En kvinna, Anna Svensson, skrev ett brev till sin dotter, Maja. Hon var sårad över att Maja inte hade ringt eller kommit på besök på länge. Det här var en tid innan internet och mobiltelefoner, när brev var det enda sättet att kommunicera på distans. Utanför postkontoret stod en blå brevlåda.
I denna brevlåda lade den arga och sårade modern sitt brev.
Hon skrev allt hon hade på hjärtat. Hon lade till att Maja en dag skulle förstå hur det känns när ens barn inte hör av sig. Att hennes egna barn skulle växa upp och överge henne, och att hennes man kanske skulle lämna henne. Sådana saker kan hända. Och att man skulle kunna bli sjuk och ingen skulle bry sig. Då skulle hennes otacksamma dotter förstå vikten av att hålla kontakten med sina nära och kära, och åtminstone gratulera sin mor på födelsedagen! Mycket sårande och plågsamt skrev hon i brevet till sin dotter.
Och varför? För att det var hennes födelsedag. En granne på kolonilotten hade först frågat om Majas dotter gratulerat henne, om hon skickat någon gåva eller om hon kanske skulle dyka upp på födelsedagsfirandet? “Ack, du vet inte? Så märkligt att inte hälsa på sin egen mor!” sa grannen.
Så, med huvudet i ett moln av sårade känslor, skrev Anna och skickade iväg det ilskna brevet. Efteråt ångrade hon sig. Varför hade hon gjort så? Hade hon blivit tokig? Varför skriva sådana sårande och kyliga ord?
Men när hon gick till posten morgonen därpå för att försöka få tillbaka brevet, var det redan för sent. Brevet hade redan lämnat med hälsningar till dottern i huvudstaden. Mammas önskningar och sårande ord, sådär!
Anna tog tåget och åkte hela vägen till Stockholm på en dag. Hon hade lagt ut mycket pengar, köpt biljetten av en svartabörshandlare. När hon kom fram fick hon veta att dottern låg på sjukhuset, och att svärsonen kämpade med de två barnen. De hade inte velat oroa modern, och tänkt meddela henne senare. Det var allvarligt – och därför hade svärsonen inte ringt henne eller gratulerat, det blev bara så. Maja hade inte kunnat ringa.
Svärsonen blev glad när Anna kom. Han sa till och med att hon hade ett “moderligt sjätte sinne”. “Du kände på dig, Anna, att Maja hade det svårt. Tack för att du kom, jag klarar det knappt ensam! Maja bad dig att inte oroa dig.”
Så var det det där med det moderliga sinnet. Anna kände skam men tog sig an barnbarnen och började städa. Varje dag sprang hon ner till postlådorna på första våningen och en dag fick hon sitt eget elaka brev. Händerna skakade och tårarna kom när hon läste de hårda orden som hon skrivit till sin älskade Maja.
Brevet brände Anna upp. Hon bad i sina tankar om förlåtelse för sitt beteende. Hon gjorde allt hon kunde för att hjälpa svärsonen, ta hand om barnen, laga mat till lunch och middag… Och hon samtalade i tankarna med Maja. De släppte inte in henne på sjukhuset…
Maja blev frisk igen. Hon tackade sin mor varmt för hjälpen, för att Anna kände på sig och kom. “Vad skulle jag ha gjort utan dig, mamma?” sa Maja, och svärsonen ch också tackade.
Allt slutade bra. För livet föll så. Men det är bättre att aldrig skriva eller skicka brev i ilska och tillfällig sårad känsla. Idag når meddelanden fram direkt, och ibland kan man inte ta tillbaka dem.
