Jag och min fru har sparat i många år för att kunna köpa ett hus ute på landet, och till slut blev drömmen verklighet. Vi köpte vårt lilla torp i Småland, och sedan ett år tillbaka tillbringar vi våra helger och hela somrarna där.
Min mamma och pappa hjälpte oss lite med pengarna också, de ville verkligen att vi skulle få förverkliga vår dröm så snart som möjligt. Vi var överlyckliga och kastade oss in i renovering, målade väggar och satte igång med trädgårdsarbete. Vi byggde växthus intill landet för att kunna odla lite grönsaker även vintertid, och vi fixade en sandlåda och några gungor på baksidan där barnen kunde leka. Redan från början började våra vänner, både mina och min frus, att komma på besök nästan varje dag, och ofta gick vi ner till sjön som ligger bara några hundra meter från stugan. På kvällen samlades vi runt grillen och stekte korv, och när det blev sent började folk droppa av men vissa sov över eftersom det inte alltid är lätt att ta sig hem till Göteborg så sent utan egen bil. Alla våra bekanta gratulerade oss för torpet, och vi kände oss verkligen lyckligt lottade.
Efter ett år märkt vi att de flesta hade lärt sig att visa lagom. Gästerna slutade komma lika ofta och dök upp mest runt helger och högtider, när vi bjöd in. Men det finns en person som fullständigt ignorerar det där. Om hon får nys om något som händer på stugan, packar hon direkt väskan och dyker upp utan vidare utan att bry sig om vi ens vill ha besök eller ej. Det är alltid hennes vilja som styr.
Det vore okej om det bara var jag och min fru, men på landet är också mina föräldrar och våra små barn. Jag försökte många gånger få henne att åka hem igen, men det var helt förgäves hon blev kvar i två hela månader.
Hon verkar totalt okänslig för mina försiktiga antydningar att det är dags att runda av och åka hem. Jag försökte till och med förklara att mina svärföräldrar snart skulle komma, och att det skulle bli alldeles för trångt. Hon sa bara då att hon kunde sova på det kalla golvet, bara hon fick en madrass.
Så såg hennes besök ofta ut: hon kom fredag kväll, och resten av helgen låg hon på soffan framför TV:n och vilade, medan jag och min fru grejade, vattnade och skötte om trädgården. Varje gång vi bad om hjälp sprang hon undan med förklaringen: Jag kom ju hit för att vila.
Min fru och mina föräldrar sa aldrig något om henne, det var bara jag som började känna mig allt mer irriterad över situationen.
Till slut kom hösten och det blev vinter. En dag satt jag med henne i stugan, vi drack kaffe och hon sa: Ja du, synd att det är vinter nu, annars hade jag bott hos dig hela tiden Det kändes som en kall vind genom ryggraden, och jag tänkte för mig själv: därför kan jag inte säga rakt ut att jag inte vill ha dig här varje helg, att det gör mig vansinnig. Tänk om hon blir sårad och slutar prata med mig?
Det vill jag inte. Jag önskar bara att hon själv förstod att ge oss lite utrymme, att sluta dyka upp varje helg. Vad ska jag göra?
