Det kunde inte vara sant.
Telefonen väckte henne – hennes före detta make. Varför hade hon glömt att stänga av ljudet på natten? Istället för “Hallå?” gäspade hon, så han skulle veta att han väckt henne. Han bad om ursäkt länge, pladdrade om vädret, jobbet, nyheterna från TV:n. Han förberedde henne på något, ledde in samtalet. Lotta lät honom prata, svarade inte. Ibland nickade hon, som om han kunde se det.
Och det kändes som om han verkligen gjorde det. Femton år av äktenskap gav en särskild insikt. Hon gick ut i köket i bara trosorna, släppte på högtalaren, lade telefonen på bordet och öppnade kylskåpet. Dess tomma, smutsiga hyllor såg nästan förorättade ut. På dörren stod en vinflaska och brevid en triangelformad förpackning med färdigskuren ost.
— Hur mår Elin?
Döttersnamnet fick henne att reagera:
— Har du inte ringt henne?
— Jo, jo, svarade han snabbt. Vi pratade på torsdag. Hon sa att allt var bra. “Blomstrar och frodas,” skrattade han. Och hon sa att du skulle försvinna en vecka, åka på semester. Har du blivit rik, mamma? Ska du långt bort? Och dina elever då? Släppt iväg dem på lov?
Hon drack direkt ur flaskan, höll telefonen nära örat så den känsliga högtalaren inte skulle uppfatta hur hennes hand darrade när glaset träffade bordet. Hon tog en klunk, samlade sig och log lekfullt:
— Jag har fått nog. Har rätt till en vecka under palmerna med havet i närheten. Det dröjer än. Har en månad på mig. Avundsjuk?
— Självklart, paus, inte. Han föll in i deras gamla lek.
— Jag ska ta med dig, paus, inget. Lotta slappnade av. — Men vad ville du egentligen?
— Det är pinsamt att be, men jag har hamnat lite knappt. Kan du låna mig tusen kronor till månaden? Oväntade utgifter…
— Mmm, hon skar en bit ost och lade den på tungan som en godis. — Vilka utgifter, om jag får fråga?
— Jag träffade en kvinna. En bra kvinna. Riktigt bra.
En irrationell, obefogad svartsjuka grep Lotta i halsen:
— Be henne då! För ögonen dansade en bild: Hennes då ännu blivande make för tjugo år sedan, lång och smal, med en lugg i dåtidens stil som delade ansiktet i två halvor, vitt i håret. Hans sneda leende, den vassa hörntanden, och bredvid honom – inte hon, utan en främmande kvinna i minikjol och röd läppstift.
— Lilla vän, vad är det som hänt? Hans röst blev mjuk, varm. Av omsorg sved det i halsen, ögonen tårades.
— Inget. Jag sov dåligt. Förlåt. Jag swishar nu. Ha en bra dag.
Medan hon knappade in överföringen i bankappen, kom ett meddelande från Magnus:
— Godmorgon, älskling! Vilken vacker dag. Ska vi inte ta en picknick vid sjön? Jag kan hämta dig vid 15.
— Och du också! Lämna mig ifred! Ilskan fick tårarna att rinna. Hon hällde upp vinet, drack, tuggade osten. Gick till spegeln i hallen, strök handen längs högra sidan där svarta spetsunderkläder mötte hud, men vågade inte röra vid den lilla knölen, knappt större än ett finn, i ljumsken, där man rakar sig utan att titta. Inget hade förändrats. Den fanns kvar. Sedan dusch, skrubbade hårdt tills huden blev röd, tvättade håret två gånger, ansiktsmask, ögonplåster, hårtork. Öppnade laptopen. Meddelanden skvalade in från sociala medier. Satte på sig en t-shirt.
Klickade på det första som dök upp:
— Hej! Jag vill lära mig tyska från början. Har du tid? Hur kan jag betala?
Händerna visste vad de skulle skriva. Rutinen gav styrka. När hon skickade svaret, råkade hon klicka på avatarn – och såg en trött och ensam människas blick. Hjärtat slog snabbare.
— Hur många gånger i veckan vill du ha lektioner? Och jag måste varna dig, jag kommer inte vara tillgänglig den första till den tionde. Kanske aldrig mer, för jag kommer att dö, skrev hon och raderade till “kommer inte”.
Han svarade direkt:
— Tre gånger i veckan. Jag är flexibel. Jobbar hemifrån. Anpassar mig.
— Idag kl. 17 Berlin-tid?
— Perfekt.
Elin ringde när den asiatiska soppan nästan var slut. Förr kallade de den “bakfyllsoppa”.
— Mamma, hur är det?
— Bra. Jag äter. Du stör mig, muttrade hon av rädsla.
— Vi ska till stranden. Pappa ringde. Han verkade orolig för dig… Långt bort hördes stadsljud, bilar, oro.
— Jag har inte behagat honom på fem år.
— Om du är sarkastisk är allt lugnt. Eller hur?
— Älskling, hur mår du? Jag saknar dig.
— Jag med!
De pratade strunt. Tillsammans över telefon mötte de vänner, åkte tunnelbana till badplatsen, letade efter en stol och solstol. Spanskt solsken, vågornas brus. Havet sköljde bort allt ont. De lade på och gick åt varsitt håll. Den ena framåt, den andra mot avgrunden. Men med minnet av det sorglöst vackra. Lotta tittade på klockan. Nästan fem. Fortfarande där, gyllene och ljus, bredvid Elin, startade mekaniskt datorn. Och som i iskallt vatten, dök hon in i videomötet med den nya eleven, den som kallat sig flexibel. Hans ögon! Det var första gången hon föll. Inåt. Tills det gjorde ont. Hon pladdrade om tysk grammatik och bad om ursäkt utan anledning. Vågade inte lyfta blicken, men inte heller sänka den. När lektionens 45 minuter var över, lutade hon sig tillbaka och brast i gråt. Ringde sin väninna:
— Ingen moralisering, jag är kär.
— Oooh. Vem då? Och Magnus då?
— Katta! Vadå Magnus? Jo… Och då förstod hon att hon inte ens visste hans namn. Kanske hade han sagt det, men det hade inte fastnat. För det var bara ögonen som fanns.
— I vem är du kär, då? hånade henne skoningslöst.
— Vi träffades precis. Han lär sig tyska av mig. Förstår du, jag har inte känt något på så länge. Jag trodde jag var död inuti, men nu… Hon pratade otydligt, hoppades att hon skulle förstå – och hade rätt. Katta, moder till ett stort hushåll, gift en gång för alla, svarade:
— Jag går ut på balkongen nu, drog djupt efter cigaretten, jag är glad för din skull! Ärligt, Lilla vän! När ni skildes och Elin flyttade, oroades jag för dig.Hon stod där, med ansiktet mot vinden och insåg att ibland, precis när allt känns förlorat, är det då livet vänder.
