Jag hade träffat en kille som hette Gustav. En snäll och omtänksam man med traditionella värderingar, som verkligen trodde på kärleken. Han brukade alltid hjälpa grannbarnen till skolan, matade herrelösa djur på gården, och hade ett tilltalande yttre. Han hade en egen lägenhet i Uppsala, en Volvo i garaget och ett stabilt jobb på kontoret.
Jag ansåg mig själv otroligt lyckligt lottad över att han hade valt mig till sin sambo. Just då tyckte jag att jag var den lyckligaste kvinnan i hela Sverige. Mina väninnor kunde knappt dölja sin avundsjuka och sa i kör: Var rädd om honom, släpp aldrig taget om en sådan kille!
Jag ansträngde mig för att inte förlora honom och vi blev snart väldigt nära. Men lyckan varade tyvärr inte länge.
En dag kom Gustav hem, märkbart irriterad och undvek min blick. Jag frågade honom länge vad som var fel. Till slut erkände han: han hade träffat mitt ex, helt av en slump. Det är värt att nämna att jag inte haft någon kontakt med mitt ex på flera år, och jag hade aldrig ens visat Gustav ett foto på honom han visste överhuvudtaget inte hur han såg ut. Så det är märkligt att mötet ens blev av. Men detta var bara början på historien.
Vi kan säga att det var en tillfällighet och att Gustav på något sätt ändå kände igen honom. Men Gustav själv sökte upp mitt ex, tog initiativet till samtal. De rökte varsin cigarett utanför Pressbyrån och konversationen gled snart in på mig. Jag hade aldrig dolt något för Gustav, men undrade verkligen vad de hade att prata om. Att säga att jag var chockad är en underdrift. Min dåvarande sambo erkände själv att han inte borde ha frågat, men det visade sig att Gustav ställde frågor om hurdan jag var, om mitt temperament, varför jag och mitt ex hade skilts åt allt möjligt.
Jag bröt ihop i tårar. För mig var detta svek, att han gick bakom min rygg och ville få veta detaljer av mitt förflutna direkt från mitt ex. Jag fanns ju där, bredvid honom ville han veta något, hade han bara kunnat fråga mig. Är det normalt? Är det okej att göra så här? Varför, Gustav?
Mitt ex passade såklart på att säga en massa dumheter om mig, och Gustav började ifrågasätta om det verkligen var sant. Varför skulle jag behöva försvara mig mot lögner om händelser som aldrig ens ägt rum? Någon snackade skit, och plötsligt förväntades jag stå till svars.
Det var som om någonting brast inom mig. Jag kände direkt att min respekt för den här mannen var helt borta. Jag kan förstå äldre tanter som sitter på parkbänken och skvallrar, men de är tanter. Och här har jag en vuxen man! Varför skulle han leta efter smaskiga detaljer bakom min rygg? Han hade ju valt mig till sin sambo, vi delade liv tillsammans. Jag hade aldrig gett honom anledning att tvivla på mig. För mig var det här så ovärdigt och smutsigt lusten att vara nära honom bara försvann. Jag kunde aldrig ursäkta honom, aldrig förlåta ett sådant svek.
Jag har alltid tyckt att om någon säger något elakt om ens partner, så blir en riktig man bara upprörd eller försvarar personen han älskar. Men att aktivt söka upp sitt partners ex, fråga ut honom om sin blivande sambo det övergår mitt förstånd.
Så förlorade Gustav all sin glans för mig. Och jag mindes vad mormor alltid brukade säga, att det viktigaste i ett förhållande är att respektera varandra. Jag hamnade aldrig i någon stor dramatik, men när det kommer till manligt skvaller det blev för mycket för mig. Klart att en man får ha svaga stunder, gråta ibland, göra misstag. Men att bete sig såhär, tro på all skvaller aldrig i livet!
