Kerstin vred om nyckeln i låset och drog en lättnadens suck. Äntligen. Två lediga dagar framför sig – inga köer, inget vägande av varor, inget lastande och lossande.
– Kerstin, jobbar du i morgon? – hörde hon en bekant röst bakom sig.
Hon hann inte ens vända sig om – hon visste redan vem det var. Sven Johansson. Jämt kommer han olägligt.
– I morgon är det söndag, – sa hon korthugget utan att vända sig. – Ledig.
– Jaha. Okej. Då kommer jag på måndag istället.
Kerstin vände sig ändå om. Den gamle mannen stod där med en sliten tygkasse, i en urtvättad jacka, och såg på henne med en förvirrad blick. Som om han hoppades på något.
”Nu ska han räkna ören i en halvtimme igen”, for det genom hennes huvud.
– Kom på måndag, – kastade hon ur sig och började gå mot porten.
Han kom alltid precis före stängning, valde två-tre småsaker, och sen stod han i kassan och rotade i plånboken och räknade mynt. Kön bakom honom växte, folk suckade, men han verkade inte märka det. Så långsam. Det bara irriterade.
På söndagsmorgonen, när Kerstin gick förbi affären, stannade hon som fastnaglad.
Utanför dörren satt en katt. En vanlig huskatt, grå, stripig och alldeles för mager. Men det märkliga var att den inte bara satt. Den sprang fram och tillbaka – från dörren till fönstret, rev med klorna i tröskeln, kikade in genom springan och jamade. Så klagande, så förtvivlat.
– Schas härifrån! – viftade Kerstin med handen.
Katten rörde sig inte ur fläcken. Bara stirrade på dörren.
”Hittekatt”, tänkte Kerstin och gick vidare.
På måndagen närmade hon sig affären med en tung känsla. Katten var kvar. Låg hoprullad på tröskeln, alldeles utmattad.
Nyckeln vreds om. Dörren slogs upp.
Och då hörde Kerstin det. Ett späda, knappt hörbart pip. Någonstans i hörnet, bakom hyllorna.
Hon steg in, kisade – och hjärtat sjönk.
En kattunge.
Pytteliten, blind, hjälplös. Låg bland kartongerna, pep ynkligt och sprattlade med tassarna.
Katten rusade in efter Kerstin, hoppade fram till ungen, började tvätta och spinna.
– Herregud, – viskade Kerstin. – Så det var det du försökte – ta dig in till honom.
Kerstin stod över kartongen och visste inte vad hon skulle ta sig till. Katten hade lagt sig intill kattungen, tvättade och spann – för första gången på ett dygn lugn.
Och i Kerstins huvud malde en enda tanke: ”Man kan inte ha djur i affären. Var ska jag göra av dem?”
– Hörru, du är mig en rackare, – mumlade hon högt. – Hur tog du dig in? När hann du?
Katten tryckte sig bara tätare intill sin unge.
Kerstin kom ihåg: på fredag kväll, när hon låste, hade det varit mycket folk i affären. Stress, brådska. Då måste den ha smugit in. Osett. Och fött på natten, när butiken stod tom.
Och hela söndagen hade den varit ute och försökt ta sig in igen.
– Okej, – sa Kerstin. – Vi löser det här.
Hon hällde upp vatten i en plastmugg, bröt en bit kokt korv från sin egen smörgås. Katten drack girigt, snabbt, som om den var rädd att någon skulle ta bort det.
Sen öppnade Kerstin affären.
Första kund var grannen, tant Greta. Hon fick syn på katten och kattungen och slog ihop händerna:
– Men Kerstin! Var kommer de ifrån?
– Jo, – Kerstin viftade med handen. – Har smugit in. Hörru Greta, kan du ta dem? Dina barnbarn gillar ju djur.
Greta skrynklade ihop näsan:
– Vi har redan en katt. Gammal och elak. Han skulle strypa dem. Nej, nej, ledsen.
Nästa kom rörmokar-Bengt. Han tackade också nej:
– Frugan säger nej. Hon nyser av hår.
