och spred sig genom kroppen.
– Varför sa du inte något direkt? Varför gick du iväg?
– Så att du skulle lugna ner dig. Minns du hur du var då? Ett skräckinjagande argbigga! – Han skrattade milt. – Jag var rädd att du skulle förgöra mig eller slå ihjäl mig med en stekpanna, så jag drog mig tillbaka.
Jag skrattade också.
– Jag undrade just över varför du inte hade lösenkod på telefonen, du har ju alltid haft det.
– Adam har ingen. Han har inget att dölja om sina romanser.
Jag lutade mig mot honom, slöt ögonen. Tack och lov, den här mardrömmen var över. Jag gav mig själv rådet att i framtiden alltid tro på min man, lyssna på hans förklaringar och först sedan bli arg. För hur kan det finnas lycka i ett äktenskap utan tillit?
Men mammas ord… jag bestämde mig för att prata med henne om dem, försöka förklara varför hennes inställning var fel, men inte ikväll, inte nu. Den här kvällen skulle tillägnas Gustav och våra känslor.
Vanligtvis i början av relationer känner vi inte varandra, och alla konflikter är som en slags justering. Som i en annan historia, där en man fick en lapp från sin svärmor med hot om hämnd om han sårade hennes dotter på bröllopsdagen. Men hur skulle man egentligen hantera en sådan märklig svärmor?
