Kära dagbok,
Jag sitter här i min lägenhet i Södermalm, och tankarna snurrar kring mitt bråk med Ebba. Hon ropade upp i hörnet av vårt kök: Du har bara slet upp alla mina nerver, Lars! Nu ska du också skriva på pappren? Jag svarade med den där torra ton som vi svenskar ofta använder när vi är trötta på varandra: Det var därför jag tog farväl av dig. Du förstod mig aldrig, och jag har tråkigt nog oroat mig för barnens framtid!
Ebba svarade snabbt: Och det blir bara bra för dem! Dessutom följer min mamma med på resan. Jag muttrade: Det är bara ett svepskäl. Hon skrek: Jag åker på jobb! Jag ska jobba! Förstår du det? Jag nickade och svarade: Jag förstår också att du kommer hitta någon annan i utlandet, gifta dig och stanna där för alltid! Jag har faktiskt en inkomst på några miljoner kronor, men jag vill inte bara köra runt i Europa för att se mina barn.
Ebba svarade nervöst: Jag tänker inte stanna någonstans! Jag ökade volymen: Jag tror inte på ett enda av dina ord! Du tar med dig din mamma, men ingen annan. Så du flyttar hela familjen på en gång! Jag ville inte att hon skulle ljuga om att hon skulle stanna, för jag vill inte tappa mina barn på grund av hennes privata liv.
Barnen är mina efter skilsmässan, och vi har tre stycken, om du glömmer det, sa jag. Ebba svarade: Det är inte så många som blir förälskade i kvinnor med tre barn. Jag åker bara i tjänst, men jag får inte glömma barnen. Medan jag jobbar ska min mamma gå på nöjesparker och stränder med dem. Jag svarade: Din mamma kan gå där också. Du kan resa vart du vill.
Ebba vädjade: Lars, var inte värre än du är! Barnen har skollov, jag har jobb utomlands, och det är högsäsong där. Låt dem ha en skön semester! Jag svarade: De har inget att vila på ännu, men de kan ha trevlig tid hemma i Sverige. På grund av dina utländska förälskelser vill jag inte förlora min rätt till att vara med i deras uppfostran! Jag ger halva lönen till barnens försörjning, så jag har full rätt!
När pengar nämndes började Ebba: Om det handlar om pengar Jag avbröt: Nej! Det handlar inte om pengar. Jag vill inte förlora mina barn! Hon frågade: Vill du då säga att du inte vill ha någon kontakt? Jag svarade: Exakt så! Jag kommer inte att ge tillstånd för att ta med barnen utomlands!
Det var skönt att jag tog upp frågan i förväg, tänkte jag. Har du någon ny relation? frågade hon. Jag svarade förvånat: Det har inget med detta att göra. Jag förklarade att jag saknar en relation när hälften av lönen går till barnen.
Ebba föreslog: Vi kan lösa lönefrågan och förbättra din ekonomi! Jag blev misstänksam: Vad menar du? Hon svarade: Inga problem, vi har rättegången framför oss. Du kommer att käras för var barnen ska bo medan jag är på uppdrag utomlands. Du får ingen underhåll, men du får halva min lön, så barnen blir kvar i Sverige med dig. Jag blev helt förvirrad. Är du allvarlig? frågade jag.
Jag påminde henne om att vi är tre år sedan skilsmässan och att jag aldrig har varit hemma. Hon svarade: Du kan bara skriva på pappren och låta barnen åka utomlands. Jag svarade kallt: Barnen ska vara med mig.
Sedan föreslog Ebba att hennes mamma kunde hjälpa mig. Jag kände hur köttet på min hjärna började bränna. Det är bara tre månader kvar innan jag drar, så vi har tid att reda upp allt, sa hon.
Allt detta visade hur omöjligt vårt förhållande var. Vi var som två olika väder en klar svensk sommar och en blöt, grå vinter. Vi pratade om att reparera lägenheten i Stockholm, men det gick så långsamt som att måla en tegelvägg utan färg. Till slut födde jag vår dotter, och jag klarade renoveringen innan hon kom. Ebba, med sin designerinstinkt, ville ha mer, men barnets ankomst tvingade oss att nöja oss med vad som fanns.
Jag byggde med cement, betong och spik, men att damma av golvet var för mig. Att tvätta kläder som luktade av byggmaterial var inte mitt. Jag lagade mat, men jag orkar inte med det. Så vi hamnade på gränsen till skilsmässa igen, men ändå överlevde vi elva år tillsammans. Två barn till föddes, och då blev skilsmässan ännu mer skrämmande. Jag packade ihop och lämnade vår lägenhet i Gamla stan, tre år utan ett ord från barnen. Jag hörde bara underhållsbidraget påminna mig om att jag en gång var deras pappa.
När Ebba fick ett uppdrag i Frankrike för två månader, fick hon med sig hela familjen, inklusive sin mamma Ingrid som skulle vara stöd. Allt krävde ett godkännande från mig, men jag vägrade. Det gick snabbt till domstol. Jag fick veta att Ingrid skulle vara en slags folkkontroll och att hon skulle hålla mig på rätt köl. Jag förstod att barnen alltid är barn, oavsett vad föräldrarna gör.
Två månader senare ringde Ebba mig och berättade att min mamma hade lagt märke till att jag gått ner tjugo kilo, hade mörka ringar under ögonen och saknade trettiotusen kronor som jag var skyldig henne. Jag svarade: Hur är det med barnen? Hon svarade: De är glada, pappa byggde ett hus på tre dagar, och när han protesterade gick jag in och visade lagarna.
Det var tydligt att jag inte längre kunde ignorera min roll. Ebba fortsatte att säga att hon inte ville att jag skulle bli jagad av hela staden, men jag kände att någon ville få tillbaka barnen till sin mamma. Jag bad alla grannar i Östermalm och alla butiksinnehavare att hålla utkik efter Ebba, och lovade en belöning på tio tusen kronor. De överlämnade mig, som en tom glasflaska efter nyårsfirandet.
Jag flög tillbaka till vår lägenhet i Stockholm när Ebba precis hade kommit hem. Ge mig barnen tillbaka! skrek jag. Hon svarade: Jag har bara varit här en vecka, jag har ett års kontrakt! Jag sa: Jag har varit på ditt arbete, de sa att du inte skulle gå någonstans! Hon skrattade: Du har till och med kommit till mitt jobb?
Vi hade gått igenom rättegångar, bestämt var barnen skulle bo, och jag fick veta att de nu bodde med mig och att jag betalade underhåll. Men jag ville ändå ha dem tillbaka för att slippa all stress. Jag bad om att få ta hand om dem, men hon svarade att hon hade så mycket att göra på jobbet.
Till slut föll jag på knä och bad: Snälla, ta dem tillbaka till mig. Jag har inget mer att ge. Hon svarade: Jag har gjort vad jag kan, men du kan inte bara försvinna. Du måste vara med och ta hand om dem.
När allt var klart återfick barnen en far, om än en krånglig och klumpig sådan. De har ingen illa minne av mig längre, och även om jag aldrig blir Årets pappa, så har jag försökt så gott jag kan.
Lektion: Man får inte låta ilska och stolthet segra över ansvar. Att vara förälder betyder att sätta barnens behov framför sina egna ambitioner, även när det är jobbigt. Jag har lärt mig att lyssna, kompromissa och vara närvarande för i slutändan är det de små stegen i vardagen som betyder mest.
