Jag drömde att jag uppfostrade tre pojkar, i ett hus där fyra män rörde sig som stormar genom rummen, och jag släpade mattor efter dem som om jag försökte tämja vilda älgar. Alla som bott med fyra män vet vad jag menar, även om det här i drömmen var ett slags overkligt norrsken av tvätt och skor på vift. Jag har nu fyllt 52, och alltid tänkt att en kvinna ska skapa ett hem, tryggt och varmt, där män kan tina upp efter vintervinden. Men jag tror inte min svärdotter ser det på samma sätt.
Min äldste son, Fredrik, bestämde sig för två konstiga år sedan att gifta sig, och nio månader senare föddes deras dotter mitt i aprilrusket. Han var tjugoåtta, och hans hustru, Linnea, var endast tjugo och läste fortfarande filosofi på universitetet i Uppsala. Åldersskillnaden på åtta år bekom honom aldrig han promenerade vidare i sitt blågula landskap.
När Linnea var gravid drev hon Fredrik till ICA och Coop dag och natt. Först ville hon ha äpplen, sedan apelsiner, sedan plötsligt ett fång tulpaner som aldrig ville vissna. Min son sa aldrig emot; han samlade mat och blommor som någon slags modern Tor, besluten att rädda hemmet från åskmoln. Jag trodde att det skulle ändras när barnet kom. Men i denna drömens dimma stannade allting stilla.
Hon födde, ammade två månader under födelsedagens framväxande ljus, och sedan sa hon plötsligt att nätterna var så långa och att tröttheten rev i henne som en vintervind, så hon ville vila. Fredrik, alltid tät som fjällbarr, bad mig sitta barnvakt. Självklart, tänkte jag drömmen drar mig dit den vill.
Medan jag matade barnbarnet i min famn flöt Linnea runt på skönhetssalonger som om staden var ett hav av spa. När hon kom hem, doftande av parfym och salt, orkade hon knappt laga middag åt Fredrik efter arbetet. Jag blev sittande där hela veckan, i en märklig cirkel där dagarna liknade varandra med sin stökighet och tystnad.
Efter en månad drömde jag att jag bröt ihop. Jag sa att jag måste tillbaka till mitt eget lilla kök, där brödet fortfarande doftade nybakat. Linnea såg irriterad ut, som om jag stulit en bit av hennes sängmorgon. Visst såg jag att hon var omogen; jag besökte dem ibland, men varje gång kändes det tyngre. Hemmet var i oordning, och i kylskåpet låg bara en halv burk lingonsylt och en tub kaviar.
Hon hade varken lust eller kraft att laga lagad mat åt sitt eget barn. Mitt hjärta snörpte sig, minns hur jag skapat ordning åt mina tre pojkar, hur ansvaret var som en extra filt i den svenska vintern. Fredrik åt alltid hemma, maten fanns alltid som ett löfte i köket. Förra månaden fyllde han år. Jag bestämde mig i drömmen för att hälsa på, säker på att Linnea skulle laga något särskilt. Men hon beställde hem pizza och sushi, förklarade att det var enklast.
Jag kan inte förstå min son, varför han accepterar detta, varför han tiger? Kanske för att de inte bott ihop innan drömmen visade dem aldrig i samma rum förrän nu, kanske han aldrig såg hennes spegelsida. Nu går han i tystnad som genom en snöig skog.
Jag undrar i mitt drömtillstånd hur jag ska få Linnea att bli den hustru och mor jag alltid trodde fanns som en hemlig vårflod inom varje kvinna. Jag är bara rädd att Fredrik ska vända sig bort, att min oro sticker honom. Jag borde stå bakom hans val, jag vet. Men jag kan inte bara stå vid sidan av och låta allt sjunka som en gammal eka i Mälaren. Finns det fler svärdöttrar så här?
Vad skulle du säga till någon som jag, mitt i denna märkliga, snåriga dröm? Ska jag prata med Linnea, eller ska jag vandra genom drömmen utan att göra motstånd?