Sen kom en ung mamma med barn. Ungen sträckte sig till och med mot kattungen, men mamman drog bort honom:
– Rör den inte! Den är smutsig! Full med baciller. Kom nu.
Kerstin stod bakom kassan och kände hur något drog ihop sig inuti. Varje nej ekade i bröstet.
”Ska verkligen ingen ta dem?”
Vid tvåtiden hade hon nästan gett upp.
Runt tre på eftermiddagen öppnades dörren och in kom Sven Johansson.
Som vanligt – långsamt, försiktigt. Tygkassen i handen. Hälsade tyst, nickade.
Kerstin hann inte svara – han stannade vid ingången, satte sig på huk intill kartongen.
– Jaha, – sa han lågt. – Vem har vi här?
Katten lyfte huvudet, såg på honom misstänksamt.
Sven sträckte försiktigt fram handen, strök katten över huvudet. Den slöt ögonen och började spinna.
– Kerstin, – vände han sig mot henne. – Vad ska hända med dem?
Kerstin suckade:
– Jag vet inte, Sven. De kan inte vara här. Men ingen vill ta dem.
– Jag förstår.
Han var tyst en stund, sen strök han katten igen. Kattungen pep svagt och rörde sig.
– Får jag, – började Sven och tvekade. – Får jag ta dem?
Kerstin stelnade. Stirrade på gubben och trodde inte sina öron.
– Du? – sa hon. – Menar du det?
– Ja, – log han blygt. – Det är rätt ensamt annars. Nu får jag lite sällskap. Jag vet inte hur man sköter katter, men jag kan lära mig. Jag läser på nätet.
Kerstin kände hur en klump växte i halsen. Den där långsamma gubben som hon så ofta stressat, jäktat, irriterat sig på.
Han var den ende som inte gick förbi.
– Sven, – fick hon fram. – Tack. Verkligen tack.
Han viftade bort det:
– Äh, det är jag som blir glad. Hemma är det tomt. Frugan dog för tre år sen. Inga barn. Så jag går hit varje dag för att byta några ord.
Kerstin fick så ont i magen av skam. Så ont att hon ville sjunka genom jorden.
Hon hade alltid irriterat sig på att han var långsam. Att han höll upp kön.
Och han var bara ensam.
Sven tog försiktigt kartongen med katten och kattungen. Han höll under så att den inte skulle skaka. Katten såg stint på honom, men gjorde inte motstånd. Som om den förstod – den här mannen skulle inte göra den illa.
– Men jag vet inte hur jag ska bära dem hem, – sa han fundersamt. – Kartongen är stor och klumpig, och de skumpas.
– Vänta, – Kerstin for ut i lagret och kom tillbaka med en stadigare kartong, lite mindre, med handtag. – Den här är bättre.
Själv flyttade hon över katten och kattungen, lade en mjuk trasa i botten. Händerna darrade. Av rörelse, av skam som gnagde inifrån.
– Kerstin, kanske du kan tipsa mig? – Sven log osäkert. – Vad ska jag köpa? Mat? Skål?
Kerstin såg plötsligt tydligt: gubben var vilsen. Han hade tagit på sig ansvaret, men visste inte vad han skulle göra. Och ändå tog han dem. För att han inte kunde gå förbi.
– Vänta, – sa hon bestämt.
Hon gick längs hyllorna och samlade ihop det som behövdes: en burk våtfoder, en påse torrfoder, två plastskålar, en påse kattsand.
– Det här är till dig, – räckte hon påsen till Sven.
– Men snälla du, jag betalar.
– Nej, – sa Kerstin. – En gåva från mig. Bara så där.
Han ville protestera, men hon såg så allvarligt på honom att han bara nickade:
– Tack. Tusen tack.
Sven tog kartongen och påsen och gick mot dörren. Vid tröskeln vände han sig om:
– Kerstin, tror du jag ska ta dem till veterinären?
– Ja, – nickade hon. – Gör det i morgon. Så de får en koll.
– Okej. Det gör jag.
Han gick ut. Dörren stängdes med en mjuk klockringning.
