Maja vaknade av smärta. Något hade drömt henne precis innan hon vaknade, något viktigt. Men smärtan tog över, och hon glömde genast drömmen. Magen hade aldrig gjort så ont förut, inte ens strålningen ner i ryggen.
Hon låg kvar och lyssnade på smärtan. Den verkade avta lite. Försiktigt satte hon sig upp i sängen, men så fort hon försökte ställa sig på benen sköt det till igen. Hon flämtade till och gled ner på golvet. På alla fyra kröp hon fram till byrån där hon lämnat telefonen på laddning.
Så ringde hon ambulansen, stödd på ena handen mot golvet. *Lugna dig nu, ambulansen kommer snart*, försökte hon intala sig. *Men dörren då? Jag måste ju öppna!* Hon kröp ut i hallen. Smärtan pulserade, magen brann som eld.
Hon försökte resa sig för att låsa upp ytterdörren, men smärtan skar till igen. Tårarna vällde fram. Det är detta som är det värsta med att vara ensam. Inte att det inte finns någon som kan hämta ett glas vatten, utan att det inte finns någon som kan öppna dörren när man behöver räddas. Maja bet sig i läppen tills det blödde och försökte igen. Till slut fick hon upp dörren – och svimmade.
Genom dimman i huvudet hörde hon fragment av röster, frågor, och hon trodde hon svarade.
När hon vaknade låg hon på ett sjukhusrum, och det låga septembersollet bländade genom fönstret. Maja ryckte till och vände sig bort, grimaserade av smärtan under bröstkorgen. Magen kändes svullen och stor, men smärtan var nästan borta.
Bara för några dagar sedan, när hon ännu en gång försökt lämna Emil, hade hon tänkt att det var bättre att dö än att leva så här. Ingen man, inga barn. Ingen alls. Varför leva? Men i natt hade hon kämpat för livet. Hon förstod nu hur hemskt det skulle vara att dö så, plötsligt, ensam.
“Vaknad?” hördes en röst.
Maja vände huvudet och såg en rundlagd kvinna i fleece-morgonrock med gula blommor på blå bädd.
Snart kom en sjuksköterska in.
“Hur mår du?” frågade hon.
Maja såg hennes rosenröda mössa, och det fick hennes kinder att se så friska ut.
“Bra”, svarade Maja. “Vad hände egentligen?”
“Läkaren kommer snart och förklarar”, sa sköterskan och försvann ut.
Maja såg hennes tjocka fläta som nådde ner till midjan. *Bär folk fortfarande flätor?*
“Du ligger på gynekologen. De förde in dig för några timmar sedan. Du sov som en stock, gumman”, sa rumskamraten.
*Gumman*. På sista tiden kallades hon oftast för “frun” eller “damen” i butiker och på bussen. Maja kände sig som en gammal kärring. Fast fyrtiotvå år, var det verkligen gammalt? Kanske var det därför hon alltid avfäktade när någon försökte koppla ihop henne med en ny man. *Det är för sent för mig*, sa hon då. Därför hade hon försökt lämna Emil, men han kom alltid tillbaka.
“Hur mår du?” En läkare i femtioårsåldern steg in.
“Vad hände? Fick jag narkos? Var det en operation? Jag känner mig som en uppblåst ballong.”
“Lundqvist, du ska till ombindningsrummet”, sa läkaren till rumskamraten.
Kvinnan reste sig, rättade till sin morgonrock och gick motvilligt ut.
Maja såg tacksamt in i läkarens trötta ögon.
“Vi gjorde en laparotomi. Du hade en utomkvedshavandeskada, äggledaren brustit.”
*Va?* Maja ryckte till och det gjorde ont.
“Varför ser du så chockad ut?” undrade läkaren.
“Men… jag fick veta att jag var ofruktsam.”
“Det utesluter inte en utomkvedshavandeskada. Eller en vanlig graviditet, för den delen. Livet är fullt av mirakel. Tro mig. Du stannar här några dagar.”
“Får jag gå upp?”
“Du *bör* gå upp. Men inte överdrivet”, sa läkaren och gick.
Maja försökte smälta informationen. Hon hade fått höra att hon inte kunde få barn. Hennes man lämnade henne för det. Fast egentligen var det bara en ursäkt för hans otrohet. *Kan jag bli gravid? Men jag är ju fyrtiotvå – för gammal för barn*, tänkte hon. *Varför frågade jag inte läkaren?*
Hon satte sig upp och hittade tofflorna under sängen, sin morgonrock hängande på sänggaveln. Ambulanspersonalen måste ha tagit med dem. Inga smärtor nu, bara lite ömhet i musklerna.
Hon tog på sig morgonrocken, hasade in fötterna i tofflorna och reste sig. Lite svindel. *Narkosen*, tänkte hon. I fickan kände hon tyngden av nycklar och pass. *Så dörren är låst.*
Ingen spegel vid handfatet. Maja strök med handen genom håret och gick ut i korridoren. Sakta gick hon mot dörren med “Läkarjour”-skylten, men den var låst. Hon fortsatte mot sköterskexpeditionen för att fråga efter läkarens namn.
Svindeln kom tillbaka, illamåendet steg. Hon sjönk ner på en soffa i korridoren istället.
*Skulle Emil bli glad om han visste att jag kunde bli gravid?* De träffades för fem år sedan. Han sa direkt att han var gift – gifte sig sent, hade en liten dotter.
Deras förhållande blev intensivt. Maja förväntade sig inget. Hon försökte lämna honom gång på gång. Han gick, men kom alltid tillbaka. Först lovade han att lämna sin fru när dottern blev äldre. Men dottern började i skolan, och han stannade kvar. Maja frågade inte längre. *Den här gången är det sista*, sa hon – men så öppnade hon dörren igen.
Hennes tankar avbröts av röster. Hon kunde inte se sköterskornas expedition, men hörde sitt namn.
“Under operationen hittade Lindgren en stor tumör hos henne.”
Det var den rosiga sjuksköterskan med flätan.
“Och?”
“Ingenting. De sydde igen. Lindgren sa att det var sista stadiet. Imorgon ska hon till onkologin. Inte gammal, ändå…”
“Synd”, sa den andra rösten.
Maja hörde inte mer. Hjärnan susade, orden *tumör* och *sista stadiet* ekade. HeHon lyfte blicken mot himlen, lät regnet blötte hennes ansikte, och visste att varje ögonblick nu var en gåva – och i det ögonblicket bestämde hon sig för att leva fullt ut, älskar honom eller inte.
