En vän bjöd in gäster till vår sommarstuga för att fira sin födelsedag utan att fråga om lov För sex år sedan köpte jag och min man en mysig sommarstuga. Vi gjorde all renovering själva, fixade tomten och försökte åka dit varje helg eller åtminstone varannan vecka. Vi odlade egentligen ingen stor grönsaksodling, bara en liten bädd med gurkor, tomater, kryddor, lök, zucchini och paprika. Så allt nödvändigt, men i liten skala. Vi köpte stugan med redan växande hallonbuskar, vinbär och krusbär. Det fanns också massor av jordgubbsplantor. Ofta tog vi med oss bär till jobbet och bjöd våra kollegor. Självklart blev alla glada. I år började en kvinna som heter Maria på vår arbetsplats, hon hade bytt avdelning. Hon verkade jättetrevlig och artig. Just då råkade jag ha med mig några jordgubbar som jag så klart gav henne. Hon åt dem och började genast berömma smaken. Sedan frågade hon ingående om var bären kom ifrån och hur huset såg ut. Jag berättade glatt. Några dagar senare kom Maria förbi och frågade om hon kunde få nycklarna till vår stuga, då hennes dotter gärna ville åka dit med sina barn i några veckor. De skulle få lite frisk luft ute på landet. Hon menade att vi ändå inte skulle vara där just då, och att dottern var föräldraledig och behövde en paus från stadens brus. Jag tackade nej, förstås. Kollegan blev lite stött, men insisterade inte. Två veckor senare kom en annan kvinna från samma avdelning fram till mig och undrade hur man hittar till vår stuga. Jag frågade varför hon ville veta det. Hon berättade att Maria hade bjudit in henne och flera andra kollegor till ett födelsedagsfirande på vår sommarstuga – men alla fick ta sig dit själva. Jag blev chockad. Jag gick fram till Maria och frågade vad hon höll på med. – Vadå? sa hon och log oskyldigt. Det kan väl inte göra så mycket om vi firar min födelsedag där. Det är ju bara en dag, ingen ska bo där. Det är väl okej för dig? Nej, det är det inte. Jag bryr mig om allt arbete vi lagt ner, hur folk kan behandla gräsmattan, rabatterna, buskarna och själva huset. Dessutom har hon inte ens bjudit in mig – knappt ens frågat om lov. Jag sa nej och hon tog illa upp. Så får det bli. Det bryr jag mig inte om. I flera år har jag bjudit kollegorna på bär men ingen har varit så fräck som hon.

För sex år sedan köpte jag och min man en liten sommarstuga utanför Norrtälje. Vi la ner hjärta och själ i renoveringen målade om, lagade verandan, rensade bort sly och planterade blommor. Varje helg, eller åtminstone varannan, åkte vi ut för att njuta av lugnet och allt det gröna.

Vi hade ingen stor grönsaksodling, bara ett litet land med gurka, tomat, örter, lök, squash och paprika lagom för att alltid ha något färskt till middagen.

Stugan var full av hallonbuskar, svarta och röda vinbär, och massor med jordgubbsplantor som redan stod där när vi köpte huset. Ofta tog jag med bär till jobbet och bjöd mina kollegor. De blev alltid lika glada över svensk sommar på ett fat.

I våras började en ny kvinna, Linnea, på avdelningen. Hon verkade vänlig och artig. Just den veckan tog jag med jordgubbar till fikarummet hon smakade och började strax därefter fråga ut mig om stugan, bären och allt det fina vid landet. Jag berättade glatt.

Några dagar senare, när vi sågs i korridoren, bad Linnea mig om nycklarna till stugan. Hennes dotter Malin ville ta med sina barn ut i några veckor. “De behöver frisk luft,” sa hon, “och ni skulle ändå inte vara där nästa vecka. Malin har föräldraledigt det vore perfekt.

Jag blev paff och sa artigt men bestämt nej. Linnea såg sårad ut, men insisterade inte.

Två veckor senare tog en annan kollega, Sofia från samma avdelning, mig åt sidan och frågade efter vägbeskrivningen till vår stuga. Jag svarade förvirrat att jag inte förstod vad hon menade.

Hon berättade att Linnea hade bjudit in henne och fler kollegor till ett födelsedagsfirande ute på vår stuga. De hade bara fått veta att de fick ta sig dit själva.

Jag stod där, helt stum av förvåning.

Efter jobbet gick jag raka vägen till Linnea.

Vad håller du på med? frågade jag.

Hon ryckte på axlarna och log oskyldigt.

Vadå? Får vi verkligen inte fira min födelsedag hos er? Bara en dag, ingen tänker ju bo där. Det spelar väl ingen roll för dig?

Det gjorde faktiskt det. Allt arbete vi lagt ner på gräsmattan, rabatterna, buskarna och själva huset… Tanken att en bunt människor, som jag inte ens själv bjudit in, skulle klampa omkring där utan lov, det gjorde ont.

Och Linnea hade aldrig ens frågat. Aldrig! Förväntade sig bara att få ta för sig av någonting som inte var hennes.

Jag stod fast vid mitt nej. Hon blev förstås sur, men det fick hon bli. Jag har under hela min tid på jobbet bjudit på bär och delat med mig av det lilla sommarparadiset, men aldrig har någon varit så fräck och självisk som hon.