Kerstin blev ensam kvar.
I affären var det tyst. Tomt. Bara en gammal kartong låg kvar på golvet – den där kattungen legat.
Hon gick fram, tog upp den, tänkte slänga den. Och kunde inte. Satte sig rakt på golvet, tryckte kartongen mot bröstet och började gråta.
Tårarna rann längs kinderna, droppade på pappen.
Hon kom ihåg hur hon irriterat sig på Sven. Hur hon stressat honom. Suckat när han kom in i affären. Tänkt: ”Nu kommer den där gubben igen. Nu ska han räkna ören.”
Och han – han var tvärtom.
Tvekade inte, tog katten och kattungen. Fast han knappt hade råd – det syntes på kläderna, på hur han räknade slantar i plånboken.
Men han gick inte förbi.
”Herregud, – tänkte Kerstin, – vad jag varit hårdhjärtad.”
Hon torkade tårarna med handen, reste sig. Slängde kartongen i soporna. Gick tillbaka bakom kassan.
Kunder började droppa in.
En vanlig arbetsdag.
Men något hade förändrats inom Kerstin. Hon såg på kunderna med nya ögon. Inte bara som en kö som skulle expedieras fort. Utan som människor, var och en med sin egen historia. Och man vet aldrig vad någon bär på.
I morgon skulle hon absolut fråga Sven hur det gick med katterna. Hur de hade det. Om han behövde hjälp.
Och aldrig mer stressa honom.
Det gick två dar.
Kerstin väntade på Sven. Kikade mot dörren, lyssnade efter steg i korridoren. Men han kom inte.
Och oron växte. ”Tänk om något hänt? Tänk om han blivit sjuk? Eller katterna?”
På tredje dagen stod hon inte ut.
Hon frågade grannarna efter adressen. Det visade sig att Sven bodde i huset bredvid, på tredje våningen.
Kerstin köpte en påse äpplen och ett paket smörgåsrån – så att hon inte kom tomhänt – och gick till honom efter jobbet.
Dörren öppnades inte direkt. Sen hördes hasande steg, och Sven stod i dörren. Förvånad, nästan förlägen.
– Kerstin? Du… kommer du till mig?
– Jo, – hon räckte fram påsen. – Tänkte kolla hur det är med dig. Och med katterna?
Gubbens ansikte lyste upp i ett varmt, ärligt leende som fick Kerstins hjärta att lätta.
– Kom in, kom in! – han flyttade sig åt sidan. – De har det jättebra!
Lägenheten var liten, enkel. Gamla möbler, sliten matta. Men ren och trivsam.
På fönsterbrädan, på en hopvikt pläd, låg katten och sov. Bredvid krafsade kattungen – redan pigg och lite pösig.
– Där är de, – sa Sven stolt. – Katten kallar jag Maja. Och kattungen – Tusse. För han är så lugn.
Kerstin gick fram, strök försiktigt Maja. Den öppnade ett öga, spann och somnade om.
– Va fina de är, – sa Kerstin tyst.
– Jodå. – Sven log från öra till öra. – Jag har varit hos veterinären. Allt bra.
Han pratade på – om hur Maja första natten gömt sig under soffan och släpat med sig kattungen, om hur hon sen vant sig, och nu möter honom vid dörren när han kommer hem.
När Kerstin skulle gå dröjde hon kvar i dörröppningen:
– Sven, du är välkommen till affären. Jag väntar dig.
Han nickade:
– Jag kommer.
Och sa tyst:
– Tack för allt, Kerstin. Verkligen.
– Det är jag som ska tacka, – svarade hon. – Du är en fin människa.
Nästa dag kom Sven till affären igen. Som vanligt – långsamt, med sin tygkasse.
Men den här gången mötte Kerstin honom med ett leende. Hon hämtade en pall från lagret och ställde den intill kassan:
– Sätt dig, Sven. Ta din tid. Jag har ingen brådska.
Han nickade tacksamt. Satte sig. Började i lugn och ro välja varor.
Och för första gången stressade Kerstin inte gubben.
